Alla inlägg under september 2008
Jag städar, plockar undan och ordnar till. På vardagsrumsbordet ser jag att C klottrat i en tidning. Bredvid listan över Svenskt Kulturarvs medlemsmuseer har han skrivit LILI, stort och prydligt. Jag lägger undan tidningen med ett leende, stolt över att min son bläddrar i katalogen över svenska kulturnöjen 2008-2009.
Kulturella kapitalistsvin är vi allihopa, allihopa, allihopa.
Museum för barn, i anpassat format
Den här bilden kände jag var för svår för det förra inlägget men jag vill ändå lägga upp den så den får ett eget inlägg. Bilden heter "The good and the evil" och är skapad av en användare som kallar sig GrandeOmbre på en fantastisk sida som heter deviantART. Det är där jag hämtar många av mina bilder.
Ja det verkar vara den lingvistiska triadens årstid här hos psykologstudenten.
Ibland (läs oftast) är saker och ting betydligt mer invecklade än man först tror. Under varje lager av medvetande finns ett annat. Under varje skikt av sanning finns en annan sanning. Mellan de skyldiga studsar upplevelsen fram och tillbaka och ingen del av historien är mindre verklig än den andra. Ingen objektivitet existerar. Den kloke är klok ur sin uttalade synvinkel och vansinnig sedd från den andra sidan. Att stå i mitten är att vara fångad i en omöjlig logik. Båda har rätt, båda har fel. Det är ett krig som inte går att vinna där motståndarna slår varandra till döds och alla är offer.
Så vem ska man tro på och vem kan man lita på? Jag tror inte att det handlar om att välja sida. För varje dag som går blir jag alltmer övertygad om att det inte finns några sidor, det är bara en optiskt villa som vi skapar för att bringa ordning i världens kaos. Jag behöver inte välja.
Jag och C gör chokladmousse med vad som börjar bli rutinerad vana inför kvällen. På DVD-spelaren går Coldplays nya suveräna skiva. Jag smälter chokladen själv den här gången och C knäcker ägg med måttlig framgång. Första ägget skvättar på ett nästan magiskt vis av sig över hans axel. Nästa ägg går bättre.
-Det där gick ju mindre bra, säger C.
-Eh.. va? säger jag. Alltså det där ägget gick ju bra, det förra gick möjligtvis mindre bra.
C ser förvirrad ut. Jag ser förvirrad ut. Sedan börjar jag skratta. Det där var förstås ett av mina väl använda uttryck. Man säger inte dåligt, man säger mindre bra. Jag föreställer mig hur C i framtiden säger i sin interaktiva hologram-blogg: ”Det där gick ju mindre bra, som min mamma brukar säga”.
Jag vispar grädde med en hand samtidigt som jag häller smält choklad i äggblandningen med den andra och instruerar C hur man vänder och inte vispar. Det är en arbetsskada från min tid som restaurangchef. Har man en hand över när man står i köket då gör man för lite. Då finns sekunder att spara och pengar att tjäna. Blandningen blir slutligen perfekt och vi häller upp den i glas. Inte så snyggt, men gott. Bolibompa börjar, Coldplay blir obarmhärtigt avbrutna, jag tar min del av den överblivna smeten till mitt rum där jag kan spela skivan på datorn och C avnjuter sin del vid köksbordet framför TVn. Javisst är det bra att ha köket i vardagsrummet.
Ikväll när C gått och lagt sig blir det blod på TV. Alltså.. ”There will be blood” ska jag se. En film om den amerikanska mardrömmen.
Receptet?
250 g blockchoklad (gärna 75% mörk och 25% ljus)
3/4 dl socker
3 ägg (går bra att kasta ett över axeln fast då behöver man ett fjärde ägg till smeten)
2,5 dl grädde
Smält chokladen i en skål i micron, avbryt och rör om ett par gånger, annars blir det smuligt. Vispa ägg och socker i nästan 5 minuter. I alla fall en stund som är lite längre än det är kul att vispa. Häll över smeten i en annan skål och vänd i chokladsmeten som nu har svalnat åtminstone lite grann. Hallå, vispa inte, rör försiktigt! Vispa grädden, helst under tiden med andra handen till den är fluffig men inte fast. Blanda i grädden i smeten. Allt det här blandandet ska utföras med metallsked. Fråga inte varför, det bara är så. Nu är det klart, häll upp i något. Moussen ska stå i kylen i 4 timmar, eller tills du inte orkar vänta längre. Smeten är dock sagolikt god så om du sparar lite i bunken och äter den så klarar du att vänta. Trevlig efterrätt!
Det knackar.
Vem? undrar jag och går fram till dörren. Med handen på dörrhandtaget tvekar jag. Det är ännu en man, så mycket vet jag. Mönstret är nästan identiskt. Tredje gången gillt. Trots att jag backat undan, trots att jag nästan inte alls syns, så kommer han till mig med sin undran. Det är tredje gången han knackar. Det är en hemlig knackning som jag kan, den är bekant. Det är en uppmaning, inte riktigt en fråga.
Här finns jag, kom till mig.
Jag anar hans konturer genom dörren, han anar mina. Min hand darrar. Jag känner dig, du känner mig, viskar jag. Livet håller andan. Kanske är det inte som jag tror. Jag vet, det är min inre fiende som åter vill bedra mig. Jag ser igen på min förrädiska hand. Vart var du på väg, lilla hand? Med en enorm ansträngning vänder jag mig bort från dörren mot min egen spegel, går nära, nära så att allt jag ser är mina egna ögon. Väldigt mycket svart, säger minnet med någon annans röst. Jag ser mig själv flyta på ett illusoriskt hav, där en osynlig arm styr mig fram på livets väg. Till synes fri, i botten bunden. Hur länge ska det här pågå? frågar jag spegeln. Finns det ingenting jag kan göra? Jag knyter näven hotfullt mot min egen spegelbild, hel och blank och oändligt djup. Måste jag krossa dig för att komma loss?
Släpp mig fri!
När jag smält gårdagens film ett dygn så börjar jag fundera över vad filmaren egentligen vill säga då det inte kan ligga i det snöpliga slutet. Jag tänker att det intressantaste som skett i handlingen var förskjutningen av perspektiv. Från början är den slående mannen ond och den nya mannen är god men allteftersom kvinnan vänder sig ifrån sin nya man och dras tillbaka till sin gamla så händer något märkligt. Den nya mannen mörknar i sin desperation. Han börjar ge henne förslag, kontrollera henne, hota henne, ta tag i henne och när hennes vän ser blåmärkena på hennes armar säger hon det klassiska ”Nej han skulle aldrig göra så mot dig, det vet du mycket väl”. Till slut ger han sig på den förre mannen och ämnar t o m göra slut på honom, den slående mannen som nu bara kämpar emot sin längtan efter kvinnan och sin rädsla för sitt eget mörker. Plötsligt vet vi inte längre vem som är ond och vem som är god.
Där har vi hamnat bortom dikotomin och vi förstår att definitionen av det onda ligger i betraktarens ögon. Det är förnuftets blick som definierar vansinnets kännetecken, säger Foucault. Dessutom förstår jag nu vad han menar med att makt är något som sker och inte något som är. Så märkligt det då måste vara att får höra att ”du har så mycket makt” om makt inte är kan innehas utan är något som blir till när det utövas. Den anklagade känner sig själv maktlös eftersom så är fallet. Makten finns inte förrän den erkänns av den förtryckte, i samma ögonblick som hon viker sig, då har han tvingat henne ner. Utan ett offer finns inte någon förövare. Det är också det jag menar när jag hävdar att jag inte litar på mig själv. Jag vet att när jag släpper honom nära mig, då har jag varit med och skapat makten som tvingar mig på knä och jag blir min egen största fiende som går och ställer mig vid hans sida trots att jag VET vem han är.
Observera att det jag pratar om här har ingenting med ansvar att göra. Ansvar tar den som känner till vilka moraliska regler som finns och följer dem. När vi sitter med olika regelböcker, då sker fruktansvärda brott. Det jag talar om är mellanmänskliga krafter, de som driver oss att handla för att skapa mening hos oss själva. De krafter som gör oss till människor bland människor.
Ovädret är över och orkanen har dragit förbi. Jag går i min trädgård och rätar till spaljéer, drar bort grenar som brutits av och rensar gångarna. Jag återvände hit från en av de gångar som angränsar till någons annans trädgård. En av de där gamla gångarna som ibland nästan växer igen men ändå alltid finns där på samma vana plats. De behöver aldrig märkas ut, jag känner dem.
När jag går över gräset och mina händer smeker buskar och försiktigt rör vid mina rosors törnen inser jag att även blommor är som konst. Inte alla uppskattar dem och inte alla ser. För några tycks en alldeles unik växt vara ointressant och ful och andra försöker till och med rycka upp den som ogräs. Jag förstår också att min trädgård inte är perfekt. Långt ifrån. Jag har ingen examen i trädgårdsskötsel och även om jag får en så kan den omöjligt täcka in alla dimensioner av detta hav av växtlighet. I min trädgård finns vildvuxna partier och risiga häckar som jag inte trimmat. Där finns knaggliga gångar och steniga partier, där finns ojämnheter och hål som är svåra att se.
Det jag kan göra är att ta min besökare i handen och leda denne genom gården. Men om den andre släpper min hand och strosar själv omkring så kan jag inte garantera någon säkerhet. Hålen finns där, må vara förrädiska under vuxet gräs, men de är mina hål och marken här är min. Inte vill jag att någon här ska göra illa sig men jag kan inte skydda mina besökare mot alla mina faror. Vissa av dem ser inte ens jag.
Övervägande är ändå tryggheten och lugnet. Ljuset och värmen och de oändliga nyanserna av grönt. Jag köper nya rosor jag också och planterar dem här och var. Jag lär mig nya namn på latin och läser instruktioner om dess vård. Jag solar mig i gläntorna och gömmer mig i regnet. Ibland får jag besök igen men oftast sitter jag ensam min hammock. Endast en återkommande gäst har jag och honom släpper jag inte ur mitt synfält, honom skyddar jag och leder jag och motar jag undan från hålen, pekar och förklarar varför saker är som de är. När han leker gräsklippare och tappar kontrollen och mejar ner en och annan ros eller till och med kissar på icke anvisad plats då suckar jag bara ömt och skakar trött på huvudet. Mitt kära barn, vad jag önskar att jag lär dig rätt och att du känner hur jag älskar dig.
I tre dagar har jag flytt. På den tredje dagen tänkte jag att nu får det vara nog, nu får jag faktiskt lära mig att vara hemma igen. Sagt och gjort, på väg hem från mitt gömställe (där jag gömmer mig från mig själv) hyrde jag tre DVD-filmer för första gången på mycket länge. Jag slutade hyra filmer ungefär samtidigt som någon slutade se dem tillsammans med mig. Jag valde tre filmer som jag verkligen vill se. Tunga filmer. Väl hemma la jag dem på bordet för att bestämma vilken jag skulle se först och jag insåg plötsligt att jag inte vågade se någon av dem. Filmerna handlar om tunga, mörka krafter, var och en på sitt sätt. Tidigare i veckan såg jag WallE på bio. Ett sätt att fly ännu lite längre bort. Den gjorde mig obehaglig till mods med sin samhällssatir om överväldigande ensamhet, identitetsförlust, kategorisering av individer i normalt och onormalt, normalisering av oliktänkande, civilisationens fall etc. Om jag lyckas göra en sådan deprimerad tolkning av en romantisk Disney-film, hur i hela friden ska jag då kunna se de HÄR filmerna?! tänkte jag.
Idag tog jag mod till mig och såg en ändå. Kvinna blir slagen halvt till döds, man hamnar i fängelse och får terapi, man kommer ut från fängelse, man och kvinna dras till varandra av enormt starka, obevekliga mellanmänskliga krafter, så ofattbara i sin makt att det kryper i hela kroppen. Ingen yttre påverkan som tvingar någon utan en inre fara, större än någon annan, hotar dem. Jag klamrar mig fast i soffan för att inte springa ut igen, men filmen visar sig ha ett otroligt dåligt slut. Hela historien faller platt som en pannkaka. Jag andas ut. Kanske var det lika bra. Men i kroppen ekar frågorna ändå fortfarande. Kan jag lita på mig själv nu? Är det över? Behöver jag vara rädd?
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | |||
8 |
9 |
10 | 11 | 12 | 13 | 14 | |||
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | |||
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | |||
29 | 30 |
||||||||
|