Här kommer min egen brasklapp och därmed har jag i nuet tagit ställning. 

Kränkt är och förblir den som upplever sig kränkt men den som utfört handlingen kan inte hållas ansvarig längre än vad samhällets normer föreskriver. Så i ett läge där båda partnerna skyller varandra och båda vill ha rätt måste också gällande normer avgöra vem som står för den största kränkningen. Det förändrar inte det faktum att den andres känsla är lika stark och dennes smärta lika djup. När ingen överenskommelse gjorts eller t o m när en överenskommelse gjorts men inte längre gäller, då finns de tysta överenskommelse som sker mellan människor att falla tillbaka på. Finns inte heller de, eller går de inte att applicera, eller är vi inte överrens om vad de består i, då finns skrivna lagar och förordningar. Ingen av detta förändrar hur den enskilde känt då händelsen ägt rum, men det avgör i slutänden ansvarsbördan.

-Du verkar vara så här, säger den ena.

-Du ska inte ge mig epitet, säger den andra. Du vet inte vem jag är.

-Vem vet det? säger den första. Vet du vem du är? Hur ska du kunna veta det om du aldrig frågar någon annan?

-Det spelar ingen roll vem jag är, säger den andra. Inte i det stora hela.

-Nej, det kan jag inte förneka, säger den första, det kan väl ingen förneka. Men för vem spelar det inte roll? Det kanske spelar roll för mig. Om du inte är intresserad av att veta, hur kan vi då mötas?

-Man behöver inte alltid veta, svarar den andra.

-Nej, det behöver man kanske inte. Men jag behöver det. Jag är inte ”man”, jag är jag.

Då alla missförstår, ta makten över ditt eget uttryck.

En tanke som jag fött och kämpat för att införliva efter år av kamp med den som försökte tämja mig och göra mig till något annat. Något lugnare, något fogligt och förnöjt. Där har jag stått med mig själv likt ett djur som brutit sig ur fångenskap och med misstänksamma blickar följt människor på håll. Vänt mig undan då de närmat sig. Låtit dem klappa mig men aldrig lägga handen på mitt huvud. Alla kommer de med andra handen dold. Vad har de där?

Några sätter sig ibland på marken och ser vänliga ut, inte alltid lika andra. Den stora starka är lätt att se och värja sig emot, men den lilla lömska kan vara svår. De ser ut att bara vilja sitta där, inte vilja röra mig och jag är nöjd med det. Så en dag så kommer de med något, en blygsam gåva och jag tar den. Inte förrän jag är på väg därifrån märker jag remmarna som styr mig, som drar mitt huvud i en annan riktning och bettet som sitter i min mun och plötsligt hindrar mig att tala. Hur gick det till, så omärkligt? Vem är det som sitter på min rygg?

Hur tar jag tillbaka makten?

Vad är sant?

Jag börjar förvandlats till råtthålets egen lilla husmus. Jag är nu så vanligt förekommande i lokalerna att personalen ler det igenkännande genuina leendet istället för det påtvingade serviceinriktade leendet när jag kommer dit och handlar och vissa av dem säger t o m "studentrabatt" innan jag hinner säga det. Stället passar mig utmärkt. Läget är utmärkt med fantastisk utsikt och pauspromenad, soffan där jag sitter passar mig utmärkt, frånvaron av musik men ett lagom högt konversationssorl passar mig utmärkt. Skolbiblioteket fungerar inte för mig. Där är för tyst. Varje ljud där blir överdrivet genomträngande, som t ex det eviga skrapet av stolsfötter. En och annan skrikande bebis på caféet kan jag överleva, jag sitter liks i trappdelen och där kommer inte barnvagnarna fram.

Maten passar mig också utmärkt. Ofta är den lite tråkig och då väljer jag soppa. Äter man soppa blir man tvungen att dryga ut med en väldans massa grönsaker, frukt och bröd och det har ju inte skadat någon. Tre timmar efter lunch brukar jag köpa en jordgubbscheesecake som är gudomlig. Jag fick den en gång av misstag då kassatjejen glömde bort vad jag hade beställt. Sedan dess är jag fast.

Nästa steg som stammis är att bekanta sig med de övriga gästerna. Jag vet att det finns ett gäng som ägnar sig åt någon slags tärningsspel som brukar dyka upp regelbundet. Ibland följer en och annan blick min väg fram och tillbaka över golvet. Det är sådana blickar som får mig att välja ut mina kläder lite noggrannare innan jag åker dit nästa gång. Idag bröts isen mellan mig och De Andra då en rätt så stilig man behagade skoja till det lite med mig i kassakön.

-Visst har du en brieostmacka kvar? sa jag till kassatjejen. Den vill jag ha.

-Den tar jag också! skojade mannen bakom mig och såg så där skojsigt finurlig ut.

Ungefär där hade det varit läge för kassatjejen att säga något i stil med "ja då får ni dela" för att uppmuntra ett möte mellan oss två främlingar men icke. I stället sa hon:

-Ja då får ni slåss.

Det tog liksom död på stämningen.

Den trogne läsaren vet att min stackars hand har fått vara med om en del under senare tid, såväl bildligt som bokstavligt. Den har varit i slagsmål, skurit sig, bränt sig, tvingats ut mot faror och blivit anklagad för myteri. Jag vill dock påstå att min hand fått upprättelse då den också varit med om något anmärkningsvärt positivt. Som bekant är handflatan en av kroppens mest känsliga områden och under rätt omständigheter kan därför mötet mellan två främmande händer vara den mest erotiska upplevelse som går att föreställa sig.

Resten av detta inlägg är censurerat av personliga skäl./ Med vänlig hälsning S's högra hand som besitter makten över större delen av tangentbordet.

a rrde g ett stt s fc r att ra t e febers ag tte att det des exa s e fatas fast rtgt te edr e fatas ag vsste te att gt sdat var gt te vd gt tfe ste as ad c vra der tctes a e ege savar sd fr vr ad tte s ege sare de atte c sade var ftg c tfredstd

Jag brukar ju aldrig märka ord eller så.. harkel.. men..

Min syster skriver som kommentar till en av bilderna från maskeradfesten på facebook:

"ccccollt"

Hur exakt skulle detta uttalas om vi bortser från att vi förstår vad hon menar?

Jag tänker mig dvärgen Prosit som liksom stammar på nysningen.

Jag sitter i mitt råtthål (min nyfunna favoritplats på stan) och läser om hur svenska kvinnor trots världens högsta sysselsättningsgrad utanför hemmet ändå sköter 72% av allt hushållsarbete i hemmet och en liten undran smyger sig in i mitt medvetande, nämligen:

Vad gör svenska sammanboende män med all sin extra tid?

Går de på herrklubb/gym, spelar poker/dataspel, åker och fiskar med andra sammanboende män? De umgås väl knappast med andra kvinnor eftersom dessa antingen är sambo och upptagna med 72% av hushållsarbetet eller ensamstående och upptagna med 100% av hushållsarbetet. Eller ägnar sig de svenska männen, sedan de utfört sina 28% av hushållsarbetet, likt de gamla grekerna åt filosofi och skriver böcker om meditation medan de hämtar en kopp chaite i sitt redan undanplockade, distraktionsfria kök? Uppfinner de sexleksaker och nya tamponger med revolutionerande ytskikt eller hushållsapparatur i färg chili åt sina kvinnor för att piffa upp deras vardag?

Nä inte vet jag. Det var en bisak.

I denna ändlösa harang av utfläkande identitetsfilosofi kommer ännu ett avsnitt. Jag gräver mig nu ytterligare ner i föräldraskapets fantastiska värld. Jag är en sådan där märklig individ som inte ägnar speciellt mycket tid åt att prata om min familjesituation i offentliga sammanhang. Detta beror bl a på att jag upplever att det räcker med att råka nämna det hela med ett ord för att en osynlig varelse ska verka slå sig ner i sällskapet likt en levande bromskloss för hela samvaron. Jag gissar att ett liknande fenomen skulle uppstå om jag råkat nämna att jag har ett handikapp eller bär på en sjukdom. Ingen verkar riktigt veta hur de ska förhålla sig till informationen och de som befinner sig i en liknande situation (alltså också har barn) känner sig på något vis tvingade att lyfta fram sin gemensamma grupptillhörighet med någon form av krystad fråga som inte har något att göra med vad den dittills varande konversationen handlat om över huvud taget.

Föräldraskapet förväntas alltså vara en så integrerad del av min personlighet att den måste adresseras om den råkar slippa fram. Därav väljer jag oftast att inte nämna den alls och jag känner inget som helst behov av att skylta med den. I en presentation kan jag helt utelämna den. Kanske kan detta tyckas märkligt i proportion till hur stor del av mitt liv föräldraskapet innebär men jag hävdar att jag inte ser på min son som en del av den jag är utan som en egen individ som finns i min närhet. Sett ur det perspektivet blir det i stället märkligt att jag skulle lämna ut detaljer om honom för att beskriva mig själv, inte sant? Dessutom blir det märkligt när andra börjar ställa detaljerade frågor om honom, som om han vore en hund jag köpt. Det entusiastiska tillropet ”Visst är det härligt med barn!” blir ungefär lika naturligt som att någon skulle utbrista ”Visst är det härligt med sambo, hur upplever du det?!” när civilstatus avhandlats. ”Jo alltså.. det är ju trevligt men det har sina utmaningar..”. ”Ja jag förståååår ju det, men det är ju en så härlig tid i livet! Hur gammal är han? Vart befinner han sig i sin personliga utveckling just nu? Nej men, han har just fått ett nytt jobb?! Det är ju en härlig tid för männen!” Dvs, barnet hänvisas till i egenskap av ett barn ur ett folk från ett främmande land, inte som en egen person.

Hm.. ja.. om liknelsen inte fungerar få ni väl ifrågasätta den.

I en dejtsituation blir detta extra uppenbart och besvärande för den andra personen ifråga och därmed alltså ett skäl till att inte ta upp det. Har träffen föregåtts av någon typ av informationsutbyte brukar det redan vara ett känt faktum men ibland sker träffar som bekant spontant och då är det inte helt självklart och dessutom en källa till ett visst etiskt dilemma. Är det min skyldighet att säga det eller min rättighet att låta bli?

Här följer en anekdot för att illustrera det hela:

Jag blir utbjuden av A2, också känd som AB2 i denna blogg (egentligen är det helt ologiskt att A2 fått stå tillbaka för A1 trots att han kronologiskt existerade före A1 i mina texter, men å andra sidan har A1 existerat längre än A2 i den faktiska verkligheten plus att berättelsen om A2 förtäljes i en ANNAN blogg där han helt sonika är A så ok då)(detta kodsystem för anonymitet börjar bli överdrivet komplicerat). A2 är en ung, estetiskt tilltalande man i början på karriären och vi pratar i princip bara jobb på första dejten. Av en händelse (och några strategiska handlingar från min sida) råkar jag en tid senare befinna mig i A2s trappuppgång sent en lördags afton varpå A2 lägger sordin på kvällen genom att påpeka att det är något han måste tala om. ”Det är så att jag har en tjej där inne” meddelar A2 och min hjärna som just då befinner sig i total functional mode formulerar en mycket irriterad tanke om att jag alltså tagit mig hela vägen till andra sidan staden mitt i smällkalla vinternatten för att snällt vara tvungen och vända om eftersom denna man inte kunnat kläcka ur sig detta förrän vi befinner oss i hans trapphus. Min personliga integritet och moral står i det ögonblicket dock tillbaka för den funktionella problemlösningen varpå jag svarar: ”Jaha, och hur hade du tänkt lösa det här då?”. A2 ser något förvirrad ut och svarar ”Ja alltså, hon är ju inte här just nu.” Min moral är alltså fortfarande urkopplad och jag fortsätter ”Nä! Nu vill jag inte höra mer!”. Tioöringen trillar ner hos A2 som snabbt parerar med ”Nej alltså, jag har en DOTTER.” Ahaaa.. dåså. I det här läget har det kanske tett sig naturligt att jag skulle avslöjat min egen befintliga avkomma men detta valde jag av någon anledning att vänta med till ett ännu mer prekärt tillfälle under kvällen. Avslöjandet får då A2 att ett ögonblick backa undan, syna mig några sekunder med höjda ögonbryn och utbrista ”Näe! Det trodde jag INTE!”. Sedan kunde aktiviteterna fortsätta som planerat.

Då kan vi ju fråga oss huruvida informationen gjorde från eller till för vår, vad som visade sig bli mycket korta, ”relation” och jag skulle hävda att den möjligtvis gjorde från om den gjorde något alls. Föräldraskapet hade inget med vårt utbyte att göra eftersom ingen av oss var ute efter en livspartner och jag frågar mig om man någonsin är ute efter det då man gör en ny bekantskap. Det måste väl ändå komma i ett senare skede på något sätt. Men hur som helst, utan att ta ställning i den frågan är väl min poäng någonstans att det inte är helt lätt att se var föräldraskapet slutar vara en del av mitt liv och blir en del av den jag är och att kopplingen inte är helt självklar. Resultatet av upplevelsen och omgivningens stereotypisering av föräldrarollen blir behovet att hävda likt en omvänd tandläkarreklam: Jag är inte bara mamma, jag är faktiskt människa också!

Barnfri är alltså vad en förälder tituleras som då dennes barn är under annans vård och det de ägnar sig åt är helt enkelt samma saker som alla andra, tro det eller ej.