Förstelnad stirrar jag på tavlan som plötsligt hänger där på väggen i mitt hem. Den komposition jag förut bara skymtat skriker i mitt ansikte i knivskarpa kontraster. Jag ser en galen konstnärs verk målat med vansinnets pensel. Brutna linjer och våldsamma färger, surrealistiska motiv i skärvor av en spegel. Jag ser en människa sliten itu. Jag ser ett barns förtvivlan i en känslomässig vinter där kylan vrider om logiken och nattens långa tystnad tiger den till döds. Jag ser en vuxen själ förlorad, vilse bakom den krossade spegelns hundra reflektioner. Jag ser smärta, sorg och saknad. Ilska, hat och självförakt. Ändlös förvirring och gränslös panik, allting blandat, gömt och hemligt i spegelglasets labyrint av ljus och mörker. Jag ser förnekande och kamp i varje enskild skärvas skugga. I botten av motivet tycks sargade kroppar ligga som skurit sig då de försökt passera och starka armar sträckts ut mot dem och slitit dem med sig över glasets vassa kanter.

Jag ser på mina egna händer som fortfarande blöder. I förfäran backar jag undan och täcker mina ögon. Bilden gör mig stum och kall och jag flyr mitt hem i vanmakt. En ond dröm eller en fasansfull verklighet? Konstnären är livets grymma ironi och människan är fängslad i motivet.

Upplevelsen av konsten ligger alltid i kunskap och i tolkning. För den oinvigde är bilden inte mer än ljus och skuggor, krossat glas mot blodröda, blåvita och svarta fält som byter av varandra i komplexa mönster. Inför min blick är tavlan full av betydelsebärande symboler. Vem är jag att förklara motivets innebörd för någon annan? Jag förblir tyst och ber en Gud som inte finns att laga spegeln och låta människan som irrar där få vila.

När jag var liten irriterade det mig att min bror hela tiden skulle klottra på mina papper. Han skrev små anteckningar på mina skolarbeten eller mina brev. Dessutom åt han upp godis om jag råkade glömma det framme. Typiskt brorsor. Nu inser jag att jag blivit likadan. Jag antecknar på allt möjligt. Jag skrev Storm-texten i sängen på min sons ritpapper med en brun ritpenna klockan tre på natten, jag skrev texten om kärleksviken i Tolles bok om livet på stranden, ”Olika men inte samma” på en bankgiroblankett på McDonald's och ”Backstage” på ett kvitto. Man tager vad man haver, sa Cajsa Warg (som min mamma brukar säga). Nu har jag börjat lära mig att alltid ha penna och papper i närheten när behovet tränger på.

Jag läste just i en annan blogg om fenomenet att söka uppslag till skrivande i livet. Men för mig är det tvärtom. Livet öser uppslag över mig och tvingar mig att skriva. Jag kan känna hur orden stockar sig i blodet och jag måste skriva ut dem för att jag inte ska drabbas av infarkt. Sedan på natten när drömmarna sammanfattar de känslor som alla orden väckt då kommer bilderna som illustrationer. Hjärnan är makalös på det sättet och jag tycker sällan att drömmar är svåra att förstå. Drömmarna är en metafor som gör känslorna begripliga (och som hjälper oss att ta in budskap som vi annars skyddar oss ifrån?).

I morse drömde jag att jag satt i en buss som färdades i rasande tempo mot toppen av en snöbeklätt mindre berg, mer som en slalombacke. När bussen kom till en platå på toppen tappade den fästet och lade sig på sidan. Strax innan detta skedde hann jag hoppa ur och jag stod panikslagen på snön och såg bussen spinna runt omkring mig och meja ner allt i sin väg. ”Den kommer träffa mig”, tänkte jag. ”Jag kommer inte undan!” Men bussen stannade till slut och jag klarade mig. I stället hjälpte jag till att dra sårade människor ur vraket medan chauffören bortförklarade sig. ”Jag vet ju hur man kör den här bussen”, hävdade chauffören. ”Hur kunde det gå fel?”

Här finns känslan av oro och borttappad kontroll. Här finns behovet att fly och en känsla av att det är för sent. Här finns lättnaden i en förklaring och frustrationen i en bristfällig sådan. Här finns omsorgen om andra och ett vädjande om hjälp. Dock vaknade jag innan jag hann svara på frågan.

Aaahh så nöjd jag är. Jag har just förberett en excellent redovisning av min artikel som jag ska analysera tillsammans med min klasskamrat M på måndagens seminarium. Dessutom kommer jag att göra det utan glasögon. Ha! (fast jag missar min frisörtid men jaja, ombokat till fredag)

Jag kan nu redogöra för skribentens sociologiska perspektiv i min artikel om socialdemokraternas förslag till tredelad föräldraförsäkring, samt berätta vad såväl Durkheim, Weber och Marx menar är skälet till motståndet mot det här förslaget i samhället (och det allmänna motståndet mot jämställdhetens utveckling) OCH hur de skulle spå utfallet i den politiska omröstningen. Fast de skulle de i och för sig aldrig göra. Dels för att de alla är döda och inte kan spå någonting över huvud taget och dels för att de inte ägnade sig åt att förutspå framtiden förutom genom att säga att samhället kommer att haverera och vi kommer alla att hamna i en isande polarnatt samt ta livet av oss.

Det faktum att min personliga åsikt i frågan blev någorlunda demolerad av min lunchpartner som tvingade in den i ett metateoretiskt perspektiv häromdagen irriterar mig tämligen, bl a för att vederbörande vid åtminstone något tillfälle i historien haft mage att kalla sig socialdemokrat. Dock är jag medveten om att personen i fråga tenderar att lägga ett metateoretiskt perspektiv på ALLT så därför förlåter jag och går vidare.

Dags för vinkväll hos P *fanfar* efter en dag av fantastiskt effektiva och produktiva studier! S i sitt esse! Sssss... jodå.

Den här bilden kom upp efter partisymbolen när jag bildgooglade "socialdemokrat". Är det här en kommunist i fårakläder?

Först gjorde jag kräm sedan gjorde jag sylt och båda projekten gick utmärkt. Jag börjar nästan känna mig lite som en husmor trots allt med syltburkarna uppradade på diskbänken. Grannen kommer förbi, vi äter glass med het svartvinbärssylt och dricker vin. Smaken påminner mig om min pappa som ofta bjöd på glass med sylt och hjortron och likör. Grannen pratar om den NYA grannen som snart ska flytta in. En ensamstående man. Hon pratar om att våra sovrum ligger vägg i vägg men påpekar att här är det ju inte alls lyhört, annars hade du hört saker minsann hehe. Grannarnas sovrum ligger längst bort från min köksvägg. Men diskbänken är ju visserligen vägg i vägg påpekar jag och kikar mot mina syltburkar. Grannen rodnar.

På DVD-spelaren sjunger Sarah MacLachlan sina sorgsna låtar. Sång efter sång om destruktiv kärlek. Strof efter annan med välkända ord. Jag får svårt att koncentrera mig på vad grannen säger. Vinet gör det svårare. Dagen gör det svårare. Veckan och hela månaden gör det svårare. På min kylskåpsdörr sitter ett vykort med texten ”Kärlek och respekt. Ska det va så jävla svårt?” Nej, säger vännerna. Det ska inte det, om det är det så är det FEL. Vad ska jag tro? Jag har aldrig upplevt något annat. Jag har aldrig upplevt något RÄTT.

Ord efter ord efter ord efter ord efter

So tired of the straight line, and everywhere you turn
There's vultures and thieves at your back
The storm keeps on twisting, you keep on building the lies
That you make up for all that you lack
It don't make no difference, escaping one last time
It's easier to believe
In this sweet madness, oh this glorious sadness
That brings me to my knees

Det fortsätter för alltid.

I've been up all night drinking
To drown my sorrow down
Nothing seems to help me since you went away
I'm so tired of this town
Where every tongue is wagging
When every back is turned
Their telling secrets that should never be revealed
There's nothing to be gained from this
But disaster..
Here's a good one..
Did you hear about my friend
He's embarrassed to be seen now
because we all know his sins

Och utanför ditt sovrumsfönster sitter andra änglar på rad. Utanför ditt sovrumsfönster sitter även jag.

"Ooo.. det är lite Matrix över dig", säger min klasskamrat och syftar på min svarta höstkappa, mina svarta höstskor med klack som gör min person till en imponerande gestalt i höjd och mina relatvt stora svarta solglasögon som ska skydda min nylasrade ögon från ljus och vind och främmande föremål. Det är alltså inte Oraklet jag liknar utan kvinnan, vad-hon-nu-hette.  

"Jag söker Neo, den utvalde", tänker jag fast jag säger det inte, utan tar av mig skorna och kappan i stället.

(btw, det kom ett smyginlägg där nere i efterhand, för er som vill)

(det handlar om sex)

.

.

.

(alla scrollade genast ner och skämdes lite när de insåg att det i själva verket var ett oskuldsfullt inlägg om barn)

Mina ögon känns ungefär som om jag gråtit hela dagen. Det har jag inte gjort, jag har laseropererat min ögon. Jag trodde inte att jag skulle se men det går oväntat bra. Jag ser suddigt, som om jag haft kontaktlinser i tre dygn utan att byta dem. Min granne hjälpte mig med hämtning på skolan och lämning i morgon, de bjöd mig på middag (köttbullar och potatismos), min klasskamrat tog anteckningar åt mig och mina arbetsgruppsmedlemmar har mailat mig artiklar. Jag ska vara glad, jag får mycket hjälp.

Operationen gick bra. Den var inte fysiskt obehaglig och den gick snabbt. Den var mentalt obehaglig däremot. "Nu spänner jag upp ditt öga, nu svartnar det, nu skär jag upp din hornhinna i tio sekunder (ok han sa inte "skär upp" men det var det han menade), nu kommer lasern, nu luktar det bränt i 30 sekunder.. 40 % klart.. 80% klart.. klart.." osv. Beskrivningar som hjälpte känslan av kontroll men som ändå skapade obehag i kroppen. Men jag ska vara glad, för det gick bra och jag ser bra och med ett par alvedon har jag inte ont.

Jag borde vara glad för jag har mycket att vara glad åt men just idag är jag inte glad. Jag känner mig som jag just krupit undan ett slagsmål. Inte som vinnare och inte som förlorare, men slagen och med blod på mina händer. När jag ser mig i spegeln är det nästan sant för mitt ena öga blöder under hornhinnan och jag ser lite läskig ut. Men det som är slaget ligger utanför mig och blöder. Det är förstört, förbrukat, förtroendet är raserat. Från mig till den andre och från den andre till mig. De slag den andre tagit emot har han besvarat och konflikten är ett faktum. Jag önskar inte slåss. Det är ett slagsmål jag är dömd att duka under i och där mina egna grepp orsakar större skada än de avser.

Jag är inte glad för något av det, men det är för sent att säga förlåt och resurserna är slut på båda sidor.

Spelet är över. Vem satt med esset? Ingen.

Vintern kom och älven frös till is. Temperaturen sjönk så snabbt att jag inte hann märka att det hände. Jag somnade fuktig i solen hetta och vaknade med frost i håret. Förundrad och förvirrad såg jag ut över den blanka isen framför mina fötter. Var tog vattnet vägen, har det slutat strömma, hur kunde det frysa till så snabbt? För att finna mina svar tog jag försiktiga kliv ut, bort från stranden. Under mig virvlade vattnet ännu, förtrollande på avstånd. Jag lade mig på knä och såg ner under ytan, sökande en botten som inte fanns.

”Hallå! Vad gör du?!” ropade plötsligt en röst gällt från älvstranden. ”Isen är för tunn!” Hon pekade mot en skylt jag missat på andra sidan fåran. ”Varning för tunn is”, stod det på den. Jag såg mot skylten, mot kvinnan på stranden och min blick svepte snabbt över isens yta en gång till. Nu såg jag hur förrädiskt tunn den var, hur den bågnade under min tyngd. Jag ställde mig upp igen medan paniken kröp genom min kropp. Isen började knaka, små små sprickor spreds kring min fötter. Jag svalde hårt. ”Bär mig”, viskade jag vädjande. Isen kved.

På stranden sällade sig nu flera. ”Kom tillbaka”, ropade de, ”för guds skull!” På skakande ben gick jag steg för steg mot stranden, mot människornas utsträckta händer. Mitt hjärta slog hårt och min blick var fixerad vid mina fötter. ”Jag kan inte simma, det är för kallt, bär mig!” bad jag igen. Isen mullrade hotfullt och en lång klyfta skar genom den. Jag stannade ett ögonblick och höll andan.

”Kom!” Sa människorna på stranden. Nära nu. Bara ett par steg bort. Jag tvekade. Jag tog ett steg bakåt. ”Bär mig snälla”, sa jag med darrande röst, så tyst jag kunde för att de andra inte skulle höra, och isen brast med en kraftig smäll. Vassa kanter skar min hud och iskallt vatten sköljde upp kring mina ben. Jag skrek i chock och starka händer grep tag i min kläder, slet mig upp på marken, värmde mig, smekte mig och mjuka röster tröstade mig. De följde mina längtande sorgsna blickar ut mot den sårade isens trasiga yta. ”Du kan inte laga den”, sa de, ”och om den inte orkar bära dig kan du inte gå på den, hur vacker den än är. Visst förstår du det?”

Visst förstod jag det. Jag satt med varma filtar runt min kropp och såg hur isen åter frös ihop över älvens mörka djup. Jag såg på varningskylten, gammal sliten och sned på andra sidan där ingen kunde nå den för att vare sig räta till den eller ta bort den. Ingen kommer någonsin att kunna röra den förrän isen blivit tjock nog att passera eller vattnet blivit stilla nog att simma över i sommartid. Mig bar den inte.

”I de tidigaste samhällsformerna rådde jämlikhet mellan könen och sexuell promiskuitet”, läser jag i avsnittet om Durkheim i min röda sociologibok samtidigt som jag lyssnar med mindre än ett halv öra på C's berättelser om dagen. Precis då jag läser denna mening säger C:

-Idag när vi låg i soffan och såg film, jag och M, då pussade M mig.

Jag lägger ner min bok.

-Jaså? På munnen? undrar jag.

-På munnen och ryggen och jättemånga gånger, säger C.

-Oj då.. hon kanske är kär i dig då?

-Nej, hon får inte vara kär i mig, jag är ju kär i någon annan! C ser förskräckt ut.

-Jaha.. så vad ska du göra åt det här då? undrar jag, väääldigt högt i den proximala utvecklingszonen för relationsansvar.

-Men hon är inte kär i mig! menar C. Hon tycker bara jag är söt.

Intressant..

-Så man behöver inte vara kär för att pussas då, man får pussa någon om man tycker den är söt? frågar jag.

-Ja! C trippar iväg med lycklig självsäkerhet.

Hm.. moraliskt inlärning? undrar samvetet. En avslappnad inställning till sexuella relationer i släkten möjligtvis? funderar det reflekterande minnet och syftar på diverse korspollinering, skilsmässor, adoptioner, älskare och älskarinnor, öppna förhållanden mm i familjen. Jämlikhet och promiskuitet? säger Durkheim och samhället regredierar.