Vintern kom och älven frös till is. Temperaturen sjönk så snabbt att jag inte hann märka att det hände. Jag somnade fuktig i solen hetta och vaknade med frost i håret. Förundrad och förvirrad såg jag ut över den blanka isen framför mina fötter. Var tog vattnet vägen, har det slutat strömma, hur kunde det frysa till så snabbt? För att finna mina svar tog jag försiktiga kliv ut, bort från stranden. Under mig virvlade vattnet ännu, förtrollande på avstånd. Jag lade mig på knä och såg ner under ytan, sökande en botten som inte fanns.

”Hallå! Vad gör du?!” ropade plötsligt en röst gällt från älvstranden. ”Isen är för tunn!” Hon pekade mot en skylt jag missat på andra sidan fåran. ”Varning för tunn is”, stod det på den. Jag såg mot skylten, mot kvinnan på stranden och min blick svepte snabbt över isens yta en gång till. Nu såg jag hur förrädiskt tunn den var, hur den bågnade under min tyngd. Jag ställde mig upp igen medan paniken kröp genom min kropp. Isen började knaka, små små sprickor spreds kring min fötter. Jag svalde hårt. ”Bär mig”, viskade jag vädjande. Isen kved.

På stranden sällade sig nu flera. ”Kom tillbaka”, ropade de, ”för guds skull!” På skakande ben gick jag steg för steg mot stranden, mot människornas utsträckta händer. Mitt hjärta slog hårt och min blick var fixerad vid mina fötter. ”Jag kan inte simma, det är för kallt, bär mig!” bad jag igen. Isen mullrade hotfullt och en lång klyfta skar genom den. Jag stannade ett ögonblick och höll andan.

”Kom!” Sa människorna på stranden. Nära nu. Bara ett par steg bort. Jag tvekade. Jag tog ett steg bakåt. ”Bär mig snälla”, sa jag med darrande röst, så tyst jag kunde för att de andra inte skulle höra, och isen brast med en kraftig smäll. Vassa kanter skar min hud och iskallt vatten sköljde upp kring mina ben. Jag skrek i chock och starka händer grep tag i min kläder, slet mig upp på marken, värmde mig, smekte mig och mjuka röster tröstade mig. De följde mina längtande sorgsna blickar ut mot den sårade isens trasiga yta. ”Du kan inte laga den”, sa de, ”och om den inte orkar bära dig kan du inte gå på den, hur vacker den än är. Visst förstår du det?”

Visst förstod jag det. Jag satt med varma filtar runt min kropp och såg hur isen åter frös ihop över älvens mörka djup. Jag såg på varningskylten, gammal sliten och sned på andra sidan där ingen kunde nå den för att vare sig räta till den eller ta bort den. Ingen kommer någonsin att kunna röra den förrän isen blivit tjock nog att passera eller vattnet blivit stilla nog att simma över i sommartid. Mig bar den inte.

 

micke

4 september 2008 10:34

snyggt! gillar speciellt ögonblicket "du" tog ett steg bakåt, trots ropen från stranden, och gav isen ditt förtroende att bära dig, med dig själv som insats.

 

grannen

4 september 2008 12:20

Finstämt.. Naturen kan vara som vackrast när den är sorgsen men man mäktar inte med att se det länge. Tänker mig en fjällvidd som är oändlig men ändå till synes så nära.

 

Psykologen

4 september 2008 14:23

Ja m, ibland är det svårare att gå hem än att gå ut. Tyvärr verkar "älven" se mitt sökande och min tvekan som ett avsiktligt sabotage och inget annat. Min insats tror jag inte den ser alls. Sett underifrån är det väl inte så konstigt dock.

 

micke

6 september 2008 02:41

Jag tror möjligen att älven är avundsjuk. Men det kommer den aldrig att medge.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...