Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobbar långt härifrån. Jag hittade en mapp med namnet Kapitel och trodde det var sagan som finns i den här bloggen.

Det var det inte.

Jag hittade en berättelse jag skritivt i tio delar med inledning och epilog. En återgivning av en tidigare period i mitt liv som jag lämnat och gått vidare ifrån. Formatet var också gammalt, såsom allting snabbt blir i vår moderna tekniska epok. Sju av de tio kapitlen gick inte att öppna och de andra drog fram genom min uppmärksamhet som en teaser trailer av mitt förlutna. Så där märkligt komprimerad som en bra bok blir när den görs till film. Lik, men inte riktigt samma. Nyckelscener uppradade sidan vid sida utan allt det långsamma som i verkligheten binder dem samman. En historia som skulle kunna orsaka min nu tonårige son en allvarlig livskris om han någonsin råkade komma över den. En historia skriven av en kvinna jag inte längre känner. Så bitter, så arg, så ensam. Så okunnig. Hon som senare ramlade in i ett magiskt land ett ögonblick och blev hel igen. Räddad av världens största klyscha. Så underligt.

Jag pratar ibland med mina patienter om deras identitet som en bokhylla. En plats där de förvarar sina minnen och erfarenheter i form av böcker och fotoalbum och souvenirer. När livet förändras grips de av panik då de inte längre lyckas leva upp till det som finns där. Livrädda för att förlora sig själva. Jag föreslår att de inte består av alla dessa minnen och berättelser utan att de är hyllan. De är behållaren där det övriga förvaras, och när något blir inaktuellt kan de skapa nytt att ställa där i stället, sida vid sida med det gamla. De kan skapa nya berättelser och samla nya minnen. Det betyder inte att de blir någon annan. Hyllan är densamma hela tiden.

Jag hittade en bok i min hylla som jag känner väl men som jag glömt att jag materialiserat. Jag är inte den och den är inte jag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Perhaps you will always be my parallell line  forever one step and an infinity away and perhaps no one will ever know me like you After all we are the same but sometimes two people can have an undeniable connection everything in common  a...

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Många gånger har jag tänkt att den relationen jag upplevde med mannen från andra sidan bergen var ett missbruk. Att den intensiva närheten blev en drog och att jag därför måste värja mig emot den för alltid. Därför att den annars sipprar upp i mellan...

The real cause of suffering is the reaction of the mind; the reaction is repeated moment after moment, intensifying with each repetition, and developing into craving or aversion. This is what in his first sermon the Buddha called tanha, literally "...