Det surrar.. Var kommer det ifrån? Det är ljudet av elektricitet i gamla ledningar. Det är värmen i en glödtråd som för länge sedan kallnat, som nu vibrerar och kastar smutsiga skuggor mot väggarna i ett litet litet rum. Det är damm som släpper taget och svävar i en blek gloria av flämtande ljus. Det är en natt som värjer sig, som blinkar och plågad vänder sig bort. Det är ljudet av en gryning som ännu inte andas men ändå väckt någon som tänt lampan för att se.

A buzzing sound.. Where does it come from? It is the sound of electricity in old wires. It is the warmth of a filament since long gone cold, now vibrating, casting dirty shadows against the walls of a small small room. It is dust letting go, floating in a faint halo of flickering light. It is a night shunning, blinking, turning away in pain. It is the sound of a dawn still waiting for its first breath, yet waking someone who just lit the lamp to see.

***

Ett ögonblick av lycka känns precis som att börja gråta men det lyfter hjärtat uppåt medan sorgen drar det neråt. Eller blandar jag ihop det med hur ett leende fungerar?

Jag höll ju nästan på att glömma den japanska aftonen hos P! Se!

Med rekommenderat vin från var det nu var. Nej, inte Japan. Det här var så gott att det kurrar i magen när jag ser bilden. Sushi ska för övrigt ätas med mindfulness. Shiitake-svamparna är som att äta Gud höll jag på att säga. Jomen ja, jamen jo. Annars får man träna på att äta i bergfast pose på Ps stolar. Om man rör sig oförsiktigt kan man nämligen få sig en sticka i rumpan.

Jag är unison i min vilja och mitt uttryck, sa solskenspojken.

Han fick det att låta självklart den här gången också, som att han inte har något annat val, som att allt annat vore otänkbart. För andra gången var det min störta önskan han uttalade i förbifarten, ännu en solkatt som fladdrade genom rummet i mötet mellan ljus och glas, och jag avundas honom hans självklarhet.

Men så underbart..

Jag ville mötas nånstans nere på djupet.
Jag har varit där förut och jag är inte rädd.
Och dina ögon, ja de ändrar färg i ljuset,
men de kan titta nu, jag är beredd.

Lät du henne komma närmre,
var hon vackrare än mig?
Ja, det finns dagar som jag tänker mer på henne än dig.
Jag går bredvid men halkar efter, jag orkar inte springa mer,
försökt att visa dig med blicken men det är inte mig du ser.
Den här platsen är någon annans och jag måste hitta ut,
hur ska man älska nån som har älskat nån förut? 

Första mötet med handledarna på praktikplatsen.

Det jag främst reflekterar över när jag går därifrån är skillnaden mot de introducerande arbetsplatsmöten jag är van vid sedan tidigare och jag tänker på det som en kulturskillnad. Företagskulturen som jag upplevd är glättig, rapp och extrovert. Ledaren tar emot besökaren som en VIP-kund med tydlig självsäker hållning, säljande ansiktsuttryck, kraftigt handslag och en officiell kram. "Men TJENARE! Hur är LÄGET!" eller "Välkommen, vad ROLIGT! Kom IN!". Det är nystruken skjorta och putsade skor, det är stadig blick och colgate-leende. Det är ENERGI alla tider på dygnet. Det är småprat och sport och fritid, semester och aktiviteter mellan rapporter om verksamheten och branschskvaller. Det är en tydlig rangordning. Det är tydliga ramar. Det är en hejdundrande optimism och en intränad stolthet. Fråga mig! Här gör vi så här, det är en självklarhet, kul att du vill vara en av OSS!

På hälsocentralen är det lite annorlunda. Ett artigt men försiktigt mottagande. ”Hej. Ja.. vi kan gå upp..”. Det är inneskor och casual. Mottagandet är avvaktande, sökande, och ganska stelt. Det är personligt men ändå opersonligt. I privata kläder sitter en annan sorts integritet. ”Vi tänkte att vi skulle lära känna varandra.. ja.. vi kan ju berätta lite om oss själva kanske.. mm.. jag börjar väl med jobbet”. Någon pratar, de andra lyssnar. De lysssssssnar. Rösterna är lugnare, långsammare. Blickarna är mjuka men ibland trötta och något frånvarande. Det känns om att det pågår ett samtal på flera nivåer. Ett metasamtal, ett samtal och ett inre samtal. Det funderas och undras. ”Hur ställer ni er inför det här?”. Det är ett erbjudande, ett val, men vi har höga förväntningar. Hade du en fråga? Vi jobbar hårt här, jo det vi gör ÄR viktigt, men vi tänker inte övertyga dig, du kommer att märka det.

Örfilen bränner mot min kind och jag håller den medvetet kvar. Den finns en njutning i rodnaden, en berusning i bestraffningen. Den kommer förstås inte i närheten av den smekning som jag minns men den är fortfarande en beröring och inför törsten är den LIV när inget annat rör sig.

Men missförstå mig inte älskade, jag önskar dig inte åter. Det var ett snedsteg, en tillfällig förvirring. Det var din hand emot min kind ett ögonblick för länge. Det var en sekund på en klocka som för länge sedan stannat. Nu är det över, jag går och jag ser mig inte över axeln.

HANDINNERES - Rainer Maria Rilke

Innres der Hand. Sohle, die nicht mehr geht

als auf Gefühl. Die sich nach oben hält

und im Spiegel

himmlische Straben empfängt, die selber

wandelnden.

Die gelernt hat, auf Wasser zu gehn,

Wenn sie schöpft,

die auf den Brunnen geht, aller Wege Verwandlerin.

Die auftritt in anderen Händen,

die ihresgleichen

zur Landschaft macht:

wandert und ankommt in ihnen,

sie anfüllt mit Ankunft.

Interior of the hand. Sole that has come to walk

only on feelings. That faces upward

and in its mirror

receives heavenly roads, which travel

along themselves.

That has learned to walk upon water

when it scoops,

that walks upon wells,

transfiguring every path.

That steps into other hands,

changes those that are like it

into a landscape:

wanders and arrives within them,

fills them with arrival.

***

Jag minns när du rörde min hand första gången, sa han.

Gör du? sa jag förvånad och han berättade när det var.

Jag minns när jag rörde din hand första gången, tänkte jag, men det var inte då. Det var natten när du kom. Det var så vi träffades.

Jag tänkte så många gånger: du har de mjukaste händer jag mött.

Kill all my demons and my angels might die to