-Du är så naiv, sa han. Ser du inte hur lätt jag lurade dig?

-Nej, sa jag och vände mig bort men inom mig darrar ytan.

*

-Jag tycker inte om när folk svär och kastar mig, sa han.

-Nej. Det var inte schysst av mig. Förlåt för att jag gjorde så, sa jag och mitt hjärta brast. Jag beundrar honom så för att han säger det. Jag tycker inte om när folk svär och kastar mig heller.

*

-Du är inte viktig, sa han och jag gömde mig för att jag valt annorlunda. Jag gömde mig för att jag sett fel.

*

-Det är klart det är så, sa han, som att det var en självklarhet. Det är klart det är så. Det som tagit mig en livstid var för honom en sekund. Jag ville skrika åt honom att han har fel. Om det vore så hade vi inget uppdrag här, om det vore så vore vi överflödiga. Ändå ropar människor. De kvider och de ber.

-Du faller samman och jag följer det gärna ner i djupet, sa han och jag tappade hakan. Ingen människa får tala så vackert, jag står inte ut. Du får inte ljuga för mig så.

*

Fyra gånger brast mitt hjärta idag och fyra gånger limmade jag det samman.

Du söker och söker efter kärleken

men har du någon gång provat att älska?

***

Trevlig alla hjärtans-kväll! I natt möts kropp och själ och de polariserade paradigmen förenas i röd dimma.

En mycket vanlig väg till psykisk ohälsa är att undvika känslostämningar för att de är obehagliga på olika sätt. För dig som vill exponera dig själv för känslor eller bara bli påmind om hur de upplevs finns här en rad klipp som både beskriver och väcker olika känslor, ibland på ett lättsamt sätt, ibland på ett obehagligt sätt.

Grannen fick testläsa min populärvetenskapliga artikel och efter lite förstärkande och förändrande feedback funderade hon om..

"Du kanske blir sån coach som far runt och har pepp-föreläsningar för folk som behöver nån ny målbild att jobba mot."

En coach.. en coach!? Hon kallade mig en coach! Yrkesidentitetskris!

Men ja, artikeln är snarlik en peppig coach-artikel och det var meningen. Jag testar ett nytt grepp och tänkte själv häromdagen att jag tar upp kampen om Mia Törnbloms marknadsandelar. Mitt främsta vapen är min gedigna teoretiska bas (och tekniker utöver sokratiska frågor och enkla affirmationer?). Mias vapen är hennes TV-personlighet. Vi kanske kan samarbeta! Coach, anticoach, syncoach.

Jag klev i ett hål av lycka idag och fastnade med foten.

-Hallå där, du är inte inbjuden! sa hålet och jag drog ut min fot igen.

Kladdig men varm.

Jag berättade idag om hur jag sörjer och hur jag samtidigt är så lycklig och så tacksam över det som hänt. Jag berättade hur svårt det är att begripa att de två känslorna på något sätt inte är två utan är olika sidor av samma.

-Så bra att du kan gråta när du berättar det, sa han, där framför mig på caféet.

Hm, tänkte jag och funderade över vad det är att kunna gråta. Har jag någonsin kunnat låta bli?

Läs om hur vi ljuger för oss själva för att få verkligheten att gå ihop när den trilskas med oss.

Jävla skit, tänkte jag då jag läst klart och morrade ner mig i soffan. Sedan drog jag en djup tacksamhetens suck över allt skapat som inte kan förändras och all den sanning dessa föremål bär. Där-och-då. Allt annat kan förnekas, men det förevigade består. Jag spinner mina minnen i ord, jag klär mina upplever i bilder och så behåller jag dem för alltid.