Likt damm från vägbanan som virvlar upp runt fötterna när jag går på grus, så virvlar också känslorna nu upp i drömmarna. Bara det att vidröra ett minne räcker. Ord lossnar och lägger sig i tunna lager på mina bara fötter. Jag borde tvätta dem rena men jag vill inte. Jag saknar doften av sandsmutsig hud, jag saknar den dallrande hettan. I tre nätter har mitt sinne sökt, klätt begäret i ovidkommande gestalter. Det finns så mycket längtan nu och kroppen minns vad längtan har varit. Saknaden plågar mig med fantasier om återträffar. Korta samtal av uppdatering, att bara få berätta hur det är nu. Att få lägga nyheterna i händer som tar emot och ger tillbaka, vant och varsamt. Att få möta ögon som förstår. Som vet. Och som lika väl som jag minns det som hände. Jag önskar att jag fick möta dig  där på vägen, en liten stund.

Det pågår en strid inuti. Något slåss om något, för något, mot något. Jag förstår inte vad det är.

Jag drömmer att barnet är smutsigt. Det är insmort i det skitiga och jag kan inte få det rent.

En morgon vaknar jag i panik och tror att mitt verkliga barn blivit lämnat på fel dag, lämnats övergivet och ska frysa ihjäl. Det är inte sant, säger jag mig själv, det är bara en tanke. Allt är ok.

Dörren är stängd.

Fönstret är öppet.

Han blir förkyld, men inte förrän han har åkt. Man kan ju inte slappna av och låta det bryta ut då det finns någon annan som är mer i fokus än mig själv, säger han.

Det är sant.

Aj vad det är sant.

Det är därför det är så viktigt att någon annan alltid finns i fokus. Eller hur, min käraste vän? Visst vet vi att det är så.

Mitt utbrott sker i sinnet. Mitt ute på mitt öppna hav där alla vågbrytare plötsligt tycks försvunna. Det förflutna slår över kanten på ena sidan och framtiden på den andra och så är båten full och svämmar över. Jag sprattlar ett tag förgäves och sjunker genom lager efter lager av minnen tills jag ligger där på botten igen, utsträckt i all min förtvivlan, i all min saknad, i all min hopplöshet. Jag påminns om att jag inte känner någon vackrare plats än denna och varför den är så svår att lämna.

Jag minns vad jag sagt till terapeuten, att jag nu ska lära mig att tala med någon annan än henne, någon som sitter närmare. Det var därför vi gjorde plats för två i båten.

Men jag tvivlar. För hur ska jag kunna berätta? Hur ska jag kunna säga de hemska sanningarna utan att de gör illa? Hur ska jag kunna säga att varje gåva han för med sig påminner mig om allt jag förlorat? Hur ska jag kunna säga att varje möjlighet han står för påminner mig om varje chans jag slarvat bort? Hur ska jag kunna beskriva att mitt hjärta är delat och att vissa delar för alltid förblir stängda för honom? Hur ska jag kunna begära att han ska acceptera det?

Ibland bränner själen till av smärta, som om båten jag färdas i stöter mot ett grund, en klippa under ytan, som skär mot skrovets botten. Ibland då jag är ömtåligare otåligare eller då vindarna blåser ovanligt hårt. Då kan jag inte hjälpa att jag gråter igen. Be mig inte att förklara. Det är bara så att jag får ont ibland.

Det är en del av lärandet att också se sina fåglar falla till marken. En av en hel flock, två av en hel flock. Flera stycken av en hel flock. Inte hela flocken. Det är en skillnad.

What we are talking about is simultaneously happening between us.

Att vara människa är att då och då få dö en smula. Oavsett om det handlar om att få bryta ihop, att få övermannas av rädsla och kvävas av skuggor från förflutna, att få klandra sig själv. Eller att få säga fel sak vid fel tillfälle.

Han tog ifrån mig något som var mitt och en fågel föll till marken.

Jag begravde den i jorden och jag lärde mig något om mig själv.

Jag vill inte att du räddar mig ifrån mig själv för jag är inte farlig.

Jag vill ha min sorg, min ängslan, min besvikelse och min ilska. De är en del av mig likväl som min lycka, min tillförsikt, mitt hopp och min glädje. Först när du tar emot dem alla tar du emot hela mig.

Jag hittade också en fin present idag och jag vet precis vem som ska få den när han fyller nio år.

Plötsligt finns här fåglar och de är överallt.

(jag var där men du såg mig inte)

När jag till slut höjer blicken finns de där.

(han visar inte musklerna)

Springer jag emot dem flyr de undan.

(det är när vi upphör att begära som vi får)

Står jag still landar de.

(tålamod)

Blundar jag sätter de sig på mina axlar.

(andas)

Jag hör mitt hjärta sjunga.

(hon är fri)

Instängd instängd

jag hör hur mitt blod bultar i väggarna

ropar efter en dörr

men här finns inga dörrar inga fönster inget tak

bara väggar väggar

krympande hårdnande

Var finns jag

i vilket rum

Är detta hans hjärta?

Bara ett ögonblick vände han sig om för att se mig.

Bara ett ögonblick var jag verklig.

Mitt liv varade ett ögonblick.

Mellan tomhet och vanmakt.

EURYDIKE av Rut Hillarp

Jag tror att jag tycker om henne för att hon använder samma bilder som jag. Hon får mig att minnas.

Jag minns hur jag beskrev instängdheten, i ett rum i hans borg. Jag minns hur jag bröt mig ut. Hur han blev förskräckt men aldrig hindrade mig.

Jag minns hur jag beskrev just hjärtats olika rum, hur jag föreställer mig att de existerar parallellt, inte i konkurrens till varandra. I hans hjärta fanns dörrar. Ibland måste man stänga dem helt, sa han. Ibland måste man det.

Jag minns upplevelsen av att bli fylld till bredden av liv då han såg mig och hur månaderna kändes som ett ögonblick när de passerat.

Jag minns mellanrummet och hur jag längtat efter det.

Det här var innan jag lärt mig hur jag skulle fylla (i) mig själv. Det var innan jag plockade upp penslarna han lämnat i en röra på golvet då han (sprang) for (åkte hem). Det var då.

Sen är det ju det där att även om det är fint på fältet så vill man ändå att det ska hända nånting. Man vill kanske hitta något, en sten, ett träd, en pöl, en död fågel eller kanske en håla och en kanin som hoppar runt, en sån som man får klappa lite på. Man vill inte att fältet ska sträcka ut sig all oändlighet. Man vill ju ha någonting tillbaka för att man går där.

Jag började känna mig så ensam där ute, jag kom ju inte dit för att vara själv och till slut blev jag så arg att jag stampade i backen för att få se om något levde mitt bland allt det gula, vajande och lugna. Något som såg mig. Något som berättade för mig att jag fanns där. Direkt efteråt ångrade jag mig och jag ville be om ursäkt för min fot, men när marken under den låg opåverkad blev jag ännu argare och stampade igen. Jag stod där som ett litet barn med mörka, ilska ögon som krävde och ville ha. Kom nu då! Lek med mig! Här är jag! Jag är här! Du ska lyssna! Jag vill säga nåt!  Var är du någonstans och varför hör du inte på mig?! Dumma dig kaninen!

Och ett ögonblick verkade vinden stanna och något tycktes lyssna. Kanske nåt som blev förvånat och jag blev rädd för vad jag gjort. Något strök förbi mig. Det strök förbi men aldrig så att jag kunde se det och så återvände vajandet i vinden och marken förblev hel.

Precis på den ömtåligaste av platser öppnas plötsligt en dörr åt fel håll och vinddraget suger mig så kraftigt bakåt att jag tappar andan. Varför nu? Precis då jag städat ut allt, då jag slängt de vissnande resterna, då jag skrubbat ur krukorna och ersatt dem. Mina händer domnar då jag hör rösterna igen, där de rullar in som dimma upp ur dödsriket och in genom dörren som skulle vara stängd. Hjärtat slår så högt att jag kan höra det, en dov baslåda i mörkret. Vänd dig inte om. Det blåser på fältet, säden böljar, hukar sig och tittar efter nederbörd, väntar på orden att falla mot min hud, att smattra mot öronbedövande mot marken. Jag fryser.