I verkligheten sjuder sommaren men i vår osynliga värld tycks tiden fortfarande stå stilla. Framför mina ögon virvlar minnen vi aldrig haft som fallna blomblad blåsta upp från marken. Det vi aldrig fick göra, det vi aldrig fick dela, det jag aldrig fick se, möjligheter aldrig utforskade, vår framtid aldrig född.

Jag ville vara den du valde.

Jag ville dela dina drömmar.

Jag ville sitta vid din sida när åren går förbi.

Jag ville vara den som bar all din kärlek i min famn.

In reality, summer thrives but in our invisible world it seems time is standing still. Before my eyes memories we never had whirl like a fallen petals blown from the ground. Experiences never made, moments never shared, images never seen, possibilities never explored, our future never born.

I wanted to be the one you chose.

I wanted to share your dreams.

I wanted to sit by your side as years go by.

I wanted to be the one to carry all your love in my arms.

Jag har hundra bilder jag skulle kunna beskriva, så vackra så att de gör ont. Men jag vill inte. Människor frågar mig och jag undviker att svara. Jag vill ha dem ifred. Ingen får röra dem än. Ingen får ta på dem, klämma på dem, tala om dem. De är som bubblor i min hand. Genomskinliga och sköra, ofattbara och unika. Och visst är också jag rädd att de ska gå sönder. Spricka mitt i luften som bubblor gör och falla till marken som en trasig droppe. Visst önskar jag att jag kunde bevara dem för alltid, att jag kunde plocka upp dem när jag ville, att jag kunde kliva in i dem och försvinna. Tillbaka till en solvarm rygg, vaggande toner, lekande fåglar, mjuka händer, ledsna ögon, omstörtande ord, doftande hud, skakande ben, viskande läppar, darrande fingrar, tvekande röst, sökande tröst, smärtande bröst, oro, lättnad, lycka, sorg, tacksamhet, utmattning. Allt och om vartannat. Så mycket, så mycket att jag inte kunde beskriva ens om jag ville.

I have a hundred images I could describe, so beautiful they hurt. But I do not want to. People ask and I avoid replying. I want them for myself. No one can touch them yet. No one may hold them, nip at them, talk about them. They are like bubbles in my hand. Transparent and brittle, unbelievable and unique. And yes, also I fear that they will break. Burst in the middle of the air as bubbles do, and fall to the ground as a broken drop. I do wish I could keep them safe forever, that I could pick them up when I wanted to, that I could step into them and disappear. Back to a sunwarm back, cradling tones, playful birds, soft hands, sad eyes, subversive words, fragrant skin, shaking legs, whispering lips, trembling fingers, hesitant voice, searching consolation, chestpain, anxiety, relief, happiness, sadness, gratitude, fatigue. Everything and alternately. So much, so much that I could not describe it even if I wanted to.

Jag söker förklara dödsstöten för mig själv för att lära, söker förstå vad det var som fick jämvikten att slå över i omöjlig plåga. Jag ser hans vackra bok där han skrivit sitt hjärtas bekymmer. Jag minns den kvällen då han lät mig läsa hans smärta, hans ilska, hans vånda och längtan. Jag minns hur det främmande språket vecklade ut sig, hur det dekrypterades inför mina ögon och inte längre var ett annat än mitt, det var samma. Jag förstod varje ord som om jag skrivit det själv. Jag minns hur jag föll. Hur hans inre öppnade sig och slukade mig. Hur jag sögs in hans värld tills den omslöt mig på alla sidor. Hur jag rycktes ut ur mig själv och drunknade i hans bilder. Här, här! ropade mitt lilla jag i extas och ville aldrig komma tillbaka ut. Så förvillande lik, en spegelbild av mig själv, alltför nära för att kunna hållas på avstånd. Den dånade in över mig, den blandade upp alla gränser. Där där! var den plats där svartsjukan lamslog mitt lilla jag, vek hennes taniga ben och band hennes händer i kramp. I den världen där närvaron inte längre var utanför mig, den blev en del av mig då jag blev en del av honom. Där, i mig, får den inte vara. Där blev den ett gift i mitt blod. Då då! när vi flöt samman värjde sig min kropp i motstånd, samlade sig i kraftiga sammandragningar för att stöta ifrån sig det som inte var välkommet. Antikroppar som vaknade och gick till attack. Bekanta känslor som smutsade ner de nya med stinkande dy. Ut ut! ur mig. Jag sa att han skulle offra mig för att rädda sig själv och det var detsamma jag gjorde. Jag slet honom ur mig för att rädda mig själv från det andra. Jag tvingade mig att backa, att kliva tillbaka igen, jag släpade mig själv över golvet i håret. Hon sliter och drar, hon sparkar och bits mitt lilla jag. Det jag letat, det jag önskat, det jag inte trodde fanns. Hur gärna jag ville leva där. Hon vill tillbaka mitt lilla jag, till den plats där hon mötte sig själv.

I seek to explain the mortal blow to myself to learn, seek to understand how the balance turned over in impossible pain. I see his beautiful book in which he wrote his heart's troubles. I remember that night when he let me read his agony, his anger, his anguish and longing. I remember how the foreign language unfurled itself, how it decrypted before my eyes and was no longer different from mine, it was the same. I understood every word as if I had written it myself. I remember how I fell. How his interior opened up and devoured me. How I was imbibed into his world until it covered me on all sides. How I was ripped out of myself and drowned in his pictures. Here, here! cried my little Me in ecstasy and never wanted to come out. So confusingly similar, a reflection of myself, too close to be kept at a distance. It came over me like thunder, mixed up all the boundaries. There, there! was the place where jealousy paralyzed my little Me, bent and broke her gauntly legs and bound her hands tight in despair. In that world the presence was no longer outside of me, it became part of me when I became part of him. There, in me, it may not reside. There it was a poison in my blood. Then, then! when we came together my body cringed in resistance, gathered its strength in contractions to repel from it what was not welcome. Antibodies which woke and attacked. Familiar feelings soiling the new ones with stinking mud. Get out! out of me. I said he would sacrifice me to save himself and it was what I did too. I tore him out of me to save myself from the other. I forced myself to go back, to climb out, I dragged myself across the floor in my hair. She tugs and claws, she kicks and bites my little Me. What I have been looking for, what I wished for, what I did not believe existed. How desperately I wanted to live there. She wants to return my little Me, to the place where she met herself.

Besvikelse är en av de gruvligaste känslor som finns, en upplevelse jag ständigt söker undvika så gott jag kan. Besvikelse är förväntans skugga och löftets onda tvilling, baksidan av en tanke född i hopp. Jag har funnit det näst intill omöjligt att värja mig från andra människors oförsiktiga löften, många gånger uttalade i all vänlighet men utan begrundan. Omtanke är inte bara att hålla vad man lovar, det är också att vara noga med att inte lova sådant som man inte kan hålla. Det är den hårfina skillnaden mellan att säga för lite och att säga för mycket.

Det är också mycket svårt att inte själv snärja sig i förväntningarnas kedjor då de hänger rasslande nära varje nu. Ibland känner jag dem smeka min kind och efter ett ögonblicks tvekan tar jag tar bestämt tag i dem och håller dem på armlängds avstånd. I min kontroll, inte i kontroll över mig. Ibland tappar jag taget men den varsamme möter inte min önskan och jag är räddad, tacksam för den arm som tar vid när min sviker. Den som inte tvingar mig till lydnad men inte heller låter mig rasa ned i återfall.

Ge mig inte något hopp för jag kan inte hantera det, ännu inte. Ge mig inte något hopp för jag kommer att missbruka det, igen. Jag är ännu bara en nyligen tillnyktrad idealist.

Ingen människa existerar i ensamhet. Vi målar varandras konturer och fyller i varandra med färg. Vi är bilder som bleknar utan omsorg, som stelnar och skrumpnar samman utan tillförsel av nya penseldrag. Dessutom dras vi obönhörligen till dem som ser ut att ha vana händer, de som vi tror vet hur vi ser ut. Hur vi såg ut rättare sagt, senast då vi såg oss i spegeln. Jag tycker mig ana bilder i flera lager med mina många ögon och försöker lära mig att fylla i det vackraste i det jag ser varje gång jag möter en ny person.

Men ingen människa existerar ensam. När mitt nya jag tar form är det bräckligt och konturerna är svaga. De behöver fyllas i och breddas ut, de behöver sitt bläck och mina fält behöver sina färger. Jag såg mig själv i spegeln första dagen och var lycklig. Jag såg mig själv nästa dag och upptäckte att jag var svart och vit. Jag såg mig själv den tredje dagen och såg hur jag började försvinna. Blek och suddig smälter nu jag tillbaka mot den jag var förut.

Var tog min målare vägen? Tog hans färger slut, hans kreativitet, hans tid, hans energi eller hans vilja? Eller har han inte hört mina böner om att förtydliga motivet? Inte ens mina många ögon kan hjälpa mig att se det jag inte får ta del av.

Relationen utgörs inte av individernas egenskaper utan deras ömsesidiga beroende, sa Svedberg. Om jag inte får veta varför jag behövs så tappar jag taget. Det är därför jag håller dig så hårt när du är hos mig för när du går har jag inget kvar att hålla i. Du ger mig ingenting att hålla i.

Har du någonsin funderat på vad månen tänker där hon blickar ner mot jorden? Om hon jämför sig med jordens rikedom som solen vårdar med sin kärlek? Trots sin mytomspunna lyster och sin gäckande magi kan hon aldrig mäta sig med den som solen valt till maka. Hos henne glittrar inga hav, hos henne växer inga skogar. Hon ser dem tala med varandra, ser dem ge varandra mening. Hon ser dem ta ett ömt farväl då jorden somnar varje kväll och ser dem kyssas varje morgon när hon vaknar. Förpassad till att lysa nattetid omfamnar månen det ljus hon får men allt hon ger till liv är drömmar i sorgsen visshet om att endast stjärnor har makt att uppfylla en önskan. Hos henne skrattar inga barn, hos henne sjunger inga fåglar. Ensam lyser hon starkast mot de svartaste av himlar och bleknar obönhörligt i de blå. Lika bunden till mörker som till ljus för att synas kan hon bara vänta på sin älskade tills han låter dagen få ett slut och möter henne tyst i natten.

Då jorden är den vackraste av platser undrar kanske månen varför hon finns.

I sanningen ska du vara fri, har en vis man sagt, men då jag frivilligt tagit av mig bekvämlighetens skylande plagg och låtit ärligheten ställa mig i ljuset kände jag hur en bit av min själ föll av mig med dem och jag grät. Jag grät av sorg över en självets illusion förlorad och av rädsla för hur verkligheten runt mig därmed skulle ändra skepnad.

En lång och plågsam stund förblev han tyst och jag undrade om jag begravt honom under vikten av mina ord. Tät har någon kallat min text. Kompakt som blöt snö är mitt språk och kanske är mina ord inte den sortens ord som virvlar undan då man ruskar sig. Kanske lägger de sig tungt och kvävande på den som lyssnar. Kanske uppmanar de till både mod och styrka för att besvaras.

När jag hävdar att jag söker någon som klarar av att bära mig utan att tappa mig eller få mig att känna klumpig för att jag är stor, kanske det är det här jag syftar på. Den som ser mina ord som vackra just för att de är stora, som inte utmanas av dem utan förundras över dem och som inte hämmas utan inspireras av dem. Precis som av min kusliga gestalt när den tornar upp sig över tröskeln.

Så är också han den som visat mig att det är möjligt och jag behövde inte vara rädd den här gången heller. Jag behöver inte längre fråga varför eller vad syftet skulle vara med det som hänt, jag har redan lärt mig så mycket som är viktigt. Jag hoppas få lära mig än mer innan det är över. Jag hoppas att den dagen det är över ännu dröjer.

En vän påpekar att "ett undantagstillstånd förklaras av regeringen och oftast till följd av naturkatastrofer, civila oroligheter, krig eller liknande omständigheter som hotar samhällets struktur eller existens" och ber mig att förklara.

Den meningen föklarar också någonting för mig. En civil orolighet som hotar mitt inres struktur och existens. Visst är det så. Jag kan praktiskt taget KÄNNA hur delar inuti mig bryter samman, byter plats och byggs om på nya sätt. Det behöver inte vara något dåligt. Ibland krävs en revolution för att kasta omkull ett destruktivt system. Samtidigt finns i metaforen ett villkor jag snuddat vid i tanken men vägrat iaktta. Maktaspekten. Om jag tillämpar civil olydnad, vems regler riktar den sig mot? Och om jag beslutar att följa dem eller ett alternativt regelsystem, vem lyder jag?

__________________________

Varje gång jag påminns fylls jag av en känsla av självbedrägeri. Väggarna till den stolthet jag byggt upp knakar hotfullt runt omkring mig. De bärs upp av de löften jag gett mig själv. Viktiga löften som inte får brytas. För ett av dem är det redan för sent, den regeln är knäckt och jag vill inte ta i den med risk att få stickor i fingrarna. Vem jag är och vem jag vill vara, viskar den fortfarande till mig. Svaren finns i varje bjälklag. Jag står med en slägga i mina händer som jag själv plockat upp men jag vet inte hur ska jag använda den.

RÄTT. Ett sådant omöjligt ord. En avkomma från en värld i svart och vitt. Ett ord utan nyanser som hör hemma i vansinnets gränsland.