psykologen

Inlägg publicerade under kategorin Prosaiskt

Av Psykologen - 5 oktober 2008 00:05


Tystnaden har återvänt och allt är lugnt igen. Mina drömmar är tomma. Inga stormar, inget rinnande vatten, inga darrande blommor, inga skälvande händer. Inget ansikte för min inre syn och inget namn i mina tankar. Allt är gåtfullt stilla på en okänd plats där ingen vandrar. Bara minnen hänger här. Snart kommer november.



Av Psykologen - 28 september 2008 00:18

 

Hur länge varar sorgen då själens bror har dött? En efterlängtad tvilling som endast skapades ur missförstånd. Ord som uttalades fel och som betydde något annat och tydda drömmar om en framtid som tillhört någon annan. När slutar sinnet vänta på att den ska vakna upp som sjönk i glömska inför sanningens brutala dom? En verklighet så stor och tung att inget lämnats kvar att läka.


Vad förstår den innersta av nattens drömmare om dagens kalla ljus när slöjorna rivs ner? En skymf mot bilderna som målats och visionerna som setts. Där fanns aldrig något. Det fanns inte ens en stund. Om allting var en saga framförd av en inre röst som aldrig klivit ut men så gärna ville tro att det var sant, hur sörjer man det då, det slut som aldrig fick berättas?


Hur länge innan det blir frid igen och hjärtat slutar sakna själens bror som aldrig fötts? Det var något annat. Så lik, så annorlunda, en annan utav mörkret. Förlåt för att jag födde dig ur fantasi och slog ihjäl dig då du skrek ur faktum, ord som väckte mig ur dvalan som inte kunde missförstås. Skapad och förgjord i samma andetag som borde gett dig liv, min själs bror vars liv jag tog.




.

Av Psykologen - 25 september 2008 19:42

 

-Du verkar vara så här, säger den ena.

-Du ska inte ge mig epitet, säger den andra. Du vet inte vem jag är.

-Vem vet det? säger den första. Vet du vem du är? Hur ska du kunna veta det om du aldrig frågar någon annan?

-Det spelar ingen roll vem jag är, säger den andra. Inte i det stora hela.

-Nej, det kan jag inte förneka, säger den första, det kan väl ingen förneka. Men för vem spelar det inte roll? Det kanske spelar roll för mig. Om du inte är intresserad av att veta, hur kan vi då mötas?

-Man behöver inte alltid veta, svarar den andra.

-Nej, det behöver man kanske inte. Men jag behöver det. Jag är inte ”man”, jag är jag.




Av Psykologen - 25 september 2008 12:07

 

Då alla missförstår, ta makten över ditt eget uttryck.


En tanke som jag fött och kämpat för att införliva efter år av kamp med den som försökte tämja mig och göra mig till något annat. Något lugnare, något fogligt och förnöjt. Där har jag stått med mig själv likt ett djur som brutit sig ur fångenskap och med misstänksamma blickar följt människor på håll. Vänt mig undan då de närmat sig. Låtit dem klappa mig men aldrig lägga handen på mitt huvud. Alla kommer de med andra handen dold. Vad har de där?


Några sätter sig ibland på marken och ser vänliga ut, inte alltid lika andra. Den stora starka är lätt att se och värja sig emot, men den lilla lömska kan vara svår. De ser ut att bara vilja sitta där, inte vilja röra mig och jag är nöjd med det. Så en dag så kommer de med något, en blygsam gåva och jag tar den. Inte förrän jag är på väg därifrån märker jag remmarna som styr mig, som drar mitt huvud i en annan riktning och bettet som sitter i min mun och plötsligt hindrar mig att tala. Hur gick det till, så omärkligt? Vem är det som sitter på min rygg?


Hur tar jag tillbaka makten?




Vad är sant?

Av Psykologen - 13 september 2008 15:44

 

Det knackar.


Vem? undrar jag och går fram till dörren. Med handen på dörrhandtaget tvekar jag. Det är ännu en man, så mycket vet jag. Mönstret är nästan identiskt. Tredje gången gillt. Trots att jag backat undan, trots att jag nästan inte alls syns, så kommer han till mig med sin undran. Det är tredje gången han knackar. Det är en hemlig knackning som jag kan, den är bekant. Det är en uppmaning, inte riktigt en fråga.


Här finns jag, kom till mig.


Jag anar hans konturer genom dörren, han anar mina. Min hand darrar. Jag känner dig, du känner mig, viskar jag. Livet håller andan. Kanske är det inte som jag tror. Jag vet, det är min inre fiende som åter vill bedra mig. Jag ser igen på min förrädiska hand. Vart var du på väg, lilla hand? Med en enorm ansträngning vänder jag mig bort från dörren mot min egen spegel, går nära, nära så att allt jag ser är mina egna ögon. Väldigt mycket svart, säger minnet med någon annans röst. Jag ser mig själv flyta på ett illusoriskt hav, där en osynlig arm styr mig fram på livets väg. Till synes fri, i botten bunden. Hur länge ska det här pågå? frågar jag spegeln. Finns det ingenting jag kan göra? Jag knyter näven hotfullt mot min egen spegelbild, hel och blank och oändligt djup. Måste jag krossa dig för att komma loss?


Släpp mig fri!


Av Psykologen - 12 september 2008 09:48

 

Ovädret är över och orkanen har dragit förbi. Jag går i min trädgård och rätar till spaljéer, drar bort grenar som brutits av och rensar gångarna. Jag återvände hit från en av de gångar som angränsar till någons annans trädgård. En av de där gamla gångarna som ibland nästan växer igen men ändå alltid finns där på samma vana plats. De behöver aldrig märkas ut, jag känner dem.


När jag går över gräset och mina händer smeker buskar och försiktigt rör vid mina rosors törnen inser jag att även blommor är som konst. Inte alla uppskattar dem och inte alla ser. För några tycks en alldeles unik växt vara ointressant och ful och andra försöker till och med rycka upp den som ogräs. Jag förstår också att min trädgård inte är perfekt. Långt ifrån. Jag har ingen examen i trädgårdsskötsel och även om jag får en så kan den omöjligt täcka in alla dimensioner av detta hav av växtlighet. I min trädgård finns vildvuxna partier och risiga häckar som jag inte trimmat. Där finns knaggliga gångar och steniga partier, där finns ojämnheter och hål som är svåra att se.


Det jag kan göra är att ta min besökare i handen och leda denne genom gården. Men om den andre släpper min hand och strosar själv omkring så kan jag inte garantera någon säkerhet. Hålen finns där, må vara förrädiska under vuxet gräs, men de är mina hål och marken här är min. Inte vill jag att någon här ska göra illa sig men jag kan inte skydda mina besökare mot alla mina faror. Vissa av dem ser inte ens jag.


Övervägande är ändå tryggheten och lugnet. Ljuset och värmen och de oändliga nyanserna av grönt. Jag köper nya rosor jag också och planterar dem här och var. Jag lär mig nya namn på latin och läser instruktioner om dess vård. Jag solar mig i gläntorna och gömmer mig i regnet. Ibland får jag besök igen men oftast sitter jag ensam min hammock. Endast en återkommande gäst har jag och honom släpper jag inte ur mitt synfält, honom skyddar jag och leder jag och motar jag undan från hålen, pekar och förklarar varför saker är som de är. När han leker gräsklippare och tappar kontrollen och mejar ner en och annan ros eller till och med kissar på icke anvisad plats då suckar jag bara ömt och skakar trött på huvudet. Mitt kära barn, vad jag önskar att jag lär dig rätt och att du känner hur jag älskar dig.


Av Psykologen - 10 september 2008 22:00

 

Förstelnad stirrar jag på tavlan som plötsligt hänger där på väggen i mitt hem. Den komposition jag förut bara skymtat skriker i mitt ansikte i knivskarpa kontraster. Jag ser en galen konstnärs verk målat med vansinnets pensel. Brutna linjer och våldsamma färger, surrealistiska motiv i skärvor av en spegel. Jag ser en människa sliten itu. Jag ser ett barns förtvivlan i en känslomässig vinter där kylan vrider om logiken och nattens långa tystnad tiger den till döds. Jag ser en vuxen själ förlorad, vilse bakom den krossade spegelns hundra reflektioner. Jag ser smärta, sorg och saknad. Ilska, hat och självförakt. Ändlös förvirring och gränslös panik, allting blandat, gömt och hemligt i spegelglasets labyrint av ljus och mörker. Jag ser förnekande och kamp i varje enskild skärvas skugga. I botten av motivet tycks sargade kroppar ligga som skurit sig då de försökt passera och starka armar sträckts ut mot dem och slitit dem med sig över glasets vassa kanter.


Jag ser på mina egna händer som fortfarande blöder. I förfäran backar jag undan och täcker mina ögon. Bilden gör mig stum och kall och jag flyr mitt hem i vanmakt. En ond dröm eller en fasansfull verklighet? Konstnären är livets grymma ironi och människan är fängslad i motivet.


Upplevelsen av konsten ligger alltid i kunskap och i tolkning. För den oinvigde är bilden inte mer än ljus och skuggor, krossat glas mot blodröda, blåvita och svarta fält som byter av varandra i komplexa mönster. Inför min blick är tavlan full av betydelsebärande symboler. Vem är jag att förklara motivets innebörd för någon annan? Jag förblir tyst och ber en Gud som inte finns att laga spegeln och låta människan som irrar där få vila.


Av Psykologen - 4 september 2008 07:43

 

Vintern kom och älven frös till is. Temperaturen sjönk så snabbt att jag inte hann märka att det hände. Jag somnade fuktig i solen hetta och vaknade med frost i håret. Förundrad och förvirrad såg jag ut över den blanka isen framför mina fötter. Var tog vattnet vägen, har det slutat strömma, hur kunde det frysa till så snabbt? För att finna mina svar tog jag försiktiga kliv ut, bort från stranden. Under mig virvlade vattnet ännu, förtrollande på avstånd. Jag lade mig på knä och såg ner under ytan, sökande en botten som inte fanns.


”Hallå! Vad gör du?!” ropade plötsligt en röst gällt från älvstranden. ”Isen är för tunn!” Hon pekade mot en skylt jag missat på andra sidan fåran. ”Varning för tunn is”, stod det på den. Jag såg mot skylten, mot kvinnan på stranden och min blick svepte snabbt över isens yta en gång till. Nu såg jag hur förrädiskt tunn den var, hur den bågnade under min tyngd. Jag ställde mig upp igen medan paniken kröp genom min kropp. Isen började knaka, små små sprickor spreds kring min fötter. Jag svalde hårt. ”Bär mig”, viskade jag vädjande. Isen kved.


På stranden sällade sig nu flera. ”Kom tillbaka”, ropade de, ”för guds skull!” På skakande ben gick jag steg för steg mot stranden, mot människornas utsträckta händer. Mitt hjärta slog hårt och min blick var fixerad vid mina fötter. ”Jag kan inte simma, det är för kallt, bär mig!” bad jag igen. Isen mullrade hotfullt och en lång klyfta skar genom den. Jag stannade ett ögonblick och höll andan.


”Kom!” Sa människorna på stranden. Nära nu. Bara ett par steg bort. Jag tvekade. Jag tog ett steg bakåt. ”Bär mig snälla”, sa jag med darrande röst, så tyst jag kunde för att de andra inte skulle höra, och isen brast med en kraftig smäll. Vassa kanter skar min hud och iskallt vatten sköljde upp kring mina ben. Jag skrek i chock och starka händer grep tag i min kläder, slet mig upp på marken, värmde mig, smekte mig och mjuka röster tröstade mig. De följde mina längtande sorgsna blickar ut mot den sårade isens trasiga yta. ”Du kan inte laga den”, sa de, ”och om den inte orkar bära dig kan du inte gå på den, hur vacker den än är. Visst förstår du det?”


Visst förstod jag det. Jag satt med varma filtar runt min kropp och såg hur isen åter frös ihop över älvens mörka djup. Jag såg på varningskylten, gammal sliten och sned på andra sidan där ingen kunde nå den för att vare sig räta till den eller ta bort den. Ingen kommer någonsin att kunna röra den förrän isen blivit tjock nog att passera eller vattnet blivit stilla nog att simma över i sommartid. Mig bar den inte.


Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2024
>>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Google Analytics

Gästbok


Skapa flashcards