Ideligen blir jag påmind om hur viktigt språket är. Hur varje skiftning och sammansättning av skrivna ord skapar vågor av betydelse som ögat inte kan se men uppfattar ändå. Hur orden skapar mening och väcker döda ting till liv. Så gruvlig fattigdom att inte känna språkets kraft och sådan rikedom att behärska den.

Med det sagt finns förstås bakom orden andra språk som talar lika tydligt och uppmanar lika starkt. Varje sinne har har sitt eget sätt att tala till en annan som vill lyssna eller tillbaka till den helhet det egna varat är. Ibland blir den upplevelsen så stark att jag måste stanna upp och låta den rösten ostört få berätta vad den har att säga mig. Ett ljud (som det av vinden genom björklöv eller ljudet av hans skratt), en doft (som den av nyklippt gräs på sommaren eller doften av hans hud), den ljuvligt plågsamma beröringen (som den av vatten vid ett varmt bad eller hans armar runt min kropp) som får huden att sjunga och hjärtat att dra ihop sig i kramp. Alla talar de till den som vill lyssna, alla talar de till mig och jag kan inte komma nära nog.

Hemligheter är det fängelse vi bygger runt oss själva där nyckeln ligger i våra egna händer.

Det finns alltid ett val att gå, skulle många säga men jag tvekar inför detta. Ibland är valet ett omöjligt val. Det finns tillfällen då vi återfinner oss på en plats varje väg ut är en väg åt fel håll. Där varje riktning kräver en övermäktigt uppoffring. Var går vi då? Hur länge tillåter livet att vi stannar kvar och vad händer med oss den dag det tvingar oss att välja?

Något händer.. Jag förstår det inte men jag kan inte heller förneka det. Det är svalt, det är anspråkslöst, det möter mig som självklarhet. Det gör inte ont men det låter sig inte heller diskuteras. Det gör som det vill.

Något rinner av mig, något verkar sköljas från min hud.

Det regnar.

Jag kan inte stoppa det.

Förlåt.

Varför? har han frågat och Varför? har jag frågat själv. Vet du vad du gör? har någon annan frågat.

Jag tänker mig att människor möts för att de behöver mötas. De saknar något som den andre har att ge just då i det ögonblick de möts. Detta något behöver inte alltid vara Kärlek eller så är det alltid Kärlek, vad vet jag. Kärleken är ett stort vidunder för mig, precis som Lyckan eller Döden. Jag hör talas om den, anar den och ser den men jag vet fortfarande inte om den finns. För stor för att förstå och för stor att ta i min mun och min respekt inför den kräver därmed tystnad. Jag föreställer mig hur den ska lösas upp i samma ögonblick den uttalas, som en skugga bleknar under ljuset.

Inte heller söker jag ringa in och namnge Kärleken, precis som jag inte söker kontrollera Lyckan eller Döden. Det sker det som sker och det får vara det som är, tänker jag och värjer mig mot omvärldens behov av Rätt och Fel, av Ont och Gott.

Jag tänker mig hur dessa tre; Kärleken, Lyckan och Döden är livets nornor under Yggdrasil. Jag ser dem väva våra ödestrådar i spänd förväntan på vår reaktion, vårt val att ta emot dem eller rädas dem, men oundvikligen och alltid en del av våra liv.

Vilket förtroende och vilken dyrbar gåva det är att ge till någon annan att låta dem få tillträde till ens egen kropp. Vilken underbart spännande resa att bli inbjuden till. Jag sa till honom att det är som att upptäcka vägarna i ett nytt land, berättade jag för T. Det är något som är så fullkomligt individuellt och något man så sällan talar om att varje upplevelse blir unik och så lärorik. Ja, det är att dela en hemlighet med någon som är så hemlig att den kanske aldrig uttalas i ord, svarade T. Den behöver kanske inte ens verbaliseras utan kan få vara bara former och känslor eller vägar som du sa.

Ibland kan jag känna att människor är så fokuserade på målet att de riskerar att helt och hållet missa det som händer just på vägen. Ibland är inte det viktiga var vägarna leder utan bara att de finns och att vi får gå dem. Ibland är det just där som vi har mest att lära och mest att vara lyckliga över.

Tack för att jag fick upptäcka Dig.

Det känns som att jag har tappat kontrollen och det här har fått ett eget liv, sa jag till honom. Det betyder att det är för sent att sätta stopp. Det är för sent att sluta. Det är för sent att bestämma sig för hur det ligger till utifrån hur det bör vara. Jag kan döda det, han kan döda det, eller vi kan döda det tillsammans men det betyder inte att det kommer att försvinna. Det kommer att bli till ett spöke som förföljer oss för alltid till dess att vi bemöter det och därmed låter det få ro. Om jag har lärt mig något om kärleken så här långt, så är det att dess spöken aldrig dör, de bara blir till något annat.

Knäpp.

Schluhuffs.

Det där var ljudet av mig som just trillade ur en centrifug. Den otroligt obehagliga känslan av hur kroppen går upp i varv och tankarna snurrar som trumman i tvättmaskinen, först långsamt och sedan fortare och fortare tills alla känslor verkar tryckas ut genom sidorna och sipprar iväg till något okänt avloppsrör som ingen kan se utan bara hör slurpande bakom det vinande whe-whe-whe-whe-whe-et. Efter ett tag övergår vibrerandet till ett surrande där man tror att maskinen ska sprängas eller lyfta från marken och flyga iväg som ett rymdskepp. Precis då varvar den ner igen och stannar slutligen i ett lättat gungande tills dess dörren låses upp.

Knäpp.

Schluhuffs.

Där trillade jag ut. Fjuh. Vilken åktur. Är det ok om jag bara lufttorkar ett tag på ett streck..? Jag känner mig lite skrynklig just nu.

Jag har träffat män som slukar ömhet som svarta hål där alla försök till omtanke sugs in i dem och försvinner. Där kampen för frigörelse kräver varje uns av kraft. Jag har träffat män som skjuter undan ömhet med avsky för att de tar den för något annat. Där oändlig tid slösas på förklaringar och vädjan om förståelse.

Så plötsligt sker något förunderligt.

Det tycks mig som att han tar emot allt jag lägger i hans händer med oändlig omsorg, begrundar det, försiktigt plockar isär det, sätter ihop det på ett nytt sätt och mjukt ger det tillbaka till mig utan att någonsin glömma vad det var från början. Ingenting jag ger honom går förlorat. Ingenting försvinner. Ingenting förkastas.

I utbytet föds tillit och endast i tillit kan ömhet växa sig stark.