Det slår mig hur olika sätt människor lever sina liv på. Hur några lever med dörren stängd i väntan på att rätt person ska knacka på och hur andra lever med hjärtat på vid gavel och låter sig fullkomligt slås omkull av ögonblickets kraft. Hur vissa lever med hjärtat mitt i kroppen och andra i huvudet. Hur några är rädda för sina känslor eller inte känner dem och andra låter sig dränkas av dem med risk att inte kunna andas.

Det slår mig hur ingenting är lättare att tro på än någon annans förtröstan.

Hur ingenting är lättare att lita på än någons annans förtroende.

Hur ingenting är lättare att bli förälskad i än någon annans ömhet.

Från den 5 augusti 2006 - En hemlighet i vinden

Jag känner en smygande vind som smeker mig i nacken med en hemlighet. Jag anar den men vågar inte se mig om. Den skrämmer mig och hemligheten vågar jag inte tro på. Jag är rädd eftersom jag känner igen den, den är inte ny för mig. Den kysser mitt hår och viskar åt mig ”– Vänd dig om, se på mig.. Låt mig berätta något för dig som jag vet att du vill höra..”. Jag tvekar. Kanske bedrar den mig. Kanske vänder jag mig om och den skrattar åt mig, sveper bort igen och lämnar mig ensam och kall. Jag blundar och ber till en okänd gud om en spegel, men det är meningslöst. En spegel kan inte visa mig vinden. En spegel kan inte visa mig sanningen. En spegel kan bara visa mig mig. Samma gamla vanliga jag. Samma drömmande, längtande jag som hoppas på samma osannolika verklighet som förut. Samma jag som vill skydda mitt hjärta från besvikelsen men samtidigt vill lägga det på bordet som insats i ett spel om möjligheten. Jag öppnar ögonen och fäster blicken stadigt framåt igen. Jag beslutar att vänta. Vinden flyr undan. Det är tyst och stilla. Nästa gång den rör mig ska jag le och blunda igen. Kanske vågar jag möta den då.

 älskar inte.. inte den här gången

Är det ändå inte märkvärdigt hur svårt det kan vara att inse att det enda som behövs för att få igen en trilskande dörr är att pilla bort det där skräpet som ligger i vägen.. och när man väl har gjort det, då förundras man över hur länge man gick och frös i draget innan man ens tog sig för att försöka.

Ibland förstår jag den inte alls, denna skugga som drar förbi utanför mitt fönster. Mörk och olycksbådande dyker den upp. Jag drar ner rullgardinen, förnärmad, irriterad, utled på den evigt formskiftande skepnaden. Jag vill inte ens titta genom det fönstret mer, tänker jag. Lika bra att låta rullgardinen vara nere. Men trodde jag att tyget höll mörkret ute trodde jag fel. Jag sitter med ryggen mot fönstret och skuggan kryper upp mot min hud, runt min hals och in i mitt medvetande. Innan jag ens märkt att jag rört mig står jag med rullgardinens snöre i handen, glaset avtäckt och stirrar min besökare i ögonen. Han stirrar tillbaka. Ett oändligt ögonblick står vi så, förstelnade, ansikte mot ansikte, ingen viker undan blicken. Min hand rör sig mot en strömbrytare.. en bråkdel av en sekund och skuggan drunknar i ljus. Jag står kvar och blinkar ut i mörkret, distraherad av min egen spegelbild i glaset. Den är jag men ändå inte. Min besökare är inte där nu, men han kommer tillbaka. Jag ryser. Det skrämmande är inte att han visar sig så nära inpå mig, det är inte att han är så tätt intill att hans andedräkt möter min på rutan och jag kan se kylan i hans gula ögon. Det riktigt otäcka är att jag vill se honom igen.

I skuggan av novemberminnet vilar mysteriet med den kick som mötet med varje ny människa kan ge. Effekten är långt ifrån lika från person till person. Några är harmlösa som ett glas vin en fredag kväll. Det kan vara trevligt, det kan vara surt. Det lämnar ingen eftersmak och med undantag av en lätt huvudvärk eller några darriga förmiddagstimmar om det blev mer än ett par glas, är det inget att bråka om. Tanken på mer är bara just en tanke. Saknaden efter honom är social och den är inte farlig. I måttliga mängder t o m nyttig. För att fastna i ett missbruk krävs en omfattande destruktiv insats som sällan hinner ske.

Andra är dödligt farliga, som en dos heroin rakt upp i blodet. Ruset är omedelbart och hisnande. Hans röst är en doft på huden som väcker ett kraftigt begär efter mer och varje möte är en våldsam trip, en smärtsam njutning. All fokus är fast i känslan som den är just då. I samma ögonblick som kemikalierna rinner ur medvetandet är abstinensen svår och trots att förnuftet skriker i protest och varnar om förödande konsekvenser är längtan för svår att motstå. Ett ord från honom och kampen är förlorad. Den enda räddningen är ett fullt avslut; inga samtal, inga möten, ingen överenskommen vänskap. Ett återfall är allt som krävs, en gång till är en gång för mycket. Kroppen.. glömmer.. aldrig.

Där emellan finns han som smyger mellan läpparna och in i munnen som nikotinet. En lömsk drog som förklär sin styrka i en harmlös förpackning. Den smakar illa på tungan, gör huvudet tungt och får världen att gunga några ögonblick. Med fortsatt användning är den nästan lika skadlig som de riktigt tunga grejerna. Den bygger om hjärnan på samma sätt, men långsamt, bara nästan så att det inte märks förrän det är för sent. Den vrider sakta livet ur kroppen på den naive, ler i hennes ansikte och skrattar hånfullt bakom hennes rygg. Ett avslut i tid orsakar på sin höjd lite hosta, tillåts relationen utvecklas blir den en kamp för evig tid. En försvårande omständighet är omgivningens accepterande av bruket eftersom faran inte syns utåt och en stor grupp anhängare finns tillgängliga för att hålla kvar den som försöker avvika.

Förutom dessa har jag också upplevt det sockersöta mötet. Tomma, meningslösa kolhydrater som stoppas i magen för att ersätta något annat. En sådan konsumtion leder inte till något annat än ett svagt surrande sug efter samma otillfredställande vara och en växande irritation i kroppen. På det sättet blir man aldrig nöjd och ju mer man äter desto mer meningslös och smaklös blir all förtäring.

Vad avgör skillnaden frågar jag mig då och då. Vad ger den överväldigande sin oerhörda styrka och vad saknas hos den ömsinte som gör det så svårt att lära sig njuta av smaken? Hur döljer den kontrollerande sin fälla så väl och vilken egen dumhet gör den söte till ett val att mätta hunger med?

Vilken kyss är tillräcklig för att driva giftet ur blodet på den som tagit en tugga för mycket från fel frukt?

Ett uppbrott sker, tårar svider och sorg bränner hål i magen. Stora frågor trummar mot ett fönster som inte går att täcka över. Ett fönster utanför vilket livet rusar förbi med berättelser om vad som inte blev, av vad som andra har, av det som kanske aldrig kommer ske. En skiva glas där spegelbilden bara skymtar svagt i mörker, en skugga av ett ansikte fängslat på fel sida, stirrande ut mot friheten från maktlöshetens rum.

Jag tänker mig att det blir värre med åren, att det blir svårare för varje gång, att förlusten klöser djupare och hårdare. Det gör mig lättad att det inte är jag, att det inte är någon jag har älskat, att smärtan inte är min den här gången. Men det gör också mig rädd. Rädd att börja om igen, att väva nya band bara för att se dem repas upp i trådar som slits av en efter en i tysta skrik av vånda. Jag har det ganska bra. Ingen att vänta på i ovisshet, ingen rygg som inte vill tala, ingen tom sida i sängen där någon borde ligga, inga hårda ord i vredesmod, ingen hjärtats kamp med skulden, ingen oro över vad som inte sagts, inga missförstånd, ingen förtvivlan över omöjliga avgrunder. Ingen utsträckt hand som slås undan. Inga bedjande ögon som inte vet var de ska vända sig i stället.

Det enda jag vet är hur det känns när det blir fel. Det räcker nu. Jag har tillräckligt. Ge mig en annan känsla att tro på. Snälla..

En rörelse i ögonvrån, ett hastigt skifte av fokus mot taket och så plötsligt är jag tryckt till marken av hans blick. Från sin upphöjda position tycks han mig en bisarr karikatyr av Gud, placerad att fördöma mig på svekets grunder. Han talade om för mig vad som skulle ske och det var så det blev. Jag förnekade honom. Nu står jag inför min andra synd, ett andra brott och även denna gång ber jag tafatt om nåd, en bön som möts av tystnad. Guds ansikte är sten, det vänds ifrån mig och jag är för evigt förpassad från hans rike.

Getingarna beter sig underligt så här års. Sömndrucket flyger de varhelst de behagar och viftas förargat bort när de inte respekterar privata utrymmen. ”Låt getingen vara så rör den dig inte!” har mamma sagt. Det är en lögn jag sedan länge genomskådat. Getingen sätter sig där den vill oavsett om jag rör den eller inte, även där jag inte vill och försvarar jag mig så får jag ångra mig. ”Den är inte farlig”, säger mamma. Det är inte heller sant. Till skillnad från ett bi är getingen ett rovdjur. Den äter kött. Den kan också stickas många gånger utan att dö. Den sticks inte för att försvara sin egendom, jag är inte i dess bo och klampar.

Det händer att getingen kommer in i mitt bo däremot. Förvirrad och stressad vet jag inte vad jag ska göra med den. Den surrar runt inne hos mig och gör det den tycker är dess rättighet. Ska jag låta den vara och hela tiden se den i ögonvrån, orolig för var den ska ta vägen här näst och om jag ska sätta mig på den av misstag? Ska jag vifta bort den och riskera att bli stucken? Ska jag slå ihjäl den?

Jag följer getingen med blicken. Jag kan inte lita på den, inte den på mig. Getingen är expert på det den gör men hopplöst vilse när den är fel ute. Jag grips av medlidande och sorg; så långt hemifrån, så ensam. Jag grips av avsky; så hänsynslös, så osympatisk. Så fräck som så ledigt flyger in i andras hem i jakt på värme och söta dofter utan att erbjuda något i gengäld. Ännu en skillnad som skiljer getingen från biet: Getingar gör ingen honung.

Min hand griper om en hoprullad tidning. Jag ser på getingen och trots min rädsla för dess gadd och i visshet om att den kan göra mig ordentligt illa förstår jag att maktbalansen här är skev. Storleken är en illusion men jag besitter kunskapens vapen. Jag vet så mycket mer om getingar än vad den här getingen vet om vad jag vet. ”Getingen är vacker”, säger mamma, ”den kan inte hjälpa det den gör du inte gillar. Du kan tycka om den utan att tycka om dess handling”. Godhjärtade mamma som byggt mitt samvete. Därför förblir jag passiv. Jag lämnar dörren öppen och låter getingen flyga ut utan att röra den. Lyssna på mor din, getingen sticks inte om du låter den vara.