Det pågår en strid inuti. Något slåss om något, för något, mot något. Jag förstår inte vad det är.

Jag drömmer att barnet är smutsigt. Det är insmort i det skitiga och jag kan inte få det rent.

En morgon vaknar jag i panik och tror att mitt verkliga barn blivit lämnat på fel dag, lämnats övergivet och ska frysa ihjäl. Det är inte sant, säger jag mig själv, det är bara en tanke. Allt är ok.

Dörren är stängd.

Fönstret är öppet.

Han blir förkyld, men inte förrän han har åkt. Man kan ju inte slappna av och låta det bryta ut då det finns någon annan som är mer i fokus än mig själv, säger han.

Det är sant.

Aj vad det är sant.

Det är därför det är så viktigt att någon annan alltid finns i fokus. Eller hur, min käraste vän? Visst vet vi att det är så.

Mitt utbrott sker i sinnet. Mitt ute på mitt öppna hav där alla vågbrytare plötsligt tycks försvunna. Det förflutna slår över kanten på ena sidan och framtiden på den andra och så är båten full och svämmar över. Jag sprattlar ett tag förgäves och sjunker genom lager efter lager av minnen tills jag ligger där på botten igen, utsträckt i all min förtvivlan, i all min saknad, i all min hopplöshet. Jag påminns om att jag inte känner någon vackrare plats än denna och varför den är så svår att lämna.

Jag minns vad jag sagt till terapeuten, att jag nu ska lära mig att tala med någon annan än henne, någon som sitter närmare. Det var därför vi gjorde plats för två i båten.

Men jag tvivlar. För hur ska jag kunna berätta? Hur ska jag kunna säga de hemska sanningarna utan att de gör illa? Hur ska jag kunna säga att varje gåva han för med sig påminner mig om allt jag förlorat? Hur ska jag kunna säga att varje möjlighet han står för påminner mig om varje chans jag slarvat bort? Hur ska jag kunna beskriva att mitt hjärta är delat och att vissa delar för alltid förblir stängda för honom? Hur ska jag kunna begära att han ska acceptera det?

 

H

13 januari 2012 09:17

För mig har det varit väldigt tryggt och behaligt att ha en terapeut att prata med, för att kunna prata om sådant som jag behöver prata om samtidigt som jag vetat att det stannar där, hos den personen. Och samtidigt har det varit väldigt otryggt och läskigt att prata med andra personer om sådana saker och tankar, just för att det är personer som står en närmre och det hela blir mer osäkert. Hur kommer de att reagera? Kommer de att bli rädda? Kommer relationerna att bli förstörda? Kommer de att finnas kvar om man berättar om allt man varit med om, allt man tänkt, allt man känt? Det är verkligen inte lätt. Men jag har ändå upplevt att ju mer jag pratar med människor i min närhet (arbetskamrater, klasskamrater, sambo, vänner, bekanta) desto närmare, genuinare och förtroligare blir mina relationer. Oftast i alla fall, men det är verkligen inte lätt...

 

Psykologen

13 januari 2012 10:48

Tack för din kommentar. Jag känner igen mig i det du säger. Ibland, eller ganska ofta, blir jag osäker på var gränsen går mellan ärlighet och bekännande, mellan närmande och egennytta. Eller så tänker jag på det Giddens skriver om intimitet:

"Klara gränser är förutsättning för intimitet, som inte innebär att absorberas av den andre utan att känna till dennes egenskaper och drag samt göra sina egna åtkomliga. Gränserna krävs eftersom intimitet är ett kommunikativt fenomen som också kräver sensitivitet och taktkänsla. Det handlar inte om att känna till allt om varandra."

Terapin kan vara ett bra ställe att träna och lära känna de där gränserna. Förr eller senare måste jag börja träna i verkliga relationer. Och läskigt är det.

 

H

13 januari 2012 14:46

Absolut, innan jag gick i terapi var jag en väldigt tyst människa. Vilket jag fortfarande kan vara, men jag känner mer att jag har ett val idag, att jag kan vara mer öppen om jag vill och komma närmare andra människor. Gränsen mellan ärlighet och bekännande, närmande och egennytta är ju verkligen hårfin... det är en läskig konst det där!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...