Det är en del av lärandet att också se sina fåglar falla till marken. En av en hel flock, två av en hel flock. Flera stycken av en hel flock. Inte hela flocken. Det är en skillnad.

What we are talking about is simultaneously happening between us.

Att vara människa är att då och då få dö en smula. Oavsett om det handlar om att få bryta ihop, att få övermannas av rädsla och kvävas av skuggor från förflutna, att få klandra sig själv. Eller att få säga fel sak vid fel tillfälle.

Han tog ifrån mig något som var mitt och en fågel föll till marken.

Jag begravde den i jorden och jag lärde mig något om mig själv.

Jag vill inte att du räddar mig ifrån mig själv för jag är inte farlig.

Jag vill ha min sorg, min ängslan, min besvikelse och min ilska. De är en del av mig likväl som min lycka, min tillförsikt, mitt hopp och min glädje. Först när du tar emot dem alla tar du emot hela mig.

Jag hittade också en fin present idag och jag vet precis vem som ska få den när han fyller nio år.

Plötsligt finns här fåglar och de är överallt.

(jag var där men du såg mig inte)

När jag till slut höjer blicken finns de där.

(han visar inte musklerna)

Springer jag emot dem flyr de undan.

(det är när vi upphör att begära som vi får)

Står jag still landar de.

(tålamod)

Blundar jag sätter de sig på mina axlar.

(andas)

Jag hör mitt hjärta sjunga.

(hon är fri)

Knappt en centimeter tog jag, säger läkaren. Jag skar inte så djupt eftersom du vill ha fler barn i framtiden.

Ok. Ja. Tack doktorn.

Det var inte så farligt heller. Bedövningen var inte värre än en tandläkarspruta och att bli uppspänd i ett hål är inte värre än att bli uppspänd i ett annat. Jag känner igen studenten från ett annat sammanhang men säger ingenting. I stället räknar jag plastgrejer i taklampan. 24 stycken per lampa. Stickblödningar, säger läkaren till sin lärling och torkar bort nånting. Jag fokuserar på andningen. Funkar bra till dess att lasern kommer fram och det börjar lukta bränt kött. En doft jag känner igen från den gången jag lasrade mina ögon fast mycket mer (rök?). Sköterskan klistrade en stor lapp på benet innan (för att jorda mig). Så att jag inte brinner upp? skämtar jag. Skojsigt. Så att du inte ska få brännskador, bekräftar sköterskan. Tryggt. Jag fick också ha på mig skyddsglasögon för lasern. Ifall läkaren slinter.. eller? Jag frågar inte.

Inget samlag på fyra veckor, säger läkaren. Jag begrundar detta under operationen. Efteråt har jag en fråga. Är det okej att få orgasm? Jodå, du ska bara inte föra in något, för infektionsrisken.

Ok. Ja. Tack doktorn.

Blödningar hit och dit och ät de här tabletterna. Återbesök om ett halvår. Eller tidigare om de säger att vi inte fick bort allt. Då får vi göra om det.

En knapp centimeter av min livmodertapp åker iväg till patologen. En liten ilsken del av mig gillar inte det. Den delen känner sig bestulen. Ge tillbaka mina celler! Undrar hur det skulle vara om jag var man, funderar jag. Om läkaren skurit bort en knapp centimeter av min kuk. Fick vi inte bort allt får vi ta bort lite mer.

Ok. Ja. Tack doktorn.

Efteråt känns det lite konstigt men inte opererat. Det känns mer som att ha genomlidigt ett par timmars tveksamt torrknull. Lite obekvämt men i ett gott syfte. Eller som att gå omkring med en tampong som sitter lite för långt ner. Jag provar att sitta och stå och sitta och gå. Inget cyklande eller sportande på några dagar, säger läkaren. Inget cyklande? Jag har alltid tyckt att cykelsadlar inte riktigt är konstruerade för kvinnor. Men det är ju inte som att man för in dem. Jaja.

Tack.

Skulle jag få en brustablett..? Ja ojoj sköterskan glömde. Tur att nån av oss har minne, skämtar hon. Skönt att hon kom ihåg den där med lappen på benet i alla fall.

Tack tack. För all del. Varsågod. Jag fick en del av er tid, ni fick en del av min kropp. Schysst deal. Det gick ju bra det här också.

Instängd instängd

jag hör hur mitt blod bultar i väggarna

ropar efter en dörr

men här finns inga dörrar inga fönster inget tak

bara väggar väggar

krympande hårdnande

Var finns jag

i vilket rum

Är detta hans hjärta?

Bara ett ögonblick vände han sig om för att se mig.

Bara ett ögonblick var jag verklig.

Mitt liv varade ett ögonblick.

Mellan tomhet och vanmakt.

EURYDIKE av Rut Hillarp

Jag tror att jag tycker om henne för att hon använder samma bilder som jag. Hon får mig att minnas.

Jag minns hur jag beskrev instängdheten, i ett rum i hans borg. Jag minns hur jag bröt mig ut. Hur han blev förskräckt men aldrig hindrade mig.

Jag minns hur jag beskrev just hjärtats olika rum, hur jag föreställer mig att de existerar parallellt, inte i konkurrens till varandra. I hans hjärta fanns dörrar. Ibland måste man stänga dem helt, sa han. Ibland måste man det.

Jag minns upplevelsen av att bli fylld till bredden av liv då han såg mig och hur månaderna kändes som ett ögonblick när de passerat.

Jag minns mellanrummet och hur jag längtat efter det.

Det här var innan jag lärt mig hur jag skulle fylla (i) mig själv. Det var innan jag plockade upp penslarna han lämnat i en röra på golvet då han (sprang) for (åkte hem). Det var då.