psykologen

Alla inlägg under juli 2011

ANNONS
Av Psykologen - 31 juli 2011 11:37

Jag vaknade kl 00.00 inatt av att radioklockan drog igång som om jag ställt den på väckning. Det hade jag inte gjort och inte heller lyste den lilla lampan som visar att larm är inställt. Förvirrad tryckte jag på snooze och väcktes igen nio minuter senare. Påverkad av en rysare på bio några dagar tidigare frågade jag ut i luften "är du där?" och tittade på min telefon om något skett jag borde känna till. Förstås inte. Katten jamade utanför dörren och fick komma in. Jag justerade knappen på sidan av klockan som måste ha glappat och sov nio timmar till.

ANNONS
Av Psykologen - 29 juli 2011 12:32

Hur går det egentligen med den planerade boklistan den här sommaren? Ja sisådär skulle jag väl säga då det som brukligt hamnar i skymundan för diverse plikter, distraktioner och sömnighetsanfall.


Jag fick i alla fall låna en pocket av P, tryckt 1984. En sagoroman av Michael Ende (han med den oändliga historien) som handlar om hur människan får allt mindre tid över ju mer hon försöker spara på den. Tänka sig hur väl den passade in i temat och livet och alltihopa och konstigt nog även mitt i nutid trots att den först kom ut 1973 då människor ännu inte upplevt IT-revolutionen, nedskärningarna och utmattningsvågen. Kanske var Michael något av en siare (utöver motståndare till den offentliga barnomsorgen som han bl a demoniserar i denna bok). Liksom i Den Oändliga Historien tycker jag att berättelsen tappar greppet mot slutet och överkomplicerar ett i övrigt vackert och storslaget koncept men den innehåller definitivt en del gyllene sidor, såsom dessa:


Vad lilla Momo kunde bättre än någon annan, det var att lyssna, Men det är väl ingenting särskilt, säger kanske många läsare nu, lyssna kan väl varenda människa?


Men där tar ni fel! Att lyssna på är en riktigt stor konst, som mycket få människor behärskar. Och Momo var en rent enastående lyssnare.


Hon kunde lyssna så bra att också de dummaste människor plötsligt fick de mest intelligenta tankar i skallen. Inte så att hon sade något eller frågade något, som lotsade in den andre på just de där tankarna, nej hon satt bara och hörde helt henkelt på, uppmärksamt och intresserat. Samtidigt såg hon på den som talade med sina stora, mörka ögon, och då kände han eller hon hur det plötsligt dök upp en massa tankar som han eller hon aldrig anat att de hade i skallen.


Hon lyssnade så bra att obeslutsamma människor eller folk som inte visste sig någon levande råd plötsligt visste precis va de ville och hur de skulle göra. Eller så att en blyg och försagd människa plötsligt kände sig djärv och fri. Eller så att olyckliga och betryckta blev trygga och glada. Och om någon tyckte att hans liv var alldeles förfelat och meningslöst och att han själv bara var en nolla bland miljoner, en som inte spelade den ringaste roll och kunder ersättas lika kvickt som och enkelt som en sönderslagen kruka – och gick och berättade allt detta för lilla Momo, så blev han redan medan han sade det på något hemlighetsfullt sätt klar över att han hade grundligen fel på den punkten, att han, precis sådan han var, var något unikt so bara existerat en enda gång i människosläktets historia och att han alltså tvärtom var mycket viktig för hela världen på sitt alldeles särskilda vis.


Så duktig var Momo på att lyssna!


Ur Momo eller kampen om tiden - av Michael Ende

Av Psykologen - 26 juli 2011 21:03

Jag har tidigare flera gånger drömt att jag tvingas ut ur mitt hem.  I dessa drömmar återfinner jag mig i en ny bostad där jag inte trivs och längtar efter min riktiga lägenhet men det är för sent. Den är borta och jag måste finna mig.


Det har hänt något med den drömmen. Fyra (!) nätter i rad har jag nu drömt om nya bostäder. En ny lägenhet eller ett nytt hus som jag befinner mig i. Hus som givits mig eller som jag ärvt, hem som på ett eller annat sätt är mina. Från början är de gamla, slitna, ogästvänliga, tomma, övergivna. Men när jag går runt i dem förändras de. Rummen blir fler och fler och de blir allt finare. Jag börjar känna mig hemma där, som att jag vill stanna. Jag vill bo där. Jag vill, och jag blir tacksam. Jag letar, tittar och undersöker. Ibland hittar jag skatter, som en melonkniv av silver i en låda. Lägenheten blir större, jag kan röra mig, springa, snurra. Jag kan dansa här! tänker jag och ser mig i en stor spegel. Jag kan bjuda hem människor på fest, många människor (då kanske de till och med vill komma). Där finns en stor rostfri kyl med frysar som stereohögtalare på sidorna. Ett stort badrum, en stor hall, och det är vackert utanför. Den ligger där min klasskamrat bor nära stan, sen ligger den mitt i centrum, sen ligger den ligger vid älven, där blåser vackra löv på gatan och jag är.. lycklig. En märkvärdig känsla av tillfredställelse fyller hela mig. Det kommer att bli bra, tänker jag. C tycker också om den. Det är fint, tycker han. Det kommer att bli bra det här. Vi kan bo här.


Om och om igen.


Här! Här kan vi bo! Vi kan bor här!


Jag önskar så innerligt att det vore en sanndröm, att drömmar kunde säga något om framtiden, om något utanför. Tänk om jag fick vara den som sa: Att träffa dig var som att komma hem!


Men drömmar kan bara berätta om det som redan finns och bara det som bor inuti en själv och jag blir rädd. Jag blir rädd för att jag funnit något jag vill ha. Jag blir rädd för den där känslan av tillfredställelse. Jag blir rädd att jag aldrig kommer att få känna den på riktigt. Jag blir rädd att det jag vill ha ska falla undan som husen i de tidigare drömmarna. De som rasat, översvämmats, de som tvingat mig. Ändå envisas husen i de här drömmarna att vara vackra och jag kan ana den lilla flickan inuti som återigen nyfiket lägger örat mot insidan på dörren i mitt hjärta och lyssnar, på vad det nu är är som finns utanför.


 

Av Psykologen - 17 juli 2011 22:05


Atonement


a word too big to fit my bed

Av Psykologen - 14 juli 2011 12:29

Dejtingscenen är verkligen en plågans estrad. Ett utdraget gissel inför publik. Detta att frivilligt kliva fram inför en annan och bli bedömd, betygsatt och avvisad på löpande band. Varför utsätter jag mig för detta kan jag undra, men svaret är förstås uppenbart och självklart. Något måste man göra. Den stora fördelen med proceduren är det tillika fascinerande fenomen som sker då jag blir synlig för mig själv. Någon ställer en fråga och jag måste (väljer att) svara. Det får hela min gestalt att ta färg och form ett ögonblick, jag lyser i mörkret. Det här är vad jag tycker, det här är den jag är. Någon gång kan jag rynka pannan åt mig själv men oftare än så höjer jag ett ögonbryn och ler förtjust. Jag blir lite förälskad i mig själv. Tyvärr blir tydligen ingen annan det. Men men.. 


Någonstans där inne finns internaliseringen, det som det är meningen ska ske i terapin. Den rösten som försiktigt påpekar och frågar; du skriver så här, kan det vara så att du menar att..? Är det viktigt för dig att..? Ja, visst är det det.


Jag skrev t ex att jag provar andra nationaliteter därför att jag ofta tycker att svenska män har en självbild av tolerans och upplysthet de sällan lever upp till. Och att jag tycker att de är vaga i sina värderingar. Är det en projektion, frågar rösten? Hm.. Nog vet väl jag att jag är både dömande och okunnig.. i vissa sammanhang. Rösten ler. Brukar du vara vag? Inte längre hörrdu! Jag har kraftiga åsikter och är inte rädd att yppa dem (längre), så det så! Ok. Du söker alltså någon som är tolerant och upplyst och tydlig med sina värderingar? Ja. Varför är det viktigt? För att det är först då man kan samtala. Hur menar du? Jamen.. suck.. Rösten har tålamod. Man måste ju först kunna se varandra, och så måste man ha tillgång till ett rikt ordförråd, kunskaper, att diskutera, och så måste man kunna lyssna på den andra utan att överväldigas av egna reaktioner och fördömanden. Så att vara upplyst, det kan innebära både att ha kunskaper men också att vara synlig rent konkret, att lysas upp i ljuset inför varandra? Ja precis.


Ungefär så kan ett terapeutiskt samtal låta och det spiller över till den inre dialogen som blir utforskande istället för självvärderande. Utan ny information är den dock inte användbar. Det blir nödvändigt att utsätta sig för att se.

Av Psykologen - 13 juli 2011 16:35

Andra gånger när jag vaknar upp på morgonen fylls mitt medvetande med underfundiga tankar om livets beskaffenhet. En sådan morgon, en måndag, serverade mig sinnet ett förslag om den femte dimensionen. Vår verklighet är uppbyggt i 3D - bredd, längd och djup och rör sig i en fjärde dimension av tid. Vår uppfattning om verkligenheten interagerar också ständigt till vår föreställning om den. Vi bygger berättelser i tanken och vi projicerar ut dem ur oss själva. Vi förlägger dem på andra, syr kostymer, skriver manus, regisserar. Denna företeelse är dock inte bara konstruerad i vårt eget huvud. Vi förändrar den värld vi lever i, vi provocerar andra att agera precis som vi har tänkt oss. Vi har makten att omsätta våra tankar i världen utanför. Detta är den femte dimensionen av vår verklighet, säger mig mitt sinne denna arla måndag morgon. Galenskap, säger det mig vidare, är därmed inget annat än en förvrängd rumsuppfattning. Sedan somnar jag om.

Av Psykologen - 13 juli 2011 16:28

Jag vaknade upp ur 11 timmars sömn första natten i Skogstibble fylld av minnen från oroliga drömmar.  I den starkaste hade jag förlorat ännu ett barn. En graviditet gick baklänges. Från att ha varit höggravid och nära att föda gick en tid förbi, några timmar, en dag eller ett möte, och min mage var bara hälften så stor. Jag var förvirrad och rädd. Jag sökte läkarhjälp men en klasskamrat hade en idrottsskada som skulle opereras och det var viktigare. Jag fick ingen hjälp. Det fanns en annan kvinna i drömmen, en kvinna vars fruktsamhet hyllades medan min ignorerades. Jag argumenterade med henne och jag tror också att jag försökte skada henne, utan framgång. När jag till slut uppgiven drog mig undan var min mage platt och jag tvingades inse att mitt barn aldrig funnits. Arg och sorgsen tog jag mig nedför någon slags stup och sprang runt i en skog där ingen visste vem jag var.


Hur ska jag förstå det här? Graviditetsdrömmarna är viktiga drömmar för mig, de innehåller mycket mening och starka känslor. Tidigare har jag kopplat dem till förluster, eller stundande förluster, av viktiga relationer i mitt liv. I det här fallet finns ingen sådan specifik person vars intimitet jag mistat (eller?). Kanske är det i det här fallet själva företeelsen att träffa nya människor som befruktat mig med hopp. För varje möte som misslyckas krymper hoppet om möjligheten (min mage) till dess att jag måste erkänna att det jag gör inte fungerar den här gången heller. Det fanns aldrig något barn.


Vilka är då de andra? Dem som jag måste stå tillbaka inför, de som gör att jag ignoreras och osynliggörs? Idrott har alltid betytt prestation för mig. Kanske är min klasskamrat med idrottsskadan prestationen i presentationen. Att inte duga i det jag gör. En annan kvinna kan betyda konkurrens. Kanske är den andra gravida kvinnan konkurrensen från andra som gör bättre intryck än jag. Att inte räcka till, att inte duga i det jag är. Det är samma tema fast från två olika håll. Jag – svag, andra – starka.


I en annan tanke är kvinnan min egen rationalitet befruktad med sanning som jag försöker bekämpa. Jag förlorar ständigt kampen mot mitt eget, eller andras, intellekt.


Eli (min psykodynamiska egenterapeut) föreslog att det är mig själv jag bär och föder och därmed jag som dör varje gång jag förlorar mitt barn. Detta skulle innebära att jag försöker förverkliga mig själv genom mötet med dessa viktiga personer och utan min relation till dem kan jag inte existera. Jag antar att Martin Buber skulle ställa sig bakom den hypotesen.


Den här sortens dödsångest fanns med i mängder av bilder under tiden med min österrikiske älskare. Jag såg mig själv springades mot en flod som skulle dränka mig, jag föll i stup där jag hotades slås ihjäl, jag bleknade och upplöstes i tomma intet, jag förliste på ett hav und so weiter. Den starkaste en dröm där jag såg en nyfödd liten kropp sakta drunkna i lera, utan att kunna hjälpa, och jag (och han) vaknade av att jag skrek i förtvivlan. Förlusten var ständigt närvarande mellan oss. Jag levde från ögonblick till ögonblick i svindlande extas och i väntan på avrättning. Hans partner, den andra (första?) kvinnans bön och råd att jag skulle släppa allt för att frigöra mig från honom var en omöjlig begäran. Hon bad mig att ge upp mitt andetag då jag just lärt mig andas. Minnena av honom är vad som förser mig med syre till dess jag föds igen.

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2011 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Följ bloggen

Följ psykologen med Blogkeen
Följ psykologen med Bloglovin'

Google Analytics

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se