Jag vaknade upp ur 11 timmars sömn första natten i Skogstibble fylld av minnen från oroliga drömmar.  I den starkaste hade jag förlorat ännu ett barn. En graviditet gick baklänges. Från att ha varit höggravid och nära att föda gick en tid förbi, några timmar, en dag eller ett möte, och min mage var bara hälften så stor. Jag var förvirrad och rädd. Jag sökte läkarhjälp men en klasskamrat hade en idrottsskada som skulle opereras och det var viktigare. Jag fick ingen hjälp. Det fanns en annan kvinna i drömmen, en kvinna vars fruktsamhet hyllades medan min ignorerades. Jag argumenterade med henne och jag tror också att jag försökte skada henne, utan framgång. När jag till slut uppgiven drog mig undan var min mage platt och jag tvingades inse att mitt barn aldrig funnits. Arg och sorgsen tog jag mig nedför någon slags stup och sprang runt i en skog där ingen visste vem jag var.

Hur ska jag förstå det här? Graviditetsdrömmarna är viktiga drömmar för mig, de innehåller mycket mening och starka känslor. Tidigare har jag kopplat dem till förluster, eller stundande förluster, av viktiga relationer i mitt liv. I det här fallet finns ingen sådan specifik person vars intimitet jag mistat (eller?). Kanske är det i det här fallet själva företeelsen att träffa nya människor som befruktat mig med hopp. För varje möte som misslyckas krymper hoppet om möjligheten (min mage) till dess att jag måste erkänna att det jag gör inte fungerar den här gången heller. Det fanns aldrig något barn.

Vilka är då de andra? Dem som jag måste stå tillbaka inför, de som gör att jag ignoreras och osynliggörs? Idrott har alltid betytt prestation för mig. Kanske är min klasskamrat med idrottsskadan prestationen i presentationen. Att inte duga i det jag gör. En annan kvinna kan betyda konkurrens. Kanske är den andra gravida kvinnan konkurrensen från andra som gör bättre intryck än jag. Att inte räcka till, att inte duga i det jag är. Det är samma tema fast från två olika håll. Jag – svag, andra – starka.

I en annan tanke är kvinnan min egen rationalitet befruktad med sanning som jag försöker bekämpa. Jag förlorar ständigt kampen mot mitt eget, eller andras, intellekt.

Eli (min psykodynamiska egenterapeut) föreslog att det är mig själv jag bär och föder och därmed jag som dör varje gång jag förlorar mitt barn. Detta skulle innebära att jag försöker förverkliga mig själv genom mötet med dessa viktiga personer och utan min relation till dem kan jag inte existera. Jag antar att Martin Buber skulle ställa sig bakom den hypotesen.

Den här sortens dödsångest fanns med i mängder av bilder under tiden med min österrikiske älskare. Jag såg mig själv springades mot en flod som skulle dränka mig, jag föll i stup där jag hotades slås ihjäl, jag bleknade och upplöstes i tomma intet, jag förliste på ett hav und so weiter. Den starkaste en dröm där jag såg en nyfödd liten kropp sakta drunkna i lera, utan att kunna hjälpa, och jag (och han) vaknade av att jag skrek i förtvivlan. Förlusten var ständigt närvarande mellan oss. Jag levde från ögonblick till ögonblick i svindlande extas och i väntan på avrättning. Hans partner, den andra (första?) kvinnans bön och råd att jag skulle släppa allt för att frigöra mig från honom var en omöjlig begäran. Hon bad mig att ge upp mitt andetag då jag just lärt mig andas. Minnena av honom är vad som förser mig med syre till dess jag föds igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...

Vi pratade här om dagen om förlossningsdepression. Det bara kom upp sådär naturligt som liknande ämnen gör bland psykologer. Skämt åsido, det var nog mer för att vi sett ett avsnitt av Barnmorskorna i East End och en kvinna drabbats av amningspsykos ...