Detta navelskåderi.

Jag gör annat också.

Det är så att programmet serverar en rad olika rätter under årens gång. Var och en av dem ska undersökas, inmundigas, tuggas, sväljas och smältas. Och så var vid här igen, jag väljer att avsluta metaforen där. Hur som helst så är det så. Det behöver göras. Den fördjupade psykoanalytiska teorin är det senaste av nämnda rätter. Jag applicerar den där jag kan, dvs på derivaten av mitt egna omedvetna material. Därför detta sammelsurium av drömtydning, mentala bilder, lösryckta associationer och annat under termin 9.

Nu stundar exmanensuppsatsen. Bortom den en avgrund av ovisshet och outhärdliga konsekvenser som jag för tillfället skjuter framför mig som en snöplog.

Jag befinner mig i organisatoriskt kaos och vill skriva till Apple med frågor om de inte kan fixa ett operativsystem som möjliggör en struktur som inte är uppdelad i rader och kolumner. Jag vill ha ett fönster där jag kan lägga mina dokument som jag vill. I rader eller i cirkel eller i högar eller i stjärnformation. På samma sätt som jag kan göra om jag hade alla utskrifter i handen och la ut dem på golvet. Kan jag få det? Vem var det som bestämde att all elektronisk information ska sorteras med rubriker, underrubriker och punktlistor? Samma person som dödade all vettig pedagogisk framställning med Power Point-presentationen? Mappar är bara en annan variant av samma sak. Det är något med det systemet som inte underlättar för hjärnan. Det är någonting med att man inte får någon överblick. Som om man skulle lägga alla böcker man läser i en enda stor hög med en inre ordning. Vad hjälper det när man vill plocka fram ett specifikt citat? Eller när man ska läsa ett dokument elektroniskt. Då fungerar det som om man fick artikeln i handen i en enda lång pergamentrulle och man fick bara titta på 30 cm i taget. Suck.

Helst skulle jag skriva ut allt så jag fick hålla i det och bläddra fritt och rita och anteckna och sen lägga det vart jag vill. Men hallå miljön och vem har råd att skriva ut tusentals sidor anyway?

Hur ska jag göra för att minnas allt det jag nu ska läsa och ha en bra överblick över materialet under hela processen? Den frågan upptar mig så till en grad att jag inte läser något alls. Det är ju ändå inte lönt om jag direkt glömmer bort det eller förlägger materialet någonstans. Jag måste hitta ett system.

Jag drömde att jag var nåt litet och runt (en boll, ett frö, en körsbärstomat?) och jag föll ner genom ett blad som var runt, som två pilblad som sitter ihop längst ut så det blir som en cirkel, och jag tänkte, eller någon sa, att vi har hittat vår naturgivna relation.

Vad?!

Troligen den konstigaste dröm jag kan minnas att jag haft.

En körsbärstomat? Seriöst?!

I fortsättningen av drömmen rullade jag runt på golvet i ett tåg som krängde och for och hade nån slags galen förare.

Men hallå. En körsbärstomat?

Det pågår en strid inuti. Något slåss om något, för något, mot något. Jag förstår inte vad det är.

Jag drömmer att barnet är smutsigt. Det är insmort i det skitiga och jag kan inte få det rent.

En morgon vaknar jag i panik och tror att mitt verkliga barn blivit lämnat på fel dag, lämnats övergivet och ska frysa ihjäl. Det är inte sant, säger jag mig själv, det är bara en tanke. Allt är ok.

Dörren är stängd.

Fönstret är öppet.

Han blir förkyld, men inte förrän han har åkt. Man kan ju inte slappna av och låta det bryta ut då det finns någon annan som är mer i fokus än mig själv, säger han.

Det är sant.

Aj vad det är sant.

Det är därför det är så viktigt att någon annan alltid finns i fokus. Eller hur, min käraste vän? Visst vet vi att det är så.

Mitt utbrott sker i sinnet. Mitt ute på mitt öppna hav där alla vågbrytare plötsligt tycks försvunna. Det förflutna slår över kanten på ena sidan och framtiden på den andra och så är båten full och svämmar över. Jag sprattlar ett tag förgäves och sjunker genom lager efter lager av minnen tills jag ligger där på botten igen, utsträckt i all min förtvivlan, i all min saknad, i all min hopplöshet. Jag påminns om att jag inte känner någon vackrare plats än denna och varför den är så svår att lämna.

Jag minns vad jag sagt till terapeuten, att jag nu ska lära mig att tala med någon annan än henne, någon som sitter närmare. Det var därför vi gjorde plats för två i båten.

Men jag tvivlar. För hur ska jag kunna berätta? Hur ska jag kunna säga de hemska sanningarna utan att de gör illa? Hur ska jag kunna säga att varje gåva han för med sig påminner mig om allt jag förlorat? Hur ska jag kunna säga att varje möjlighet han står för påminner mig om varje chans jag slarvat bort? Hur ska jag kunna beskriva att mitt hjärta är delat och att vissa delar för alltid förblir stängda för honom? Hur ska jag kunna begära att han ska acceptera det?

Ibland bränner själen till av smärta, som om båten jag färdas i stöter mot ett grund, en klippa under ytan, som skär mot skrovets botten. Ibland då jag är ömtåligare otåligare eller då vindarna blåser ovanligt hårt. Då kan jag inte hjälpa att jag gråter igen. Be mig inte att förklara. Det är bara så att jag får ont ibland.

Ibland undrar jag över att det är så tyst.

Så får jag höra en historia om dramatiken

och då saknar jag den inte alls.