psykologen

Alla inlägg under november 2010

Av Psykologen - 27 november 2010 00:19

Helgen är kommen och jag ska jobba. Det känns kul. På riktigt. Jag ser fram emot det. Ett skäl till att det är kul är att jag har vänner där. På riktigt. Jag tycker om människorna som jobbar där. På riktigt. Har jag inte gjort det förut? Inte riktigt..


Det hände något en gång. Kärleken togs ifrån mig och jag slutade tycka om människor. Jag sluta tycka om dem och jag slutade sörja dem. Jag blev rädd för dem och i stället började jag tycka om drömmar. Det var inte lättare men kanske var det inte lika farligt. Eller så var det det. Det blev som det blev i alla fall. Mina öron täcktes över och mitt hjärta slöts, som det står i Koranen. Jag slutade tro att lycka fanns.


Sen hände något annat. Jag fick kärleken tillbaka. Mitt hjärta öppnades så att ljus kunde finnas där inne. Det var en ängel, har jag tänkt ibland. Det var en ängel jag fick. Jag kunde tycka om människor igen och jag kunde sörja dem igen. Jag började tro att lycka finns.

ANNONS
Av Psykologen - 25 november 2010 21:14

Det finns återkommande teman i mina drömmar. Den ofullbordade resan är ett sådant. Igår drömde jag den med kraft. Jag hade betalat en biljett till ett vackert, tropiskt paradis. Dagen för avresan upptäcker jag att jag inte packat och springer runt i panik för att hinna - fast jag vet att det redan är för sent. Jag skulle ha varit på flygplatsen redan. Dessutom kommer jag på att jag inte har något pass, så onödigt att betala den där biljetten.


Efter några drömsamtal med min terapuet förstår jag mina drömmar bättre. Jag förstår den här också. Jag vet vad den exotiska platsen är. Jag vet vad det är jag inte har med mig. Jag vet att jag inte hinner och att det i själva verket inte spelar någon roll - om jag åker dit kommer jag att avvisas vid gränsen.


Ett medvetande som vet och som vet vad det vet.

ANNONS
Av Psykologen - 25 november 2010 20:44

C  (8 år) och M (6 år) diskuterar rättvisa:


M: Vad häftigt det skulle vara om allt var gratis!


S: Ja det skulle vara häftigt, men risken om allt är gratis är om det inte finns så det räcker till alla. Då kommer kanske folk att börja slåss och så är det bara de som är starka som får nåt. T ex om det finns 5 leksaker och 10 barn vill ha dem.


M: Det är inte bra om de som slåss får leksaker.  Det vore bättre om de andra får dem.


C: Nä det är inte alls bättre om de som inte slåss får dem.


M: Men de som slåss är dumma, de ska inte få.


C: Men det är inte rätt om bara de som inte slåss får. Alla borde få.


S: Om det bara finns fem kan inte alla få. Hur gör man då?


M: Jag vet hur man kan göra. Alla får en.


S: Men det finns bara fem. Vad gör man då?


M: Då får man dela med sig!


S: Låna av varandra?


M: Ja.



Såklart. De som har lånar till dem som inte har. Det är mer rättvist än att de starka får och de svaga blir utan och det är också mer rättvist än om de snälla får och de dumma blir utan.  Det är också mer rättvist än om alla blir utan.  Ingen ställs utanför. Barn fattar det här. Vuxna gör det tyvärr inte.

Av Psykologen - 20 november 2010 22:37

Bortom orden, avlägsen

I sången, nära

En beröring som inte går att översätta


Vår kropp, vår form, vår


förstenade

oförenade


Jag önskar jag kunde lämna den ett slag

Kroppslös

bara möta dig i orden


Utan längtan


***


Beyond words, unattainable

In singing, near

A touch lost in translation

 

Our body, our vessel, our

 

petrified

unallied

 

I wish I could break away for a moment

Unembodied

meet you in the words alone

 

Without longing

Av Psykologen - 18 november 2010 13:15

Plötsligt hör jag min mammas röst tala om Gud genom min mun då jag besvarar den fråga jag själv ställde till min konfirmationspräst som 14-åring. Jag stannar upp och ser ännu en tråd knytas ihop. Hm.


Jag funderar över min mammas tvärsäkra tro och min pappas lika obstinata ateism. Jag funderar över min mammas rigida fördömande som håller henne i en säker bubbla som avskiljer henne från omvärlden och min pappas andlighet utan riktning som förirrade honom långt från sina rötter och kostade honom hans familj. Jag ser två separata händer på samma barnakropp och hjärtat som förenar dem och jag är glad.


I sitt avskedsbrev ber min pappa oss alla om förlåtelse för att han inte förstått hur han skulle visa oss sin kärlek. Jag stödjer er från andra sidan om ni vill, skriver han. Bara om ni vill. Jag ser på de spretiga bokstäverna i hans namn som han med möda präntat ned i botten på brevet med sin av dubbla stroke olydiga hand. Jag ser honom sträcka den darrande handen emot mig genom pappret, genom tiden, genom döden. Jag tvekar några ögonblick och sedan kan jag ta den. Du får komma hit nu, pappa. Välkommen hem.


Min pappa vid Anapurnas 8000-meterstoppar i Himalaya.

Nära himlen. 

Av Psykologen - 18 november 2010 10:37


Jag sprang omkring där i min fantasivärld, där jag ska träna mig att inte vara, svängde runt ett hörn och drämde rakt in i verkligheten. Den var precis där den skulle vara och ändå lyckades den överaska mig. Jag vände mig undan i panik, dök ned bakom ett vindskydd och frös fast. Jag flydde, jag undvek, mitt Lilla jag skrek. Fega, dumma, fega DU! skrek hon åt mig och hötte med sin lilla näve. Jag lyssnade inte, jag gömde mig, jag sprang. Åter hemma sjönk jag ned i tryggheten och drog besvikelsen omkring mig. Mjuka, varma, tunga besvikelse. Trogna, skydda vän. Mitt Lilla jag blängde surt på mig. Jag höll inte vad jag lovat. Inte den här gången.


Jag tror att jag är starkare, jag tror att jag står stadigt. Så blåser någon på mig och jag faller. Tack och lov för det. Jag faller hellre hundra gånger om än står kvar och låter andra gå omärkta förbi.


(Januari 2010)


I was running around inside my fantasy world, where I should be minding not to be, turned around a corner and slammed straight into reality. It was right where it was supposed be and still managed to surprise me. I turned away in panic, dodged behind a windbreak board and froze solid. I fled, I balked, my Little Me cried. Coward, stupid, coward YOU! she yelled at me shaking her little fist. I did not listen, I hid, I ran. Back home I retreated into security and pulled disappointment around me. Soft, warm, heavy disappointment. Faithful, loathed friend. My Little Me glared at me, crossed. I did not keep my promise. Not this time.


I think I'm stronger, I think I'm steady. Then someone simply blows on me and I fall. Thank goodness for that. I'd rather fall a hundred times over than stay standing and let others pass unnoticed.

Av Psykologen - 18 november 2010 10:22

Återigen leder Facebook till en ny poetisk upptäckt, denna gång kopplad till The Psychology of Women, en hemsida som diskuterar dikten och målningar som illustrerar den ur ett feministiskt perspektiv.


Based on the famous poem by Alfred Lord Tennyson and the famous painting by John William Waterhous, the Lady Of Shalott tells the story of a girl who is cursed to live in a secluded tower all her life, weaving a blanket. Her only way of seeing the outside world is by looking at the reflection of the window in her mirror. But as she lays eyes on the window itself, the mirror cracks and the curse is upon her. In the end, she dies as she attempts to flee the tower. Takes place in medieval Camelot.


Jan Marsh Pre-Raphaelite Women (1987/1998) :


"Nevertheless, it is hard to read his, or the other, images as anything but an oblique account of the confined and restricted world of the Victorian woman--accursed and prohibited by virtue of her sex alone--and the dire consequences attendant on rebellion. The rejection of seclusion in the shadowy sphere of prescribed femininity, where the approved activity is weaving or embroidery, leads immediately to ostracism and social death. The enclosed rooms in which these ladies live, looking out on inviting sunlit landscapes, and the tangled threads binding their vigorous limbs, are surely metaphors of woman's condition, signifying the docile, passive, reflective and domestic role that dominated Victorian ideas of femininity. The lady cannot break from her constraints: her gesture of independence provokes the curse. It is interesting that most artists chose to depict this particular moment, so that their ladies are frozen forever in their decision of defiance." (p. 152)



Det slår mig när jag läser sammandraget hur lik den här berättelsen är min egen saga om prinsen med det otrogna hjärtat (som trots att den handlar om en kvinna osynliggjord i sin kärlek till en man som väljer ett annat liv ändå fått bära en titel som antyder att sagan handlar om honom).  I min saga är förbannelsen tystnad, d v s för att få leva i ett fritt land utanför moralens stenväggar är villkoret evig tystnad. Min prinsessa får ge upp sin röst för att få älska och bli älskad. När hon inte går med på det blir hon slutligen övergiven och fördömd, vilket dock inte förtäljs i min saga, talande nog. Kanske är det dags att publicera det verkliga slutet.

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2010 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Följ bloggen

Följ psykologen med Blogkeen
Följ psykologen med Bloglovin'

Google Analytics

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se