En sammanfattning på eget bevåg av första kapitlet i Acceptance and Commitment Therapy av Hayes, Strosahl och Wilson.

Grundförståelsen för psykisk hälsa och ohälsa lånar sina förklaringsmodeller från medicinska metaforer. Den traditionella synen på fysisk hälsa definieras som en frånvaro av sjukdom, en uppfattning som har sina begränsningar. Den hälsosamma kroppen är inte bara fri från sjukdom, den har också tillgång till något mer, något som kan påverkas – bra immunförsvar t ex. Vissa sjukdomar kan dessutom ses som bieffekter till normala skeenden. Cancer utvecklas exempelvis ur felaktiga celldelningar, mutationer i celldelningen är en förutsättning för evolution. Grundidén om hälsosam normalitet leder till slutsatsen att avvikelse är onormalt och ska behandlas och åtgärdas som sjukdom. Fokus även inom den kliniska psykologin ligger på att kategorisera och beskriva syndrom – avvikande tillstånd som ska korrigeras. Fokusområdena är ofta smala och effekterna av behandling ofta svåra att generalisera.

ACT spårar psykopatologi till vanliga psykiska funktioner, fr a den språkliga processen och bygger på grundidén om destruktiv normalitet, dvs att de normala processerna i sig kan få extremt dysfunktionella följder.

Människan har genom sin verbala förmåga erhållit möjligheten att döma, utvärdera, jämföra och kategorisera. Kostnaden för denna förmåga är att vi också kan utvärdera oss själva, upptäcka vad vi saknar, föreställa oss vad vi vill uppnå. Vi kan skapa en inre bild av framtiden och återskapa det förflutna, vi kan förstå att vi ska dö. Som barn föds vi oskuldsfulla och naiva och skäms inte för något men förr eller senare blir vi tvungna att färdas in i den skrämmande värld som verbal kunskap utgör. I sin vilja att förstå har människan förlorat sin oskuld och lidande är en naturlig följd av detta.

Alla de stora religionerna har försökt minska följderna av mänskligt lidande genom att utmana verbal kunskap. De uppmanar oss att tro istället för att förstå, att begränsa och tygla våra begär och föreslår praktiker i tystnad eller reflektion kring olösliga dilemman.

Genom förmågan att koppla symboler till händelser och skapa meningsfulla relationella samband kan människan också utveckla sin kunskap, sin kultur och sin anpassning till omgivningen på ett sätt överlägset någon annan levande varelse. Från de första funna grottmålningarna för ca 10 000 år sedan har människan utvecklats jämte sitt språk i en närmast exponentiell takt, en takt för snabb för oss själva att förstå omfattningen och följderna. Kraften i språket har en ljus och en mörk sida, den är ett verktyg och ett vapen, bra för mycket men inte för allt. Att lära oss tämja språket utan att det tämjer oss är den största mänskliga utmaningen i vår tid.