Hade jag en kategori som hette "långt och retoriskt" så skulle det här hamna där. Bara så ni vet. Hade jag en etikett som hette "ideologisk kris" skulle jag använda den. Så vet ni det också. Varsågoda:
Söndagar i maj, sprängfyllda med födelsedagskalas. Jag tog min son till områdets nya sporthall för att delta i ”innebandy- och fotbollskalas”. Vi kommer in i idrottssalen där tiotalet barn jagar runt varandra och deras röster ekar mot väggarna. Vi ses sen då! Ropar jag i van kalasföräldra-stil. Lämna-Vänta-Hämta. C får panik och rusar ut ur salen. Han gömmer sig i duscharna och vägrar komma ut. Oroliga mammor lockar med kompisar och lugnande förklaringar.
-Du behöver inte spela, du kan titta på. Vi kan sitta på sidan bara, ska vi gå in tillsammans? I och A vill så gärna leka med dig, ska du inte komma nu?
-Vad är det som är fel? frågar jag.
-Jag är rädd! gråter C och visst är hans rädd. Han är så rädd att han skakar och trycker sig mot väggen.
-Vad är du rädd för? undrar jag, frustrerad att jag inte kan hjälpa.
-Jag vet inte, jag är bara rädd! säger C.
-Varför vill du inte vara med de andra barnen?
-Jag känner ju nästan ingen!
-Vill du fara hem? undrar jag.
-Då kan jag ju inte ge A presenten, protesterar C. Då missar jag.
Till slut kommer vi överens om att jag ska bära honom in i spelhallen och att jag ska stanna kvar där hos honom. När jag sträcker mig efter dörrhandtaget spänner sig den lilla kroppen i min famn. Jag sätter mig på bänken och C kurar ihop sig i mitt knä. Han tittar mot ringen med barn men undviker den stora idrottspappans frågor om han vill han en väst, om han bara vill titta på, om han inte vill vara med. Barnen spelar innebandy efter instruktioner från idrottspappan. C slappnar av och börjar klättra på läktarna. Han sparkar boll en liten stund på andra sidan plastväggen. Till slut frågar han mig var hans klubba är, hämtar en väst och springer in i matchen. Pass C! ropar ett barn. Det blå laget gör mål och C jublar med de andra blåvästade pojkarna. Barnen får träna straffar och C gör nästan mål. Rödkindad och lycklig meddelar han att jag kan fara nu.
När jag satt på läktaren och såg barnen spela undvek jag att prata med de andra mammorna för att de inte skulle se mina blanka ögon och mitt tunga hjärta. Där framför mig tycktes mig hela samhällets skådespel framföras. Där lärde sig små sexåriga pojkar hur världen fungerar. Där tränades små individer i spelets regler. Så här går det till överallt. Innebandymatchen på kalasdagen är en utmärkt metafor för marknadsekonomins världsomspännande system. Spelet går ut på prestation. Där skapas en hierarki där de starka belönas och de svaga tillrättavisas och så småningom osynliggörs. För dem som inte orkar med, för dem som inte håller måttet finns gränsvakter som försöker övertala dem att delta, som förnekar deras känslor, som förklarar för dem hur roligt det är egentligen. De erbjuder visserligen valmöjligheten att avstå, men är det verkligen ett val? Den som väljer bort blir avskärmad från gemenskapen, blir en avvikare, en svikare, blir utanför. Anpassa sig eller stå emot. Gemenskap eller ensamhet. Självförnekelse eller skam. Vad väljer du? Du blir aldrig välkommen för den du är, du blir välkommen för det du gör, om du gör det rätt. När alla följer reglerna, när alla springer på samma sätt, när alla lär sig utnyttja motståndarens svaghet för att upphöja sig själva och nå gruppens mål, när de har utplånat sin intuitiva reaktion och förvandlats till likformade prestationsmaskiner, då har vi lyckats. Då har vi dem där de ska vara. Produktiva. Deltagande. Lyckliga. Tills de inte längre duger. Då kastar vi ut dem och gnäller för att de har dålig attityd, stör oss med sina känslor och kostar tid och plats och pengar där de dräller i spelplanens utkant.
Ingen kommer undan. Det finns inget val att inte delta. Ingen kan ställa sig utanför systemet.
Jag blev lättad när min son gav med sig för trycket och anpassade sig. Naturligtvis blev jag det. Såklart berättade jag för honom vad duktig han var som nästan gjorde mål. Naturligtvis gjorde jag det.
På detta sätt förväntas jag också agera i framtiden. Då människor söker sig till mig med rädsla för att inte vara bra nog, att inte räcka till, att inte passa in, att uteslutas från den mänskliga gemenskapen; då förväntas jag ta hand om deras rädsla och stävja den. Jag förväntas intala dem att det de känner är irrationellt Då människor kommer till mig rivna av staketen runt normalitetens fålla så ska jag lyfta dem och varsamt bära dem tillbaka till huvudfåran. Jag ska lära dem att tänka rätt och att det inte är så farligt egentligen (KBT). Jag ska lära dem förstå att deras rädsla beror på att de tidigare i livet hamnat på fel väg (psykodynamisk teori). Jag ska lära dem att acceptera sin rädsla eftersom saker bara är som de är (mindfulness). Jag ska lära dem att den hopplöshet och förtvivlan de känner inför ett samhällssystem som obevekligen går ut på den starkes överlevnad och den svages undergång inte är rimlig trots att jag vet att det är den mest rationella rädsla som finns. Rädslan för att misslyckas. Rädslan för att hamna underst. Rädslan för att inte få vara med. Rädslan för att bli utskrattad eller utpekad. Rädslan för att inte bli bjuden nästa gång. Rädslan för att inte vara tillräckligt duktig. Rädslan för att inte var bra nog bara som sig själv.
C var rädd eftersom han inte kunde spela innebandy. Han var rädd för att de andra pojkarna kanske kunde det. Han var rädd för den potentiellt destruktiva dynamiken i idrottssalen men han tvingade sig själv att möta den. Han visste att han måste det. Han förstod att det var det som gällde för att kvalificera i gemenskapen. Han levde ut sin känsla och tillrättavisades. Han anpassade sig och belönades. Han var inte svag för att han blev rädd, han var den starkaste pojken i världen som gick emot sin övertygelse och besegrade sin rädsla. Han betalade med den finaste egenskapen han har, sin känslighet och sin mänsklighet, och jag lät honom göra det. Jag kunde inte skydda honom från samtidens normativa tryck. Naturligtvis kunde jag inte det.
Lina
26 april 2009 18:37
Får lust att klappa mitt sex-sjuåriga jag på axeln och säga precis det: vad modig och stark du är som klev in i normalitetsfållan fast du var rädd och nog kände på dig att den var otäck. Vi har nog alla varit där C var. Eller; jag känner med honom i alla fall.
http://heltfelrattsnett.wordpress.com
Y
26 april 2009 18:49
Du ÄR flickan med många ögon.
Bek
26 april 2009 20:28
Jag tänker (!): för att kunna välja bort något måste man först kunna välja det. Annars väljer man inte bort, man undviker bara, eller rationaliserar sitt undvikande genom att hävda att man "inte vill".
Bara genom att utmana sina rädslor och knuffa sig själv lite utanför sin komfort-zon kan man komma vidare.
C knuffar sig utanför, men utan att göra våld på sig själv. Det är fortfarande han som väljer, men i sin egen takt. Hade han gått in direkt fast han inte var redo hade han bara vikt för yttre tryck. Hade han inte gått in alls hade han vikt för rädslan.
Nästa gång kan han välja fritt.
Psykologen
26 april 2009 20:53
Han kommer aldrig att kunna välja fritt. Han kommer alltid att påverkas av normativt tryck där avvikelse innebär bestraffning. Det normativa trycket är inte helt och hållet extrent. Det verkar också inifrån genom viljan att erhålla social status. Men min ovilja att acceptera den indivduella förklaringsmodellen är ett ideologiskt ställningstagande. Jag menar att den här typen av rädsla är rationell. Den är ett uttryck för ett fel i samhället, inte ett fel i individen. Viljan att avvika från ett sammanhang som etablerar hierarki utifrån prestation är sund. Känslouttrycket är en protest som borde tas på allvar och inte förnekas.
Y
26 april 2009 22:42
Jag väljer många gånger att inte delta i spelet om social status, inte för att jag inte vågar, eller för att jag är rädd, eller för att jag inte kan, utan bara därför att jag inte vill. Jag föddes sådan, och vill fortsätta att vara en sådan. Jag anser också att jag väljer fritt även då att jag blir tvungen att möta konsekvenserna, vilka inte alltid är så angenäma. I den bemärkelsen kan man ju alltid diskutera om mina val är frivilliga.
Bek
26 april 2009 22:54
Välja fritt = välja utifrån vad man vill utan att bli tvingad.
Det är skillnad mellan påverkan och tvång.
Det låter som om du menar att något är "fel" om det existerar en yttre påverkan. Hur skulle det kunna vara annorlunda?
Det är en nedärvd överlevnadsegenskap hos människor att känna rädsla mot okända grupper. C uttrycker att han är rädd för att han inte känner någon. Hur får du det till att han är rädd för att behöva prestera?
C möter sin rädsla och övervinner den. Får du det till något repressivt negativt? Jag förstår inte slutsatsen här.
Bek
26 april 2009 23:13
Jag förstår heller inte hur analysen hänger ihop med beskrivningen. Du berättar att C säger att han är rädd för att han inte känner någon, men i analysen säger du att han är rädd för att han inte kan spela innebandy. Men det visar sig att han KAN spela innebandy. Ändå är det på något sätt "fel" att han inte stannade kvar i sin rädsla och avstod från att prova sin förmåga.
Du berättar att du säger att han inte behöver spela om han inte vill, och fårgar honom om han vill åka hem. Han vill vara kvar. I analysen säger du att han "tillrättavisas". Ingenstans i berättelsen ser jag hur någon tvingar honom att göra något. Men i analysen säger du att han "gav med sig för trycket".
Jag hade kunnat köpa analysen om ni hade sagt åt C att han måste vara med och han hade följt order. Men beskrivningen av händelserna pekar ju på det motsatta, så jag förstår inte analysen.
Psykologen
27 april 2009 00:16
Jag har inte skrivit ner hela dialogen och ämnar inte redovisa all empiri för granskning. Du får helt enkelt lita på min analytiska förmåga. Eller inte. :)
Men jag resonerar ungefär så här:
Han tillrättavisades i och med att den känsla han uttryckte ansågs vara felaktig. Även jag försökte övertala honom att det inte fanns något att var rädd för. I efterhand anser jag att det utan tvekan fanns något att vara rädd för. Han kunde blivit retad för att han inte var tillräckligt duktig. Nu var han tllräckligt duktig, men jag menar att det inte ska spela någon roll. Om systemet fungerar jämlikt så är alla spelare lika mycket värda oavsett hur duktiga de är. Om det var så skulle inte den rädslan finnas. Sådan är inte idrotten. Den går ut på utslagning och hierarki. Prestationsångest är rationell.
När man inte känner de övriga individerna i gruppen blir prestationen extra viktig för att få vara med i gruppen. Alltså prestationen blir i det här fallet den mest framträdande egenskepn som räknas. Känner man varandra har man redan en plats i gruppen som man kan räkna med. Min slutsats att detta handlar om prestationsångest beror på att jag känner C och har pratat med honom om detta fler gånger och även mer i den här situationen. Jag utgår alltså inte endast ifrån de repliker jag skrev ned i exemplet. Det kan göra det svårt att hänga med men ibland kan man kanske lyssna på resonemanget utan att se bevisen. Sen behöver man inte hålla med för det. Det här är ju då inte en vetenskaplig artikel så jag förbehåller mig rätten att helt enkelt orera.
Vad mer.. ja det repressivt negativa. För C är det förstås bra. Han "utvecklas" dvs han lär sig hur han ska göra för att lyckas enligt djungeln lag för att hårddra det. Men jag ifrågasätter djungels lag. Dvs för samhället och medborgarna i stort är det negativt att indiverna måste lära sig trycka ned rationella reaktioner för att passa in i mallen. Det är i allra högsta grad idealistisk av mig att mena att samhället ska stanna upp och tänka "shit, medborgarna mår dåligt av ett hierarkiskt system, men gu ändå de är deprimerade och har ångest, de känner sig misslyckade och upplever ständig oro, det beror på vad som krävs av dem inte på att de har brister, låtom oss förändra villkoren istället för att dela ut medicin och ge förändrande terapi!". Men jag kan tro på det och välja att arbeta utifrån det perspektivet.
Jag menar vidare att vårt samhälle har en övertro på liberalismen. Jag menar att tvång kan vara omedvetet men likafullt tvång. Jag menar att man inte "väljer att delta" i det sociala spelet. Man deltar alltid i det sociala spelet, vare sig man vill eller inte. Man kan inte kliva ur samhällets dynamik. Och jag tror absolut inte på att det är något man kan födas som någon som gör eller inte. Med reservation för att jag riskerar socialdeterminism i mitt tänk.
"Det är en nedärvd överlevnadsegenskap hos människor att känna rädsla mot okända grupper." Säger vem? Det darwiniska paradigmet? Det skulle lika gärna kunna vara en nedärvd överlevnadsegenskap att söka samhörighet med främmande grupper och en socialiserad egenskap att känna rädsla för att vi ser varandra som konkurrenter. Kanske t o m en kulturell artefakt. Inte vet jag, men nog är det värt att överväga.
Tack för din problematisering herr Bek.
Mare
27 april 2009 00:58
Det kunde ha varit jag som skrev det där häromdagen. Nästan. Kanske är det dock en skillnad mellan salsa och innebandy? Nästan exakt samma scenario utspelades nämligen då jag tog med sexåriga dottern på salsadans i en gympasal. Jag tolkade dock varken dansen som en metafor för marknadsekonomi eller whatever, inte heller om viljan och oviljan att dansa som en destruktiv norm att ge vika för. Visst är det en norm att dansa på en danstillställning och att spela innebandy på en innebandymatch. Men jag tycker du förenklar det hela lite. Är det inte rätt självklart att vara livrädd för mycket, särskilt när man är sex år? Bara en sådan sak som fantasier om en hård boll kan vara obeskrivligt skämmande...eller att inte känna någon. Det man som förälder gör är ju att stötta barnet. Bekräfta känslan, men det tar väl emot att stanna där...och jag tycker inte det är fel, ungefär så här resonerade jag själv "Ja, du är livrädd, jag förstår det, men gå du mot "stupet", jag håller dig i handen och tar emot dig om du faller för hårt, men det är jag säker på att du inte gör, du får dansa hur du vill" och jag höll hennes bokstavligen i händerna i början.
Vad var alternativet? Att bejaka känslan in absurdum och säga "jag förstår att du är rädd, vi går genast hem igen".
Psykologen
27 april 2009 01:40
Nej, normen är inte att spela innebandy på en innebandymatch och att dansa salsa på en danstillställning. Om det vore så skulle problemet jag talar om inte finnas och jag skulle vara nöjd och glad. Normen är att prestera. Din dotter får vara med i gemenskapen bland de dansande barnen om hon är tillräckligt duktig. Är hon kass blir hon uppmanad att sluta. Kanske inte av direkt men indirekt. Barn är mycket duktiga på att etablera hierarki. Vi lär dem göra det varje dag. Barn lär sig båda hemma och på dagis att duktiga barn är bättre och värda mer än mindre duktiga barn. De belönas med uppmärksamhet, popularitet, delaktighet etc.
Min son kände de flesta på kalaset. Varför sa han att han inte gjorde det trots att de andra mammorna sa "kom och lek med x och x"? Detta kan jag förklara med språk och uppmärksamhetsteorier men det är inte frågan i det här fallet.
Som jag redan sagt, både i inlägget och i mina kommentarer; naturligtvis ska vi stötta våra barn och det var det jag gjorde. Visst är det bra för barnen att möta sina rädslor, hur annars ska de lyckas i samhället?
Min poäng var samhället är ett hierarkiskt system och att rädslan för att hamna lågt i hierarkin är rationell.
"Jag förstår att du är rädd" är inte samma sak som "jag förstår varför du är rädd".
Att säga säga "jag förstår att du är rädd, vi går genast hem igen" skulle var att lära ut undvikande coping. Det tycker jag inte är inte lämpligt. Problemlösande coping skulle var att lära barnet hantera eventuella kränkningar. Och att erkänna rädslan skulle vara att erkänna att dessa kränkningar förekommer och att det är helt normalt att vara rädd för dem. Inte låtsas som att det inte finns ett prestationskrav. Att inte vräka sig i floskler som "det viktiga är inte att vinna utan att kämpa väl" och sedan straffa sitt barn med besvikelse när det inte vinner.
Om ditt barn sa att hon inte ville dansa för att hennes klänning inte är tillräckligt fin skulle du då mena att jag "förenklar" resonemanget genom att säga att det stora problemet inte är att du köper fula kläder till ditt barn utan att det finns en utseendefixering i samhället som hierarkiskt sorterar barn? Skulle du då säga till ditt barn "jomen kom igen, jag förstår att du är rädd men dansa nu" (förnekande) eller "vi köper en ny klänning" (anpassning till normen) eller "om något barn retar dig för din klänning får det barnet inte vara mer på dansen för så får man inte göra" (erkännande och placerar ansvar på rätt ställe men normbrytande och kanske skadar barnet om de faktiskt blir retat)? Jag gissar att de flesta skulle skaffa en ny klänning. Precis som jag skulle lära min son att spela innebandy bra. Därför att det som är normen och mitt barn behöver inte föra min ideologiska kamp. Det gör jag.
Bek
27 april 2009 07:37
Jag förstår ännu mindre nu. Det var rätt att ge C coping-strategier för att övervinna sin rädsla, men det var ändå "fel" och gjorde dig tung i hjärtat pga vilka orsaker rädslan hade?
C kunde ha gett upp, vilket skulle ha varit mer "rätt" eftersom han då inte "tvingades anpassa sig" efter "normer". Men den lösningen säger du själv inte är önskvärd. Med andra ord är det Moment 22 för C: enligt din tolkning av händelsen har han på något sätt förlorat hur han än gör.
Det låter för mig som om du säger att det vore mer positivt om det inte existerade några yttre påverkande normer i samhället. Men det är ju en självemotsägelse eftersom ett samhälle just består av delade normer. Om det nu var sociala normer det handlade om i det här fallet. Att C har nämnt prestationsångest tidigare betyder ju inte nödvändigtvis att det var sådant det handlade om den här gången.
Eller man kunde kanske säga att VISSA sociala normer, t.ex prestationskrav, inte borde få existera. Även det är svårt att tänka sig i praktiken, och jag förstår ändå inte varför förekomsten av sådana normer ska leda till att C:s seger över sin egen rädsla ska tolkas som ett socialt nederlag.
När ett litet barn lär sig att gå eller cykla, är det också ett uttryck för negativa repressiva sociala prestationskrav?
När jag först läste din redogörelse blev jag glad å C:s vägnar, så jag blev väldigt förvånad över att du gör en så dyster tolkning av den.
(Men det blir svårt att diskutera giltigheten i analysen om du hävdar att den har stöd i händelser och utsagor som du inte berättar. Av det du återger ser jag dock inget som tyder på tvång, annat än möjligen "tvånget" att vilja klara av något som skrämmer en.)
Psykologen
29 april 2009 14:43
Äh.. suck.. det spelar ingen roll hur det var och ingen behöver hålla på att analysera min son eller påstå att de förstår honom bättre än mig. Jag skulle lämnat honom helt utanför exemplet. Det var metaforen jag ville skriva om. Min poäng var och förblir att samhället är ett hierarkiskt system och att rädslan för att hamna lågt i hierarkin är rationell. Och att vi därmed alla befinner oss i moment 22. Detta är en viktig ståndpunkt i mitt arbete. Det är perspektivet det handlar om. Att kunna byta. Och jag blev sorgsen för världens skull. Sån är jag. Exemplet var en analogi för hur vi ser på rationalitet. Sedan är det självtklart så att vissa normer är av godo och vissa inte är det. De är kontextuella och kulturella, konstruerade, föränderliga, tvingande, stödjande och hela faderullan. Normer säger hur vi ska bete oss för att passa in i en viss situation, inte det bästa sättet eller enda sättet att bete sig på.
