psykologen

Alla inlägg under juni 2008

Av Psykologen - 30 juni 2008 13:53

Slutligen, för den här månaden, apropå förra inlägget, kommer en annan smakbit från det förflutna. Sheba var tidigare mitt användarnamn. Inte ett dugg mer fantasifullt än att min första egna katt hette så, döpt i sin tur efter kattmaten med samma namn.


Från den 3 december 2006: Sheba


Sheba betyder antingen ungflicka eller grått hår på arabiska. Detta fick jag veta igår. Jag kunde inte fått en bättre förklaring om jag så hittat på den själv. Det är precis sådan jag känner mig. Som en ung flicka med grått hår. Ung i själen, gammal i hjärtat. Det är positivt, för vad kan vara mer underbart än ungdom och erfarenhet tillsammans? Jag hoppas jag kan fortsätta vara ungdomlig och bli klokare för varje dag. Jag hoppas att jag alltid kommer att vara "klok för min ålder" som flera människor sagt till mig att de tycker att jag är. Det är en fantastisk komplimang som gör mig oerhört glad. Jag hoppas jag kan leva upp till just det. Jag hoppas att just den egenskapen kommer att vara den jag bygga mitt liv på, för att göra skillnad för andra.

De som ger den typen av kommentarer som innehåller ord som "klok", "vältalig", "intressant" eller "intryck" är ofta över 40 år själva. Jag frågade en av dem hur det kommer sig. Han svarade att "de som är under 40 avundas dig fortfarande din ungdom, vi som är över 40 unnar dig den". Det var vackert sagt och jag hoppas det är sant. I så fall ser jag fram emot kommande åldrar då man alltmer vinner förmågan att se världen bortom sig själv och glädjas åt den utan att kräva den.

ANNONS
Av Psykologen - 30 juni 2008 12:51

Lunarstorm.. jätten bland ungdomscommunities och sena 2000-talet stora förlorare då konkurrensen exploderade. Lunarstorm var mitt första möte med liknande företeelser och den sida där jag först lade undan mina handskrivna dagböcker för de digitala som då inte hette bloggar än. Medelåldern på Lunarstorm är ca 18 år och den helt skyddade anonymiteten och den dryga miljonen användare gör att man inte hittas där om man inte själv lämnar ut sitt namn. En ganska säker plats med andra ord skulle jag påstå. Även om det är en sida vars flesta funktioner jag vuxit ifrån och inte använder längre finns det ingen möjlighet att jag skulle stänga ner den med tanke på innehållet i den digitala dagboken och jag har vänner som fortfarande använder den, bla tack vare möjligheten att låsa inläggen för utomstående.


I sann fjortisanda finns varje dag en fråga att besvara med de allra mest varierade innehåll som varslar om målgruppen. Såsom:


Vilket kaffe är godast?

Vad tycker du om widgets?

Känner du till SOUK-gallerian?

Tycker du om varma sommarregn?

Skulle du vara lyckligare om du hade mer pengar?

Hur får du tag på kondomer?

Har du badat (utomhus) än?

När började du leta information om gymnasievalet?


Men så plötsligt kom ett par frågor häromdagen som jag tyckte var ganska intressanta att följa upp. Nämligen:


Önskar du att du var yngre?

Önskar du att du var äldre? 


Drygt 33000 svar kom in på de här frågorna.


På frågan om de vill vara yngre är ungdomarna under 19 överens om att de vill bli äldre. Vid 25 års ålder vänder staplarna och fler svarar ja än nej. Förändringen är ganska smygande och inte helt tvärsäker.


På frågan om de vill vara äldre svarar förstås fler ja i ung ålder och sedan sker en dramatisk vändning i åldersgruppen 19-24 år då 80% svarar nej. Ca 60% vill inte heller var yngre.


Bland 24-35-åringarna börjar knappt hälften se sig över axeln i livet och 90% vill sluta bli äldre. Efter 35 års ålder är 95% på det klara med att det räcker med födelsedagar och nu vill majoriteten män vara yngre. Dock ej kvinnorna i lika hög grad. Något förvånande kan jag tycka med tanke på försvinnande fertilitet och ett samhälle där kvinnan mäts efter sin skönhet i första hand och sin förmåga i andra hand. Man får ta med i beräkningen att Lunarstorm kanske inte är en plats där det anses helt rumsrent för 40-åriga män att hålla till. Det är föga förvånande om de som ändå är där känner sig något felande.


20-årsåldern.. livets stora egotripp, matad proppmätt av medialt socialiserade värderingar. 20-åringen anser sig känna sig själv, vara fullärd och ser världen breda ut sig framför sig i alls in prakt och härlighet, allt inom räckhåll.


*häxlikt, elakt skratt*


Vänta bara mina små kyllingar. Utanför hönsgården ligger räven på lur. Surt, sa han, om rönnbär och annat.

ANNONS
Av Psykologen - 30 juni 2008 10:23

Idag i DN: 


STATENS BIOGRAFBYRÅ STARTADES 1911 och är världens äldsta filmcensur.


I tjocka pärmar finns alla klipp noterade – först namnet på filmen, sedan årtalet och en beskrivning av de olämpliga scenerna. Det är fängslande läsning – ”Foxy Brown” (1974): Slagsmål på gata. Slagsmål mellan kvinnor. Knivhot mot manligt könsorgan. ”Kom i min säng” (1968): Två kvinnor i en säng talar om att de har det bättre med varandra än med killar. ”Musse, Pluto & Co på spexhumör” (1971): Närbilder av indianer utgår. ”Grizzly” (1976): Björn anfaller flickor. Björn anfaller kvinna. Björn anfaller man. ”Sex utan gränser” (1975): Hot med nitroglycerinflaska utgår. ”In med full fräs” (1975): Kvinna piskar man med tigerhuvud.




 

!


Hur rörde sig tankarna i huvudet på den som fattade de här besluten?


"Hhhh! Men herre gud! Två kvinnor.. och ingen vill ha kuk! Detta få aldrig komma ut, det kommer att fördärva samhället och samlivet för all framtid! Klipp! KLIPP!"


Hur rörde sig tankarna i huvudet på den som gjorde filmerna?


"Hmmm.. tigerhuvud..."

Av Psykologen - 30 juni 2008 00:00

Semestern är här, även för mig. Två veckor av ingenting breder ut sig framför mig. Några dagar i Göteborg och min mor på besök, men inga stora plikter. Här hemma finns inte heller någonting att göra. Jag har tråkigt. Den intressantaste bloggen är inaktiv, mina beställda böcker och filmer är försenade och på TV visas gamla mossiga repriser. Ett inlägg väntar på att skrivas men måste vänta till i morgon av skäl som kommer att framgå.


Då får jag en idé. Även jag ska vara mossig och bjuda på repriser. Jajemän. Ni kommer att bjudas med på en odyssé bakåt i tiden före psykologprogrammet. Några godbitar kommer att plockas ut från den annars nedlagda eländesbloggen, min "barndom" i den digitala bloggvärlden. Så får jag också en chans att jämföra mig med mig själv och se om något hänt, vilket ju var tanken.


Pilotavsnitt: Mannen utan ansikte

Från den 22 december 2007, endast fyra inlägg från nedläggningen.


Mannen utan ansikte. Det är honom jag alltid träffar. Det är honom jag pratar öppet med, fritt om det jag tänker utan att tveka och utan att hålla tillbaka. Det är honom jag förklarar för när det är något som förvirrar mig. Det är honom jag frågar och det är hans svar jag föreställer mig. Mannen utan ansikte finns alltid här när ingen annan gör det. Han sover hos mig på natten, han kommer och hälsar på när jag inte väntar honom. Han är inte alltid glad. Ibland är han arg på mig och jag är arg på honom men han lyssnar alltid och han går inte förrän jag är klar. Han ser på mig och jag ser tillbaka in i ögon som inte finns. Jag ler mot ett ansikte jag inte ser. Han kan inte synas för mig för han har aldrig funnits. Hans plats i mitt sinne är vakant. Därför väcker en okänd mans ansikte inga känslor inom mig. Det påminner mig nämligen inte om någonting. Därför minns min kropp bara genom sina övriga sinnen. Den väntar fortfarande på en bild att fästa sig vid. Jag har hört en röst av löften. Jag har känt en doft av välbehag. Jag har upplevt trygghetens beröring. Jag har smakat lust och närhet. Men jag har ännu inte mött förståelsens blick och kärlekens leende. Därför blundar jag när någon kysser mig och därför rodnar jag när någon skrattar åt mig.


Av Psykologen - 28 juni 2008 19:34

Ojojoj, här sitter en stackars ledbruten psykologstudent och kan knappt röra sig i stolen. Dagen i dag var en sådan där dag. Jag har 48 timmar schemalagda den här veckan varav tjugo timmar ligger på helgen. Idag fick jag äran att öppna restaurangen pga av sjukskrivning. Det första som möter mig är ytterligare en sjukskrivning på restaurangens mobilsvar. Nåväl, möjlighet att tjäna lite pengar då, tänke jag och började en halvtimme tidigare utan att stämpla in.



Ute var det varmare och soligare än på länge vilket innebär ca 40 grader varmt i köket, rekordförsäljning av glass och en fullsatt uteservering. Det mesta rullade på bra fram till 16-tiden då verksamheten börjar närma sig den kritiska nollpunkten, dvs då allting tar slut samtidigt. Det här är en helt vanlig dag med bra försäljning och kort med personal, ingenting jag inte varit med om hur många gånger som helst. Då, plötsligt, får jag be avlösande arbetsledare byta av mig en stund då jag märker att jag drabbas av näsblod. Helt utan anledning, jag kände mig inte det minsta trött. DET har inte hänt mig sedan jag var gravid och jobbade heltid fram till 7:e månaden.



Det märkliga är dock inte att min kropp protesterar efter åtta timmars hårt, fysiskt arbete när den slappnat av det senaste året och låtit känslolivet stå för arbetet. Det märkliga är att jag jobbade på det här sättet i åtta år. De senaste fyra åren i snitt 50 timmar per vecka i ett makalöst tempo. En dag som idag har man tur om man får sitta ner i 45 minuter. Sekunder som tickar ned från 60 på skärmen, maskiner som piper på fem olika platser och kräver uppmärksamhet, leverantörer som ringer på dörren, huvudkontoret som ringer på telefonen, medarbetare som ringer och sjukanmäler sig, utrustning som går sönder, datorer som låster sig, mynt som tar slut, varor om inte kommer, chefer som kräver bättre resultat, anställda som kräver bättre arbetstider och högre lön, nycklar som går av, smådelar som försvinner, rutinuppgifter som lämnas kvar till skiftet efter, oannonserade besök från skattemyndigheten eller miljö- och hälsoskyddskontoret, reparatörer som inte passar tiden, tak som läcker, kablar som brinner upp, toaletter som läcker, köer som aldrig tar slut, gäster som beställer de mest avancerade specialordrar de kan komma på och arga, stressade blickar som följer varje rörelse och undrar varför det inte går fortare, fortare fortare, var är min mat jag har beställt för länge sen jag har INTE TID ATT VÄNTA etc etc etc i all tid och evighet och detta UTÖVER de ordinarie inplanerade arbetsuppgifterna.



I efterhand kan jag konstatera att jag HAR GJORT ETT FANTASTISKT JOBB.


I dagens sista timme skulle jag gå till kylen för att ta reda på exakt vad en kub med fetaost innehåller eftersom en allergisk gäst känner sig orolig. Det visar sig att burken med fetaost inlagd i kryddad olivolja inte är riktigt hel och marinaden rinner således ner över halsen på mig och in under skjortan. Mmmmm. Här finns ingen tid att åtgärda saken då gästen står och väntar på mig så jag går snällt (och snabbt) tillbaka till gästen och förklarar, alltjämt leende (ditt leende ingår i priset! säger företaget hurtigt), att hon kan kännas sig lugn, medan oljan letar sin väg ner över min rygg och når en spännande passage via midjan och neråt. Huruvida doften av vitlöksmarinerad sommarjobbande före detta restaurangchef också ingår i priset av en meny förtäljer inte policy-dokumenten. Klockan 18.01 stämplar jag ut och skyndar hem till duschen. I morgon börjar det om.


-Hej och välkommen till McDonalds! Det går bra att beställa!



Av Psykologen - 26 juni 2008 20:25


Jag hade en vän som brukade skicka musik till mig på den tiden då man precis hade kommit på att det gick att bränna CD-skivor. Han lärde mig lyssna på artister jag inte hört innan dess. En av dem var Jewel. Även om hon är lite för kristen för mig och några ev hennes låtar därför har lite Carola-varning över sig så finns det några spår som jag tycker mycket om. Jewels skivor burkar ligga i min bil och jag brukar oftast lyssna på dem när jag kör ner till min mammas hus utanför Uppsala. Någonstans utanför Gävle brukar det börja skymma och då kommer den här fram. Det är underligt att för första gången se en video till en låt man lyssnat på i tio år..


I år blir det inte av att köra ner. Jag hinner inte. Den enda resan jag ska göra är till Göteborg nästa vecka för att hälsa på två av mina käraste klasskamrater. En som jag troligen förlorar i höst och en som tack och lov är bosatt här och därför kommer tillbaka. En efter en faller de bort från klassen. De sköra och de underbara. Inte för att de inte klarar studierna, utan för att de inte orkar med det sociala klimatet i kombination med alla inre stormar som väcks där. De klarar inte bära alla frågor utan att ha en trygg plats att förvara dem på. Jag förstår dem, även om det för mig vore otänkbart.


Kanske har jag delvis accepterat min ensamhet och mitt utanförskap även om även jag naturligtvis blir tyngd av den ibland. Jag har slutat försöka passa in. Det får räcka nu. I början trodde jag att det skulle bli annorlunda, att jag borde hitta mina likar här. Var skulle de annars finnas, tänkte jag, det här är väl det som definierar mig om något. Det jag brinner för, det jag älskar. Det jag VILL GÖRA. Här måste det väl ändå finnas fler som är precis som jag..? 45 människor med samma tankar som jag? Eller? Året har passerat och med ett eller kanske två undantag har jag inte kunnat nå dem och de har inte kunnat nå mig. Så nu sitter jag här och ser ner i avgrunden mellan mig och alla andra och önskar inget mer än att jag skulle hitta någon som delar den här sidan med mig. Det behövde inte vara någon som är som jag.. bara någon som kunde se mig och som kunde se avgrunden med mig, begrunda den och respektera den och förstå att utan den så finns inte jag.


Ja, där har vi den.. min ensamhets beskyddare. Dig väntar jag.

Av Psykologen - 25 juni 2008 21:17

Jamen nu öveträffade jag nästan mig själv med dagens efterätt. Kolla in:




Så kan en ledig dag se ut i min regi. Smäktande poesi, en tupplur på eftermiddagen och makalös maräng. Vilka svängningar, in deed.

Av Psykologen - 25 juni 2008 19:07

Ja jösses. Nu vet jag inte var jag ska börja eller vad jag ska välja. Jag skulle kunna lägga in nästan hela boken här för det här var något av det underbaraste jag någonsin läst. Men ok, jag ska kvarhålla mig vid temat som uppmärksammade namnet för mig till att börja med. Så här skriver Reiner Maria Rilke till en ung poet (Franz Kappus) som kontaktat honom för vägledning; året är 1904 och han har just menat att kvinnan kommer att frigöra sig från sin definition som en motsats till det manliga och vara något i sig själv.


"Detta framsteg kommer att förvandla upplevelsen av kärleken, som nu är full av villfarelse (till att börja med under starkt motstånd av männen, som ser sig distanserade), förändra den i grunden, ombilda den till en relation menad att vara mellan människor, inte mer mellan man och kvinna. Och denna mänskligare kärlek (som ska visa sig vara oändligt hänsynsfull och varsam och kunna binda och lösa med samma godhet och klarhet) kommer att likna den som vi med kamp och möda förbereder, den kärlek som innebär att två ensamheter gränsar till varandra, skyddar och hälsar varandra."  - Brev till en ung poet (1929)


Han återger en av sina favoriter bland Kappus sonetter för att han ska lära sig om sitt skapande genom en annans hand.


I mitt inre darrar endast, klagar

inte, djupt en smärtas mörka stråk.

Blomstersnö är mina drömmars språk,

högtidsstilla över min dagar.


Ofta står det stora dock, en fråga,

i min väg. En sjö. Och jag blir kall

och liten, går förbi dess vågors svall.

Mäta den förmår jag inte våga.


Då sänker sig en plåga över mig,

som det grå en glanslös sommarnatt,

där en stjärna flimrar - då och då - ;


Efter kärlek sträcker handen sig,

het mot munnen be men finner att

ljuden är omöjliga att nå...

- Franz Kappus


Dikten som det citatet i ett tidigare inlägg hämtats från är i själva verket hopklippta delar av en prosatext, där Rilke bl a uttrycker sin misstro mot det konventionella äktenskapet, vilket inte alls märks i den klippta versionen. Den typen av redigerande gillar jag inte, så här kommer hela texten.


"In marriage, the point is not to achieve a rapid union by tearing down and toppling all boundaries. Rather, in a good marriage each person appoints the other to be the guardian of his solitude and thus shows him the greatest faith he can bestow. The being together of two human beings is an impossibility; where it nonetheless seems to be present it is a limitation, a mutual agreement that robs one or both parts of their fullest freedom and development. Yet once it is recognized that even among the closest people there remain infinite distances, a wonderful coexistence can develop once they succeed in loving the vastness between them that affords them the possibility of seeing each other in their full gestalt before a vast sky!


For this reason the following has to be the measure for one’s rejection or choice: whether one wishes to stand guard at another person’s solitude and whether one is inclined to position this same person at the gates of one’s own depth of whose existence he learns only through what issues forth from this great darkness, clad in festive garb."


Han skriver mycket om vikten av ensamhet, framför allt för konsten. Dock var inte Rilke ensam. Han var gift och hade många vänner som jag förstår det. Kanske var det därför viktigt för honom att just vakta ensamheten för att den gav honom den ro han behövde för sitt skapande. Kanske inte heller så underligt om unge herr Kappus inte lika lätt kunde förlika sig med sin smärta och övergivenhet eller nöja sig med att stå utan svar på sina frågor, som Rilke så enträget hävdar att han bör.


Rilke menar att unga älskande alltför lättvindligt hänger sig åt en kärlek de inte förstår sig på och därför missbrukar den och är dömda till besvikelse.


"Att hålla varandra kära: det är kanske det svåraste som vi har fått i uppgift, det yttersta, det sista provet och den sista prövningen, arbetet som allt annat arbete bara är en förberedelse för. Därför kan unga människor, som är nybörjare i allt, ännu inte kärleken: de måste lära sig den. (...) Att älska är till att börja med ingenting som innebär att man uppgår i en annan (...), det är en upphöjd anledning för den enskilde att mogna, bli någonting i sig själv, bli värld i sig för en annans skull."


Om mod:


"Det är i grund och botten det enda mod som krävs av oss: modet att möta det mest sällsamma, underliga och oförklarliga som kan hända oss."


Om rädsla:


"För om vi tänker oss den enskildes tillvaro som ett större eller mindre rum, så visar det sig att de flesta bara lära känna ett hörn av sitt rum, en plats vid fönstret, en smal rand, där de går av och an. På så sätt har de en viss trygghet."


"Vi har ingen anledning att misstro vår värld, för den är inte emot oss. Rymmer den skräck, är det vår skräck, rymmer den avgrunder, så tillhör dessa avgrunder oss, finns där faror, så måste vi försöka att älska dem. (...) Kanske är det fasaväckande till sitt innersta väsen det hjälplösa som ber oss om hjälp."


Om tröst:


"Och om jag ska säga Er ytterligare något, så är det detta: tro inte att han som försöker trösta Er lever utan svårigheter bland de enkla och stilla ord som ibland gör Er gott. Hans liv rymmer mycket möda och sorg och motsvarar långt ifrån dessa ord. Vore det emellertid annorlunda, så skulle han aldrig kunna finna dem."



Presentation

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20 21 22
23 24 25 26
27
28
29
30
<<< Juni 2008 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Följ bloggen

Följ psykologen med Blogkeen
Följ psykologen med Bloglovin'

Google Analytics

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se