Jag skulle rensa mina senaste kursdokument idag och sätta anteckningarna i pärmar då jag hittade några gamla kollegieblock som stod och skräpade i min bokhylla. I sann studentanda började jag riva ut använda sidor för att kunna utnyttja alla oskrivna blad nästa termin. Där fanns citerade föreläsare från företagets internutbildning, bevingade ord från VDn, nedtecknad irritation över brister i budskapen (ja, jag var på gång med min personliga åsiktsregistrering redan då) och så plötsligt ett kärleksbrev som jag skrev till mitt ex. Då hade vi varit tillsammans ett halvår. Jag vet att jag skickade det här brevet till honom från kursen jag var på i Stockholm så det måste vara en kladd. När jag läst det insåg jag att jag först inte förstod att det var jag som skrivit det. Jag hade helt glömt bort vad som känns som den lilla flickan som skrev det brevet. Det var hon som fortfarande trodde på romantiken och den stora kärleken. Det var hon som glatt tog emot den hand som sträcktes mot henne och själv kunde sträcka ut handen mot det hon ville ha. Det var hon som fattade snabba beslut. Det var hon som aldrig sa nej, lycklig av att bara få frågan. Blyg men djärv då, inte stark men rädd som nu.

Någon poet har jag aldrig varit men en sockrig fjortisdikt kunde jag knåpa ihop i alla fall. Här är brevet:

”Du har gett mig en ny värld att andas i. Du har gett mig nya drömmar att vila i. Du har gett mig en ny framtid att längta till. Du har gett mig en ny osäkerhet, en ny rädsla. Du har gett mig något att förlora. Jag kan inte längre styra min lycka för jag har lagt den i dina händer.

Jag skrev en dikt för många år sedan som aldrig betydde något för mig. Inte förrän nu, då du har kommit och gett den mening. Vi pratade tidigt om framtiden, oroliga för att det var för tidigt för att kunna var sant, att det verkligen kunde vara vad vi ville. För mig har ingenting förändrats.

Jag blir rädd när du plötsligt slutar säga att du älskar mig. Jag blir rädd när du inte berättar saker för mig eller döljer sådant för mig du inte vill att jag ska se. Jag blir rädd för att du kanske inte delar samma drömmar som jag trots allt. Men jaghoppas varje dag att jag har fel.

Det bästa jag kan tänka mig är ett liv med dig. Med vårt hus, vår hund, våra barn och vår framtid. Jag kan bara hoppas att du vill detsamma. Jag älskar dig oerhört.”

Små rosa moln. Naivt, sa räven om kärleken. Hur var det att känna så..?

Hur gick det med jobbet nu då? Blev det som jag trodde dvs att jag skulle se allt genom nya ögon? Nja.. Men lite annorlunda är det. På ett sätt är det skönt med en semester från utopiernas land där idealisterna härskar till en värld där det mesta anses svart eller vitt och kritiken mot normerna är sparsam.

Den mest påtagliga skillnaden är tyngden av ansvar som jag inte längre bär. Friheten att kunna gå hem och vara ledig, på riktigt. Hur jag ser på verksamheten skiljer sig däremot inte så mycket. Möjligtvis har jag blivit mjukare i tanken. Inte lika drillad som då. Jag var dock en paragrafryttare även vad gällde personalens rättigheter och blev flera gånger kritiserad för att vara alltför förstående. Jag gav chanser till dem som annars inte skulle fått det, något som jag alltid sett som det här företagets största styrka. "Tro på era medarbetare och kom ihåg att ingen av er skulle suttit här idag om inte någon trott på er en gång" sa vår nya chef på ett managementmöte då den organisation han övertagit och förändrat var på väg att krackelera uppifrån och ner. Det han syftade på då var inte realistiskt genomförbart och företaget lider fortfarande svårt av den alltjämt blödande omorganisationen men tanken var ändå en av de mer genomtänkta han uttryckt, enligt min mening.

I efterhand kan jag konstatera att klimatet förändrats sedan den tid jag blev erbjuden möjligheten och befodrad. Idag talar man annorlunda om varandra. Samtidigt som man erbjuder mindre resurser är man hårdare mot dem som misslyckas. Nu finns en tydligare anda av att man måste vara en viss sorts person för att klara av jobbet. De svaga sållas bort, ibland med tvivelaktiga metoder. Klyftan är stor mellan det officiella och det inofficiella. Jag är övertygad om att stämningen läggs på toppen och sipprar ner i leden. Det som sipprar nu är kallare och beskare än det som sipprade förr. Det genererar visserligen större avkastning också, men frågan är vilket kapital som kommer att väga tyngts i längden; det ekonomiska eller det sociala. Hur klarar man av att driva en "people business" med pengar men utan people? Där ingen är oumbärlig finns heller ingen anledning att vara lojal.

Min syn på mig själv annorlunda, utan tvekan. Jag i förhållande till Dem. En kuslig förnimmelse av avstånd smög sig över mig på en middag med två av mina käraste kollegor för ett par veckor sedan. Den ena var min assistent och den andra är gift med min första arvtagare till den första chefsbefattningen. Jag kände mig som om jag bott i ett annat land ett år och börjat tala en ny sorts svenska. Jag märkte att jag sa saker annorlunda och använde nya ord. Jag hörde mig själv förklara tankar som knappt behöver uttalas i det sällskap jag befunnit mig i de gånga två terminerna. Jag liksom ryckte till inför tankar de uttryckte som jag tidigare inte reagerat på. En stor hand tycks ha gripit tag i mig och lyft mig bakåt så att jag kan se det som tidigare fanns runtom mig, nu inför mig. Det gäller samtliga tidigare relationer och skeenden, den ena efter den andra. Det är den processen som är fantastisk och skitjobbig samtidigt. Det är också den som är helt nödvändig för att kunna utföra det här jobbet så småningom. Förmågan att se strukturer och förstå från vilken ände man betraktar dem, för att upprepa mig lite.

Vid något tillfälle sa jag till någon att jag tror att utanförskapet är nödvändigt för ledarskapet. Den som är vän med alla och med i gemenskapen väljer inte att bli chef och blir inte framgångsrik om den gör det. Ett visst avstånd måste finnas där. Föreställningen om de stora ledarna som empatistörda är jag inte lika övertygad om. Att de finns där uppe, jo men att de måste finnas där, nej. Det var det därmed balansen av kapitalen och det som psykopaten inte klarar av..

Nä nu får det räcka. Jag parkerar det sista stycket tills vidare.

För en vecka sedan köpte jag Åsa Linderborgs Mig äger ingen i sjukhusets minilivsbutik. Etta på pocketlistan och överöst med positiv kritik. Utnämnd till klassiker ett år efter publiceringen. Fyra personer i min klass valde den boken till litteraturanalysen. Inte vill väl jag var sämre jag, tänkte jag och slet blicken från den senaste Stephen King-pocketen. Annars är just Stephen King det jag växt upp med i litteraturväg sedan hästböckerna tog slut i bibliotekets ungdomsavdelning. När jag var 12 år köpte jag Cujo och la den upp och ner på nattduksbordet när jag skulle sova för att slippa se bilden på den svarta hunden som flåsade blodblandad ånga. Utöver dem har jag läst en rad bestsellers från flygplatskioskens bokhylla och ett par prisbelönta författare som var en del av kurslitteraturen på A-kursen i engelska på universitetet som 19-åring. Toni Morrison minns jag inget av men Michael Ondaatje förtollade mig. Nu känner jag att jag måste skärpa mig om jag ska hänga med i nya intellektuella umgängeskretserna. Mina halvlästa Spelet av Neil Strauss och den sjunde boken i Kings fantasyserie om det Svarta Tornet får vänta ett tag.

Jag blev inte så imponerade som jag förväntade mig av Mig äger ingen. Kanske hade jag förväntat mig en annan typ av bok, kanske är jag inte riktigt redo för den än. Den talade inte till mig. Min vän T däremot talade passionerat om boken i tio minuter i telefon då jag nämnde att jag läst den, men påpekade också att hans perspektiv skiljer sig väsentligt från mitt. Han är aktiv vänsterpartist och hans pappa arbetslös metallarbetare. Jag kommer från kvinnor som tvingats lämna bort sina barn för rätten att gifta sig eller uppfostrat dem ensamma och försummat sig själva. Gott om bitterhet fanns det hemma men politik pratades aldrig, med undantaget av ett sporadiskt återkommande "regeringen förstör skolan". T förundras av den kärleksfulla beskrivningen av den ensamme mannen och min mage vänder sig vid bilderna av vanvård och moderssvek. Samtidigt som det förfärar mig att jag ser hennes svek som större än hans så är det också så jag är uppväxt; med de starka kvinnornas självklara börda och ansvar och de svaga männens ursäkter och frånvaro. Min mammas envisa kamp för oberoende (vi behöver ingen man, vi klarar oss alltid, din pappa hjälpte aldrig till, för honom fanns bara hans forskning) parat med självförtryck (en hysterisk kärring förtjänar en örfil, pojkar slår flickor de tycker om, jag förlåter aldrig din mormor för vad hon gjorde mot din morfar). De starka kvinnornas skyldighet, de starka kvinnornas skuld.

Kanske var jag redo för den ändå.. för att förstå var jag står och tittar.

Nästa bok på listan är Aliide, Aliide av Mare Kandre.

I sviterna efter nattstädarfirmornas fall, från företagets internmail:

"Tagga STÄDKVÄLL!!!!!

Nu på måndag, den 9 Juni!! Ca. 19.00

Den häftigaste städupplevelsen du någonsin upplevt!!

Ju fler desto roligare!!

Film, godis, chips och EM-fotboll!!

Cicci klär ut sig!! Oscar kommer näck!

Grillning från 18.00 Tag med egen mat

Vi ska vinna tävlingen och få 5000 kr!!"

Varför är det inte är roligare att jobba inom den offentliga sektorn? För att det är förbjudet att skoja för skattebetalarnas pengar? För att det är fult att ta betalt för att hjälpa människor? För att hårt arbete inte lönar sig? För att utbildning inte ger status? För att de som kräver bättre vård och högre löner inte är berädda att betala högre avgifter? För att organisationerna är ristade i sten och inte går att påverka? För att nytänkande inte uppmuntras? För att framgång måste innebära att någon blivit uttnyttjad? För att fem veckors strejk ger någon hundring mer i månadslön? För att du ialla fall slipper hjälpa till att städa din egen arbetspats eftersom det är dina lägst betalda kollegors jobb?

(logisk vurpa där på slutet)

Äh, inte vet jag. Ta lite chips i stället och var glad så länge du jobbar på företag.

Anledningen till att vi åkte hem från sjukhuset i förra inlägget hade inget att göra med de minnen jag skrev om. C bröt armen för två veckor sedan då han skulle klättra över ett staket. På återbesöket träffade vi en undersköterska på ortopeden som inte verkade vara speciellt nöjd med livet och tog ut det på sina patienter. Syrliga kommentarer och ilska i rösten i kombination med krokar där man hänger upp sin arm och en brummande cirkelsåg som närmar sig handen skulle skrämma vem som helst. Är man 5 år blir det inte lättare.

Ikväll gjorde jag ett nytt försök att få veta mer om vad det där uttalandet om styrka handlade om. Jag vill inte lägga in en betydelse i det som inte finns där. Min betydelse alltså. Han påpekade nu att han inte sa stark, han sa starkt.

"Inte stark så här", sa han och spände en muskel. Nej, det trodde jag ju inte. "Utan starkt som det smakar starkt".

"Vadå starkt då?"

"Ja, det starka vinner över det onda. Det sa ju du en gång, mamma. "

Ja det har jag ju faktiskt sagt. När han hade ont i halsen en gång fick han smaka en Fishermans Friend. Han var tveksam eftersom de är så starka. Det starka är bra, för det vinner över det onda. Så sa jag. Ibland verkar de inte höra på någonting man säger och ibland verkar de höra på allt. Ändå menar han att han inte hade ont då, i bilen. Så jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Samtalet hann ändå gå igenom funderingar han hade. Det handlade igen om sådant man inte får säga. Den större pojken som hänger här ute i grannskapet som sagt "dumhjärna" till honom. Att hans pappa sagt saker till mig som gjort mig ledsen. Sådant han minns och tänker på som han kopplar ihop. Jag försöker svara så klokt jag kan, jag försöker att inte fördela skuld. Hur man kan säga dumma saker ibland när man är mycket ledsen inuti eller när man inte fått lära sig vad man ska säga i stället. Hur man kan vara ledsen på olika sätt. Hur det var synd att den större pojken som cyklar runt här ensam sa något dumt eftersom han kunde sagt något snällt och då fått en kompis istället. Osv.

Varje ord känns viktigare för varje år som går och varje frågeställning blir svårare. I det här fallet tänker jag på en vän som säger "jag förstår ju varför men jag blir så trött på att förstå alla hela tiden, ibland vill jag bara få vara arg". Jag tänker ändå att det måste vara lättare att vara arg om man förstår den som gjort en illa än om man inte gör det.

Jag gjorde i ett svagt ögonblick vuxenpoängtestet på Facebook och fick veta att min ålder borde var 40,3 år. Jahapp.. ja.. det förklarar ju vissa saker. Eller nåt. Men.. brukar 40-åringar verkligen fylla i vuxenpoängtest på Facebook?

Vi håller just nu på med en ministudie om ungdomarns identitetskapande på internet. En av slutsaterna handlar om hur viktigt nätet blivit för att hålla koll på den sociala marknaden. Världen i min hand och min hand i världen så att säga. Gemensamt för alla våra informanter är att de är negativa till fenomenet men ändå känner att de måste vara en del av det. Oavsett vad man tycker om communities som Facebook med alla sina knasiga funktioner så går det inte att förneka att bekantskapskretsens förehavanden sänds ut i cybervärlden på hög volym och ständigt leder till nya samtalsämnen IRL.

För skojs skull kan jag tillägga att jag gjorde ett ett fysiologiskt test för någon mysko wellness-firma för ca ett år sedan. Där räknades min metaboliska ålder ut till 18 år. Ungflicka med grått hår, det var det mitt gamla användarnamn betydde på ett främmande språk. Jag gillade det. Synd bara att ingen förstod det. Den tvärspråkliga kopplingen var för komplicerad.

"Om du ser kvinnan spinna klockvis så betyder det att att du använder högersidan av din hjärna. Spinner kvinnan åt andra hållet så använder du vänstra hjärnhalvan.

Vissa, likt jag och brorsan min, kan se kvinnan spinna åt båda hållen (titta ett par sekunder på hennes fötter). Enligt Universitet Yale i USA som genomfört en studie på 5 år kan bara 14% av det amerikanska folket se kvinnan spinna åt båda håll.

(Varför kvinnan är naken vet jag ej.)"

Kopierat från den här sidan. Ett sådant populärt test som just nu skickas världen runt på internet. Artikeln saknar specifika referenser så ta det med en nypa salt. Hittills har jag inte hört någon påstå att de inte kan se kvinnan snurra åt båda hållen. Däremot är det bekant att vi gillar att trycka ner det vi uppfattar som överheten för att försäkra oss om vår egen förträfflighet och vår förmåga att opponera oss mot etablissemanget. Därav berättar man t ex även gärna i skolan hur en betydande del av de amerikanska collegestudenterna inte klarar av att utföra Piagets konservationsuppgift med den lutande flaskan, en färdighet man normalt uppnår före tonåren. Det här visar om inte annat på vilken hegemoni vi upplever att vi lyder under.

Sedan var det där med den nakna kvinnokroppen också.. Det måste har varit otroligt svårt att komma på ett lämpligt objekt att använda i studien för att snurra på. En avklädd Lara Croft kan ju i alla fall alla amerikaner känna igen..?

Igår befann jag mig på fel sida stan, west side, och väntade på att bussarna skulle börja gå så att jag skulle kunna komma hem. Mitt middagssällskap tog en nämligen en taxi hem 10 minuter innan jag hittat ut från dansgolvet och jag har redan gått hem från stan ett par gånger för mycket för att vilja utsätta mig för den oändliga promenaden. I syfte att fördriva tiden föreslog jag en film men blev istället serverad ett tankepussel. Ett sådant där knep och knåp-spel som har 25 rätta lösningar och 250 000 felaktiga (enligt ägaren). Lite som mitt liv då, höhö. Ivrig att bejaka Skalman-sidan hos mig själv ägnade jag en nitisk halvtimme åt att försöka lösa det. Klockan var 4 på natten och mina kognitiva förmågor rimligtvis något utmanade av sömnbrist och droger. Den sadistiska spelinnehavaren tog sig under tiden en tupplur på soffan, vaknade till slut och bad mig ge upp ett flertal gånger innan jag kapitulerade. Då hade jag nått fram till 75% av lösningen, om man nu kan räkna så. De sista fyra bitarna vägrade passa ihop.

Jag erkänner mig besegrad av logiken.

Ändå kan jag inte riktigt släppa tanken på att leta upp det nedrans tankepusslet på affären och giva det på moppo för gammal ost.

En lättare vardagsvariant av OCD? Doktorn rekommenderar avhållsamhet.