Jag hade en vän som brukade skicka musik till mig på den tiden då man precis hade kommit på att det gick att bränna CD-skivor. Han lärde mig lyssna på artister jag inte hört innan dess. En av dem var Jewel. Även om hon är lite för kristen för mig och några ev hennes låtar därför har lite Carola-varning över sig så finns det några spår som jag tycker mycket om. Jewels skivor burkar ligga i min bil och jag brukar oftast lyssna på dem när jag kör ner till min mammas hus utanför Uppsala. Någonstans utanför Gävle brukar det börja skymma och då kommer den här fram. Det är underligt att för första gången se en video till en låt man lyssnat på i tio år..

I år blir det inte av att köra ner. Jag hinner inte. Den enda resan jag ska göra är till Göteborg nästa vecka för att hälsa på två av mina käraste klasskamrater. En som jag troligen förlorar i höst och en som tack och lov är bosatt här och därför kommer tillbaka. En efter en faller de bort från klassen. De sköra och de underbara. Inte för att de inte klarar studierna, utan för att de inte orkar med det sociala klimatet i kombination med alla inre stormar som väcks där. De klarar inte bära alla frågor utan att ha en trygg plats att förvara dem på. Jag förstår dem, även om det för mig vore otänkbart.

Kanske har jag delvis accepterat min ensamhet och mitt utanförskap även om även jag naturligtvis blir tyngd av den ibland. Jag har slutat försöka passa in. Det får räcka nu. I början trodde jag att det skulle bli annorlunda, att jag borde hitta mina likar här. Var skulle de annars finnas, tänkte jag, det här är väl det som definierar mig om något. Det jag brinner för, det jag älskar. Det jag VILL GÖRA. Här måste det väl ändå finnas fler som är precis som jag..? 45 människor med samma tankar som jag? Eller? Året har passerat och med ett eller kanske två undantag har jag inte kunnat nå dem och de har inte kunnat nå mig. Så nu sitter jag här och ser ner i avgrunden mellan mig och alla andra och önskar inget mer än att jag skulle hitta någon som delar den här sidan med mig. Det behövde inte vara någon som är som jag.. bara någon som kunde se mig och som kunde se avgrunden med mig, begrunda den och respektera den och förstå att utan den så finns inte jag.

Ja, där har vi den.. min ensamhets beskyddare. Dig väntar jag.