Den här filmen har fått genomgående svag kritik. Mig mötte den som en av de få filmupplevelser som känns nya, som att jag inte sett den för, en historia aldrig berättad på det här sättet. Recensenter som läst boken är besvikna men mig gjorde den rättvisa. Den förgörande passionen som hänsynslöst bränner sönder världen omkring sig, oavsett om den levs ut eller inte. Det räcker att den finns och när det finns är det redan för sent. Jag tycker att den gör oundvikligheten rättvisa, jag tycker att den gör ogripbarheten rättvisa. Jag tycker att den visar hur villkoren sätts i marginalen av verkligheten, i livet som sker vid sidan om och hur de stora intrigerna sätts i parentes. Jag tycker att den gör hjälplösheten rättvisa och det som aldrig går att förlåta, det som aldrig går att rädda. Jag tycker att den gör orättvisan rättvisa, då när viljan står handfallen och alla vägar ut är fel. Den får mig att tänka på Fred Åkerströms dubbla tungor i hjärta och sinn, jag blir aldrig din.

Apropå bra texter:

Words would find me

Creep up behind me
Break in and enter
Through every locked door
Rhymes began in me
Summer sang in me
But summer sings in me no more

Words would land on me
Then abandon me
Mangle, untangle me
Leave me on the floor
Spring, it sprang from me
Summer sang in me
Summer sings in me no more

Winter - U2

Filmen heter Brothers

Ja vi kör väl det här också då, när jag liks är i farten att citera hittan dittan.

Ja, känslor är skrämmande och ibland gör det ont, men kan du inte känna smärta kan du inte känna något annat heller.

-Ordinary people

(En familj som alla andra)

Jag ser Flickan på bio. Filmen om den tioåriga flickan som lämnas ensam och ser vuxenvärldens idyll fallera. Flickan som bestämmer sig för att klara det ensam då andra sviker. Flickan som säger att hon är stark eftersom andra kräver det. Flickan som vaknar i en pöl där hon somnat av smärta och ser

..där kommer han i sin luftballong och landar på hennes äng.

-Vad gör du? frågar hon

-Nödlandar, säger han med sin tyska brytning.

Hon bjuder honom på saft.

-Är du ensam? frågar han.

-Ja, svarar hon.

-Alldeles ensam? undrar han.

-Ja, svarar hon, men jag klarar mig själv.

Så kammar han kardborrarna ur hennes hår och tar med henne upp i himlen.

Och där sitter jag i biostolen i chock och gråter där ingen annan gråter för jag tittar den vackraste metafor jag sett av det sannaste jag upplevt.

Jag darrar inombords när jag går hem för jag har just fått mitt eget liv uppspelat för mig på film. 10 år. Det var då vuxenvärlden övergav mig också. Det var då den rasade samman inför mina ögon. Det var då min oskuld bröts itu och lämnades kvar som skuld. Det var då jag lärde mig att människor inte alltid är goda och att vilka man väljer att släppa nära inpå avgör om man lever eller dör. Det var då dörrarna stängdes mellan mig och Dem med en stor jävla ruta av rädsla att se genom. Det var då jag blev en stark flicka och tiden frös fast.

Nåväl. Det går också att se filmen som en strålande variant av Pippi Långstrump om man inte känner för att vältra sig i sitt eget lidande som jag.

Beck - Everybody's gotta learn sometime

En film om globalisering, om kärlek och omsorg på världens marknad, om svidande ensamhet och ekande tomhet. Om livets orättvisa.

Fantastisk och hjärslitande.

Jag såg And the band played on på TV nyss. Den handlar om AIDS-epidemin och hur det gick till när den tystades ner uppmärksammades på 80-talet. Det finns några stora världshändelser som man alltid minns. Ni vet, sådana som man kan redogöra för i detalj, var man befann sig, med vem etc. När Olof Palme blev skjuten satt jag på nattbussen från Uppsala till Umeå med min mamma och hörde nyheten på busschaufförens radio. Jag var 8 år.

När AIDS-epidemin blev officiell satt jag på golvet i Tumba framför vår träinfattade TV som hade runda volymvred och ingen fjärrkontroll och såg på bilderna av blod i provrör och det taggiga viruset som dödade alla det kom åt. Jag minns att människor var rädda för att gå på offentliga toaletter för att någon HIV-smittad kunde ha varit där. Då hade sjukdomen varit inofficiellt känd i åtta år eller mer i USA. År av kamp om pengar och utrustning för att kunna hitta bevis för att den existerade. Långt ifrån dagens CSI-teknik och Dr House-romantik där man hittar virus på en timme och botas i en handvändning.

Den här bilden fick mig att grina ihjäl mig i TV-soffan i slutscenerna.

Om du tycker om Singer/Songwriter-musik lika mycket som jag. En enkel, vacker film om musik och livets små stunder av hopp. Om att hitta det man letar efter.. och välja bort det för att det är omöjligt.