psykologen

Inlägg publicerade under kategorin Filmiskt

Av Psykologen - 2 november 2008 23:42


Åh fy tusan. Jag for till videobutiken (DVD-butiken..?) för att hyra film och fick The Mist rakt över disken, nyss uppackad.


Detta måste vara ett av de mest fruktansvärda filmslut jag någonsin sett. Jag grät mig igenom hela eftertexten. Egentligen visste jag ju det, att Stephen King är mästaren på att skriva slut som tar en på sängen, river hjärtat ur kroppen på en eller lämnar en på knäna begging for more. Är det lyckliga slut du vill ha, läs Jane Austen i stället.


Fast det är ju det att i novellen får man inte veta hur det går (vilket för övrigt är minst lika frustrerande om än något mindre chockartat). Så kanske är det Darabont som ska ha äran den här gången?


Av Psykologen - 21 oktober 2008 23:27


"Du kom hit med en avsikt, för att hjälpa. Nu letar du efter vem vet vad, du rotar i mina känslor."


"Ska jag berätta för dig vem du är, hur mitt lidande ger ditt liv mening?

Spring iväg du, du som kan."


 


Den här mannen må vara sängbunden men inte behöver man ha fått nacken bruten för att vara den som ser andra fly medan man själv inte kan röra sig ur fläcken.


Här hade jag tänkt skriva något de tankar om sann intimitet och olika definitioner av kärlek som den här filmen väckte men jag är alldeles för trött för att göra det hela rättvisa så jag väntar med det. Se filmen i stället så länge.


Av Psykologen - 12 oktober 2008 22:36


Åhå! Jag mötte mannen vid stenen vid trädet och vi gick och såg en film. En färggrann, sprakande, underbar film om konsten, kärleken och livet. Kvinnorna! Språket! Staden! Katalansk gitarrmusik! Hon är som en vildhäst i en trädgård, Penelope Cruz, och när de grälar hysteriskt på spanska vet man inte om man ska skratta eller gråta. Jag vet inte om jag vågar visa den här filmen för P. Hon kommer att få dåndimpen, säga upp sig från sitt jobb och i nästa nu kasta sig i armarna på sin spanska målare! Jag och min nya vän spatserade ut ur salongen fånigt leende och gestikulerande (eller kanske var det bara jag som gestikulerade?). Oh! Jag måste diskutera den här filmen med T inom kort. Den handlar om allt vi läser om just nu.


Vad sa hon, Maria Elena.. "Kärleken kan bara vara romantisk då den är ouppfylld". Jag tänker att erotiken är som störst när den är ouppfylld. Det är tanken om vad som icke kan bliva eller vad som icke är som gör den så stark. Nåväl. Fördjupning i detta en annan dag.


"Vi är gjorda för varandra och samtidigt inte gjorda för varandra. Det är en motsägelse. Jag behöver en poet för att förstå det!"


"Min far är förbittrad på folket. De har levt i tusen civilisationer och ändå inte lärt sig älska. Det är hans hämnd mot världen, att skapa vackra texter och neka publiken dem."


Se filmen!



Av Psykologen - 26 september 2008 23:15

Ur Roy Anderssons Du Levande: 

"Jag är psykiatriker. Det har jag varit i 27 år. Jag är alldeles utsliten. Att år efter år lyssna på rader av patienter som inte är nöjda med sin tillvaro, som vill ha roligt, som vill att jag ska hjälpa dem med det, det tar på krafterna ska jag säga. Jag har minsann inte så roligt själv. Människor begär mycket, det har jag kommit fram till efter alla år. De vill gärna bli lyckliga, samtidigt som de är självupptagna, själviska, ogenerösa, ja jag vill vara ärlig, jag skulle vilja säga elaka helt enkelt, de flesta. Att lägga ner timme efter timme på samtal för att få en elak människa lycklig, det är ingen mening med det. Det går inte. Jag har slutat med det. Jag skriver bara ut piller numera. Så starka som möjligt. Så är det med det."


Av Psykologen - 19 september 2008 23:51

 

Det blev ingen bio, i stället blev det glass och te och Ingmar Bergman. Filmen var fantastisk och fick mig snabbt att komma över besvikelsen över det uteblivna biobesöket. Annars är bio något jag verkligen älskar. Det är att bli slukad av berättelsen, det är vad jag önskar. Om berättelsen ett ögonblick får mig att glömma att jag är där, då har den lyckats. Det handlar ju som alltid om att bli gripen. Jag bryr mig inte om att tala om vad som är bra och dåligt så länge det väcker en känsla i mig. När jag ser en film förväntar jag mig att den ska gripa mig och om den inte gör det blir jag besviken och irriterad och känner mig nästan snuvad på upplevelsen.


Jag blev ikväll introducerad till Bergman genom Persona. En film som nästan var mer än vad jag förstått att en film kan vara. Jag känner att jag ännu inte kan förstå den, så full av symbolik och uttryck att den verkar ha ett eget liv. Orden överväldigar mig, de är enorma och jag vill höra dem igen. Jag skulle vilja köpa det här manuset och bara läsa det.


Ur manuset:

Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester - tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller.


Ur manuset:

Men lidandet var inte slut. Den lilla pojken greps av en häftig och ofattbar kärlek till sin mor. Du värjer, du värjer dig förtvivlat. Du känner att du inte kan återgälda. Och så försöker du och försöker men det blir bara grymma och tafatta möten mellan dig och pojken. Du kan inte. Du är kall och likgiltig. Han ser på dig, han älskar dig och han är så mjuk. Du vill slå honom för att han inte lämnar dig i fred. Du tycker han är äcklig med sin tjocka mun och sin fula kropp och sina fuktiga och vädjande ögon. Du tycker han är äcklig och du är rädd.


En recension:

"Ingmar Bergmans nya film 'Persona' uppfattar jag som ett meddelande om en belägenhet vid den yttersta gränsen, där språket brister sönder, bilderna rämnar och verkligheten upplöses. Den kommer emot mig som en personlig bikt, ett skri av förtvivlan eller ett rop mot mörkret och tystnaden som det någonstans heter. Ett rop mot, ett försök att avvärja hotet som ligger i denna förtvivlan."


Filmen handlar om skuld och skam. Den handlar om att inte veta vad som verkligt och vad som är sant. Den handlar säkert om mycket mer.


Den gör ont i mig.


Av Psykologen - 11 september 2008 21:32

 

I tre dagar har jag flytt. På den tredje dagen tänkte jag att nu får det vara nog, nu får jag faktiskt lära mig att vara hemma igen. Sagt och gjort, på väg hem från mitt gömställe (där jag gömmer mig från mig själv) hyrde jag tre DVD-filmer för första gången på mycket länge. Jag slutade hyra filmer ungefär samtidigt som någon slutade se dem tillsammans med mig. Jag valde tre filmer som jag verkligen vill se. Tunga filmer. Väl hemma la jag dem på bordet för att bestämma vilken jag skulle se först och jag insåg plötsligt att jag inte vågade se någon av dem. Filmerna handlar om tunga, mörka krafter, var och en på sitt sätt. Tidigare i veckan såg jag WallE på bio. Ett sätt att fly ännu lite längre bort. Den gjorde mig obehaglig till mods med sin samhällssatir om överväldigande ensamhet, identitetsförlust, kategorisering av individer i normalt och onormalt, normalisering av oliktänkande, civilisationens fall etc. Om jag lyckas göra en sådan deprimerad tolkning av en romantisk Disney-film, hur i hela friden ska jag då kunna se de HÄR filmerna?! tänkte jag.


Idag tog jag mod till mig och såg en ändå. Kvinna blir slagen halvt till döds, man hamnar i fängelse och får terapi, man kommer ut från fängelse, man och kvinna dras till varandra av enormt starka, obevekliga mellanmänskliga krafter, så ofattbara i sin makt att det kryper i hela kroppen. Ingen yttre påverkan som tvingar någon utan en inre fara, större än någon annan, hotar dem. Jag klamrar mig fast i soffan för att inte springa ut igen, men filmen visar sig ha ett otroligt dåligt slut. Hela historien faller platt som en pannkaka. Jag andas ut. Kanske var det lika bra. Men i kroppen ekar frågorna ändå fortfarande. Kan jag lita på mig själv nu? Är det över? Behöver jag vara rädd?


Av Psykologen - 24 augusti 2008 23:57

 

Jag får biobiljetter i present och jag springer genast iväg på bio, överlycklig. Äntligen! Alldeles för länge sedan! Jag släpar resolut med mig grannen som menar att hon resolut släpat med sig mig och när vi kommit över den konflikten njuter vi oss igenom årets bästa film. Så underbar! En hyllning till det mesta värt att hyllas på en och samma gång; musiken, livet, kärleken, möjligheten, spontaniteten och inte minst den medelålders kvinnan, vackrare än någonsin. Meryl Streep gör förresten en helt makalös The winner takes it all, jag sitter som hypnotiserad och grannen snyftar högt i stolen bredvid. Ibland får man hålla sig för skratt, som när Pierce Brosnan klämmer i för liv och lust överlevnad. Var det förresten inte närapå min egen mamma som helt plötsligt gjorde ett typiskt min-mamma-men-gu-vad-hon-är-pinsam-nummer mitt i alltihop. Ja närapå. Jag ser den LÄTT igen.


Fröjd och jämmer kommer jag hem och möts av en helt fantastisk doft i min lägenhet och äter rester för andra gången idag och de smakar fortfarande lika gott men det jämriga är att nu är de SLUT. Svälten stundar åter vid gryningen. Hur ska det gå?

Av Psykologen - 23 juli 2008 20:41

 

Så var jag med C på bio och såg Kung Fu Panda. Välgjord och rolig som vanligt och verkligen i tiden med sitt tema om fokus och harmoni, inre frid och tillit. I en imponerande träningssekvens lär mästaren sin elev att fajtas om matbollar eftersom mat är Pandans verkliga passion och scenen slutar med att eleven slår mästaren, får sin matboll och sedan slänger bort den med ett insiktsfullt ”mästare, jag är inte hungrig”.


Den riktigt store mästaren, som naturligtvis är sköldpadda, glider omkring i ett evigt lugn och proklamerar tillförsikt. Det finns inga tillfälligheter, säger han och befäster sin visdom med att dra en ödesreplik; Man möter ofta sitt öde på den väg man väljer för att undgå det. Det är förstås ett axiom för hur skulle man kunna möta sitt öde på den väg man INTE väljer? Filmen är som oftast för svår för barn att förstå men för den vuxne är budskapet att den enda vägen till lyckan är den inre vägen. Tusentals barn kommer nu att börja ta Kung Fu-lektioner och de som inte har råd med det lär väl helt enkelt springa runt och sparka varandra såvida inte föräldrarna ingriper och förklarar för dem att kampsport inte handlar om våld. Själv hade jag fullt sjå att förklara för min son att den elaka vita tigern hade så ont i hjärtat att han fått elaka ögon och att det enda han ville var att alla skulle tycka om honom, föräldralös och fylld av det största svekets bitterhet.


Jag ser fram emot en annan animerad film som ska komma i sommar och som verkar fullproppad med vuxenhumor. Från skaparna av Shrek förstås. Den heter Wall-E och handlar om den sista roboten på en framtida jord som råkat få personlighet och möter kärleken från rymden. Rymdskeppet som hon kommer i heter lustigt nog Axiom.


(Stavningskontrollen hävdar att det inte finns något ord som heter sköldpadda och föreslår skaldpadda. Vad händer om man kysser en sådan? Förvandlas den till en poet då?)


Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2024
>>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Google Analytics

Gästbok


Skapa flashcards