Inte heller jag kan stå helt naken inför ett fönster mot världen. Även jag kryper undan och gråter där ingen ser, längtar där ingen vet, sjunger där ingen hör. Mitt fält av drömmar förblir vitt och brett och galet. Det är inte en frigörelse, den verkliga världen är alltför grym och nakna människor piskas av dem som själva längtar men inte törs. Det är inte ett fängelse; det är en plats som rymmer alla skakande väsen. Det är en flicka som badar i floden. Den är en helig plats, en plats inte alls långt borta.

Nor I can stand completely bare before a window to the world. Also I hide away to cry where no one sees, crave where no one knows, sing where no one hears. My field of dreams remain far and wide and crazy. It is not a liberation, the real world is too brutal and naked people are stoned by those who themselves yearn but are afraid. It is not a prison; it is a place that holds all convulsions of being. It is a girl bathing in the river. It is a place sacred, a place not far away.

Next to you my mind is still. It wants nothing. It speaks of nothing. It merely holds you in the corner of its eye in anticipation of nothing. Instead of longing, wishing and dreaming it sits awake in the moment content. But as you walk away it clings and cries, it talks of the moment past as other than it was, wanting more, urging for action. It posts questions demanding answers, succumbing to its greed. Whenever you see beauty, it scolds me, you look away! I’m sorry, I answer to my mind, a mind furious with hunger. I’m sorry, but you see - beauty hurts too…

Min pappa var konstnär, en målare, men jag lärde mig aldrig att utveckla hans hantverk. Istället tog jag det poetiska språket till mig därför att det fyller mitt sinne med levande färger. Så målar jag. Ibland möter jag någon som får mitt hjärta att längta efter att skugga hans kontur, att ge honom ord som färgar hans kinder röda, att röra vid honom så att jag kan känna hans form och skapa honom om igen. I ett sådant ögonblick måste jag hindra mig i min iver då hans kropp inte är min att äga eller hans hjärta mitt att hålla, hans sinne inte tillgängligt för att mätta min hunger. Jag kliver tillbaka och målar istället min längtan och mitt värkande hjärta. Jag målar min glädje och min förundran. Jag lämnar små diskreta rosor på mina egna kinder och om han någonsin vill veta vad de är, då ska bjuda honom in. Så målar jag.

My father was a painter yet I have never developed his skill. In stead I have embraced poetic language as it fills my mind with vibrant colours. This is how I paint. Sometimes I meet a person who fills my heart with longing to shade his silhouette, to give him words that make him blush, to touch his body so that I can feel his texture and create him all over again. In that moment of rushing desire I have to pause for his body is not mine to own nor his heart mine to pet, his mind not accessible to feed my hunger. I step back and instead I paint my longing and I paint my aching heart. I paint my joy and my awe. I leave subtle smudges on  my own cheeks and if he ever wants to know what they are, I will give my invitation. This is how I paint.

En sådan där dag när himlarna möts. En sådan där dag då minnen spricker i sömmen så att drömmarna rasar ut i blixtrande kaskader. Det är ett gudarnas kuddkrig som pågår bakom molnen och änglarna skrattar lyckligt när de ruskar sina vingar. Jag fångar en droppe i min hand och ser den försvinna. Mitt hjärta gör ont och himlarna tar farväl. Vi ses igen.

Kan du berätta hur längtan ser ut?

Kände du – ögonblicket när du rörde henne? Djupt sövd av omöjliga drömmar låg hon gömd under resterna av det som varit, förlorad i dvala låg hon när du kom förbi. Kunde du ana hennes andetag när du stod bredvid henne? Nära, så nära, utan att veta att hon fanns. Lade du märke till henne när hon vaknade och förundrat betraktade dig alldeles intill? Kunde du höra hennes röst när hon för första gången sa ditt namn? Känd men okänd. Bekant men ny.

Hon provar dig nu. Hon skapar dig. Hon vrider dina former mellan sina händer. Hon letar efter dig. Hör du henne fråga? Hon fångar ord som virvlar undan och hon skrattar när de kittlar henne. Hon ser dem fly och hon väntar lyckligt där du stod.

Rör henne igen.

Can you say what longing looks like?

Did you feel it - the moment when you touched her? Deeply sedated by impossible dreams she lay hidden under the remains of the past, lost in slumber she rested when you came by. Could you sense her breath when you stood beside her? Close, so close, without knowing she existed. Did you notice her when she woke up and looked upon you in wonder? Could you hear her voice when she said your name for the first time? Known, but unknown. Familiar, but new.

She is trying you out. She is creating you. She is turning the shape of you in her hands. She is searching for you. Do you hear her asking? She catches words that whirl away and she laughs when they tickle her. She sees them escape and she waits happily where you stood.

Touch her again.

Jag står strax bakom början, rör hennes nacke med darrande fingrar och ser henne rysa. Snart, viskar jag, strax bakom början, och hör henne sucka djupt. Vad skulle jag säga henne om hon kunde höra mig där hon väntar, strax framför början? Jag skulle be henne att våga tro. Jag skulle uppmana henne att kämpa för det hon önskar. Jag skulle säga: När du blir rädd, stanna! Spring inte. Stanna.

I stand just behind the beginning, touch her neck with trembling fingers and see her shiver. Soon, I whisper, just behind the beginning, and hear her sigh deeply. What would I tell her if she could hear me where she is waiting, just before the beginning? I would ask her to dare to believe. I would urge her to fight for her desires. I would say: When fear comes, stay! Do not run. Stay.

Du finns i det sätt jag talar och hur jag för mig när jag går.

Du finns i det jag ser i spegeln och det jag väljer att visa för världen.

Du finns i mina händer då jag rör vid någon annan och i min hud när jag låter någon annan röra mig.

Du finns i smaken av socker på min tunga, du finns i doften av rent vatten.

Du finns i det skrivna ordet, i talet och i sången.

Du finns i musiken när den når mig och du finns där den lämnar mig.

Du finns i tystnaden mellan orden där vi vilat.

Du finns i årstiderna när de växlar; där snö driver över marken och där vatten sköljer den ren.

Du finns i skogen, i bergen, på ängen. Du finns i botten av havet och på dess böljande yta.

Du finns i solens ljus då den färglägger jorden och i månens då den tar nyanserna tillbaka.

Du finns överallt och hela tiden eftersom vi gjorde hela världen till vår.

Även om du lämnat mig så finns du kvar omkring mig, utanför mig och inuti mig. Du måste inte vara här för att vara hos mig. Du lever genom mig utan att finnas vid min sida. Därför kan jag inte ta avsked. Därför behöver jag inte ta avsked. Jag har aldrig förlorat dig eftersom du inte försvann. Jag får behålla dig eftersom du finns kvar.

***

You are in the way I speak and how I carry myself when I walk.

You are in what I see in the mirror and what I choose to show to the world.

You are in my hands when I touch someone else and in my skin when I let someone else touch me.

You are in the taste of sugar on my tongue, you are in the scent of clear water.

You are in the written word, in speech and in song.

You are in music when it reaches me and you are where it leaves me.

You are in the silence between the words where we would rest.

You are in the seasons when they change; where snow covers the ground and where water rinses it clean.

You are in the woods, the mountains, on the meadow. You are in the bottom of the ocean and on its rolling surface.

You are in the sunlight when it colours the earth and in the moonlight when it takes the shades back.

You are everywhere and all the time because we made the whole world into ours.

Even if you have left me you are still around me, outside me and inside me. You must not be present to be with me. You live through me, without being at my side. Therefore I cannot say goodbye. Therefore I need not say goodbye. I never lost you because you did not disappear. I may keep you because you are still here.

I mitt minne rinner dina kyssar längs min hud där jag spillt dem från min mun. Deras dröjande beröring lockar mitt bleka skinn att rodna och slätar ut krusande rysningar med hetta. Dina händer bjuder mina darrande, dansande muskler till lek och får dem att jaga dina fingrar längs min kropp. Din blick förför mig, förgör mig, förföljer mig runt varje skälvande vindling, över varje bedjande sänka och ropande djup. Jag vänder mig undan och gömmer mig i mitt brusande, rusande, forsande blod. Dina armar omsluter mig på alla sidor och drar mig under ytan ner i en värld där ljudet flyr och ljus bryts sönder i böljande skuggor. Mina andetag sköljs upp mot din hals och tusen pärlor av fukt torkar på min varma rygg. Vilande mot din kind smälter jag in i dig och blandas. Där är vi samma.

In my memory your kisses run along my skin where I have spilled them from my mouth. Their lingering touch compels my pale skin to blush and smoothen curling shivers with their heat. Your hands invite my trembling, dancing muscles to play and make them chase your fingers along my body. Your gaze seduces me, haunts me, follows me around every palpitating winding, over each begging hollow and calling depth. I turn away and hide in my racing, surging, rushing blood. Your arms surround me on all sides and pull me down beneath the surface into a world where sound escapes and light breaks into billowing shadows. My breath is washed up against your neck and a thousand pearls of moisture dry on my warm back. Resting against your cheek, I melt into you and blend. There, we are the same.