Jag är klumpig i min förklädnad älskling. Precis då jag tror att jag för mig rätt då snubblar jag, förödmjukad. Helst av allt vill jag krypa in under vingarna på en av fåglarna du lämnade mig, jag vill vara en av dem. Lätt och fri och flyktig vill jag vara så att jag kan sitta en stund utanför ditt fönster utan att jag stör. Jag kan sjunga för dig utan att någon vet att det är jag. Du kan lyssna utan att någon vet att du hör. Men jag är alltför klumpig i mina vingar älskling, och de avslöjar mig. Förlåt.

I am clumsy in my disguise, my love. Just when I think I am carrying myself in the right way I stumble, humiliated. Most of all I want to creep up under the wings of one of the birds you left me, I want to be one of them. Easy and free and fleeting I would be so that I can sit down outside your window for a while, not bothering anyone. I can sing for you without anybody knowing it is me. You can listen without anybody knowing that you hear. But I'm too clumsy in my wings, my love, and they reveal me. I am sorry.

Kom.

Se mig.

Se mig resa mig.

Se mig sträcka på mig.

Se mig breda ut mina vingar och

 se mig FLYGA.

Se mig för allt jag var utan dig

för allt jag var med dig

för allt jag är efter dig.

Kom.

Se mig.

Se mig ställa mig på tå

Se mig hitta balansen

Se mig finna mina steg och

  se mig DANSA.

Se mig för allt jag var utan dig

för allt jag var med dig

för allt jag är efter dig.

Come.

See me.  

See me rise.
See me stretch.
See me spread my wings and
  see me FLY.

See me for all I was without you
for all I was with you
for all I am after you.

Come.  

See me.  

See me on my toes.
See me find my balance.
See me discover my steps and
   see me DANCE.

See me for all I was without you
for all I was with you
for all I am after you.

Inte heller jag kan stå helt naken inför ett fönster mot världen. Även jag kryper undan och gråter där ingen ser, längtar där ingen vet, sjunger där ingen hör. Mitt fält av drömmar förblir vitt och brett och galet. Det är inte en frigörelse, den verkliga världen är alltför grym och nakna människor piskas av dem som själva längtar men inte törs. Det är inte ett fängelse; det är en plats som rymmer alla skakande väsen. Det är en flicka som badar i floden. Den är en helig plats, en plats inte alls långt borta.

Nor I can stand completely bare before a window to the world. Also I hide away to cry where no one sees, crave where no one knows, sing where no one hears. My field of dreams remain far and wide and crazy. It is not a liberation, the real world is too brutal and naked people are stoned by those who themselves yearn but are afraid. It is not a prison; it is a place that holds all convulsions of being. It is a girl bathing in the river. It is a place sacred, a place not far away.

Bortom orden, avlägsen

I sången, nära

En beröring som inte går att översätta

Vår kropp, vår form, vår

förstenade

oförenade

Jag önskar jag kunde lämna den ett slag

Kroppslös

bara möta dig i orden

Utan längtan

***

Beyond words, unattainable

In singing, near

A touch lost in translation

Our body, our vessel, our

petrified

unallied

I wish I could break away for a moment

Unembodied

meet you in the words alone

Without longing

Next to you my mind is still. It wants nothing. It speaks of nothing. It merely holds you in the corner of its eye in anticipation of nothing. Instead of longing, wishing and dreaming it sits awake in the moment content. But as you walk away it clings and cries, it talks of the moment past as other than it was, wanting more, urging for action. It posts questions demanding answers, succumbing to its greed. Whenever you see beauty, it scolds me, you look away! I’m sorry, I answer to my mind, a mind furious with hunger. I’m sorry, but you see - beauty hurts too…

Abandoned in this person

-lost among the scars

Conquered by aversion

and seduced by mute sitars

I fall

In desolate submersion

-a frown of cursing stars

Prohibited incursion

where words of faith are sparse

I fail

Abandoned in this person

-the tale becomes a farce

A delicate conversion

immured in frozen bars

I fade

I would avoid the eyes of strangers afraid of what they’d find,

afraid that I’d offend them with the darkness of my mind

I would close my eyes to lovers to hide away my shame,

convinced by heart their tenderness was never mine to claim

A fraud was I, a thief at night, a broken empty jaw of fright,

caught up in my own delight, forging some pre-emptive right…

Until one day I paused to meet a strangers eyes

and saw in them an honesty that lies beyond disguise

They touched me with a wisdom, compassionate and clear,

a source of light much greater than the shadows of my fear

Min pappa var konstnär, en målare, men jag lärde mig aldrig att utveckla hans hantverk. Istället tog jag det poetiska språket till mig därför att det fyller mitt sinne med levande färger. Så målar jag. Ibland möter jag någon som får mitt hjärta att längta efter att skugga hans kontur, att ge honom ord som färgar hans kinder röda, att röra vid honom så att jag kan känna hans form och skapa honom om igen. I ett sådant ögonblick måste jag hindra mig i min iver då hans kropp inte är min att äga eller hans hjärta mitt att hålla, hans sinne inte tillgängligt för att mätta min hunger. Jag kliver tillbaka och målar istället min längtan och mitt värkande hjärta. Jag målar min glädje och min förundran. Jag lämnar små diskreta rosor på mina egna kinder och om han någonsin vill veta vad de är, då ska bjuda honom in. Så målar jag.

My father was a painter yet I have never developed his skill. In stead I have embraced poetic language as it fills my mind with vibrant colours. This is how I paint. Sometimes I meet a person who fills my heart with longing to shade his silhouette, to give him words that make him blush, to touch his body so that I can feel his texture and create him all over again. In that moment of rushing desire I have to pause for his body is not mine to own nor his heart mine to pet, his mind not accessible to feed my hunger. I step back and instead I paint my longing and I paint my aching heart. I paint my joy and my awe. I leave subtle smudges on  my own cheeks and if he ever wants to know what they are, I will give my invitation. This is how I paint.