Täckt av lera fann jag dig. En mjuk form knappt skönjbar men gäckande bekant. En gömd kontur som väckte mina händer ur slumrande vila, som lockade mina fingrar till sig i lekfull nyfikenhet. Vem är du som skymtar där under? Varma fingertoppar smekte kall lera från din kind, blottade din hud och rörde din mun. Runda naglar sökte konturerna av ditt ögonbryn, öppnade din blick. Se på mig, du som skymtar där under! Mjuka handflator strök dina tinningar, lyfte ditt ansikte mot ljuset. Ömmande knogar frilade din hals, lät den möta luften, kände dig andas. Vad har du att säga mig, du som skymtar där under? Ivriga händer klädde av dig, hettande fingrar smälte lager efter lager, grävde, krävde, bad om mer. Vördnadsfulla armar omfamnade dig avtäckt, höll din pånyttfödda kropp. Längtande kyssar avslöjade dig, viskande läppar värmde dig med ord. Kom till mig, du som lever där under. Behåll mig, du som vänt åter från där under.

Uncovered

Covered in clay, I found you. A soft shape barely discernible but elusively familiar. A hidden contour that woke my hands from dormant rest, that attracted my fingers in playful curiosity. Who are you, you who are hiding underneath? Warm fingertips wiped cold mud from your cheek, bared your skin and touched your mouth. Round nails searched the outline of your eyebrow, opened your eye. Look at me, you who are hiding underneath! Soft palms brushed your temples, raised your face into the light. Sore knuckles exposed your neck, let it meet the air, felt your breathing. What do you have to tell me, you who are hiding underneath? Eager hands disrobed you, hot fingers melted layer after layer, digging, wanting, urging for more. Reverent arms embraced you uncovered, held your reborn body. Longing kisses revealed you, whispering lips warmed you with words. Come to me, you who live underneath. Keep me, you who have returned from underneath.

Älskade, jag lider!

Kroppen ropar,

svara mig,

ge mig min styrka åter.

Jag förmår inte finna den,

den sviker mig.

Älskade, det svider!

Huden glöder,

svalka mig,

lugna den eld du tänt i mig

Jag förmår inte kväva den,

den bränner mig

Älskade, jag kvider!

Hjärtat skälver,

skona mig,

lindra den kraft som drar i mig

Jag förmår inte betvinga den,

den kräver mig

Älskade, jag lider!

Hungern river,

mätta mig,

fyll den saknad du lämnat mig.

Jag förmår inte förneka den,

den äger mig.

Älskade, berätta för mig!

Se hur dina ord förgör mig,

hejda dig min kära, hör mig,

fall i tystnad och berör mig.

Om jag var tyst nog, skulle jag kunna smyga till dig då? Skulle jag kunna sitta vid din säng och smeka din sovande kind utan att du vaknade? Om jag lade mina läppar mot din panna en kort sekund och du varseblev beröringen i dina drömmar, skulle du veta att det var jag som kysste dig? Skulle du höra mitt hjärta slå i mörkret och inte vända dig från mig mot ett annat hjärtas slag? Skulle du känna skillnaden, skulle du veta vem som var jag?

Hush

If I was quiet enough, could I sneak up on you then? Could I sit at your bedside and touch your sleeping cheek without waking you up? If I put my lips against your forehead only for a few seconds and you perceived the touch within your dreams, would you know that it was I who kissed you? Would you hear my heart beating in the dark and not turn from me towards another heartbeat? Would you know the difference, would you know which one was mine?

I wish I had pens in ten thousand shades

to colour your heart,

maybe then I could draw you

enough reasons to stay.

I wish I had the voice of a choir soprano

to sing you the songs of your soul,

maybe then you would hear

enough reasons to speak.

I wish I had musical skill and an orchestra instrument

to play the notes of your mind,

maybe then you would recognise

enough reasons to try.

I wish I had magic and a crystal ball

to show you the dreams of your future,

maybe then I could convince you

our fate is enough reason to wait.

Jag hoppas du står stadigt i marken.

Jag hoppas du vet var du står.

För han är en flodvåg som sköljer över dig med hela havets kraft och står du inte väl förankrad svepts du obönhörligt med ut i djupet.

Jag hoppas du vet var du kom ifrån så att du kan hitta hem om det sker.

Jag hoppas du har styrkan att resa dig ensam.

För när månen drar havet tillbaka igen så lämnas du kvar där du ligger strandad och ingen förklarar för dig vad som hänt.

Jag hoppas du står stadigt i marken så att du kan möta honom där du är.

Jag hoppar du inte vacklar för hans tyngd och hans kraft och hans förtvivlan.

För jag vågar fortfarande tro att han är värd det.

Jag vill skicka dig en vind, en liten stilla bris som smyger runt dig där du står som mina armar då vi möttes första gången. En smygande vind som smeker dig i nacken och föder en rysning på din hud. En blygsam vind som viskar i ditt öra hur jag längtar efter dig. En vind så försiktig att den inte syns, så mjuk att bara du kan känna den. En vind som bär den hemlighet som är vår, som sluter dina ögon och påminner dig om det som bara vi kan veta. En vind som kysser dina händer så som bara jag har hållt dem och som får ditt hjärta att smärta på en plats där bara jag har rört det. En vind som kryper in under dina kläder så nära din kropp så som bara jag begärt den och som lämnar dig berusad av bara våra känslor. Jag vill skicka dig en vind som visar dig min vilja.

Som jag, tänker jag, och inte alls som jag.

Jag minns den dagen då jag dog, min sista dag i livet. Jag minns var jag satt och hur jag sträckte ut min hand mot det jag kände, ett blygt men modigt leende som sökte svar och inte kände rädsla. Jag minns ett undrande, ett sista fönster ut mot världen innan alla luckor slogs igen och mörkret kastade mig i min grav. Levande begravd.

Jag minns den jag var då, mitt ansikte som ser på mig tillbaka från andra sidan. Jag ser mig vinka med min barnahand för evigt ung och oförstörd, för evigt liten, mjuk och skör. Fruktansvärda misstag som jag inte kunde undvika, ödesdigra val som aldrig jag fick välja. Har jag förlåtit mig för att jag lät det hända, det jag inte kunde hindra?

Som jag, tänker jag, precis som jag om jag hade fått växa upp.

Kanske väntar jag bara på att bli uppgrävd avslöjad. Kanske har jag hittat var jag ligger gömmer mig. Kanske kan jag återuppstå hitta ut igen.

Vi möttes i mörker, bakom slutna ögon där känslan sjunker in i kroppens allra djupaste rum. Vi möttes i natten där gränser suddas ut och hemligheter inte syns, där vad som uttrycks inte kräver skärpa. Vi möttes i ett ögonblick av makalös slump, utan förväntan, överraskade av att den andre plötsligt fanns där det borde varit tomt.

Jag återfinner mig undrande i ljuset, där inga minnen finns, och vill skjuta det ifrån mig i förnekande. Vad händer när kontrasterna får skuggor och det mjuka får kanter och form? Vad blir vi när dagen lämnar oss avklädda och inga drömska slöjor längre smeker våra drag? Tänk om vi inte känner igen varandra.

Tidigare har jag ängslats inför mörkret.

Nu är det ljuset som jag räds.

Jag vill ta solen i min hand och gömma den tills Du håller mig stadigt i den andra så att jag vet att du inte försvinner när jag låter den gå upp.