Jag går till Mödravårdscentralen för att byta ut min hormonspiral med ett gott stycke inre motstånd i släptåg. Spiralens varande är som matlagning för min mor, ett nödvändigt ont. Jag sitter i väntrummet bland högar av mamma-tidningar och graviditetsinformation med min avlånga kartong och en fläkt av vemod i pannan. Nåja, vad är väl en bal på slottet.. En rynkig barnmorska berättar omsorgsfullt och detaljerat vad hon ska göra med min kropp medan hon dukar upp sina instrument i ett alldeles för trångt undersökningsrum. Min fot knuffar undan hennes skrivbordsstol i ett försök att ta sin plats i gynekologstolens benstöd. Barnmorskan följer en noggrann procedur. Hon tittar och känner och klämmer, hon placerar något kallt där det ska vara, hon ber mig hosta så att jag inte ska känna när hon nyper fast något som ska hålla något annat på plats. Hon fiskar ut den gamla spiralen som snällt glider ut med ett vagt spår av smärta efter sig, som en lite för snabb snigel i nedförsbacke.

Sen tar det stopp. Min livmoder ska mätas och sedan matas med en ny liten plastgrunka som ska hindra den att producera liv. Men min livmoder har ingen lust. Den har stängt för dagen. Barnmorskan kallar på hjälp och en annan barnmorska dyker upp, en redig kvinna med tydliga instruktioner. Hon säger åt mig att andas och pusta, hon knådar och klappar mig för att distrahera mig från det stickande, trugande obehaget någonstans inuti kroppen. Jag känner mig som att jag ska svimma fast jag ligger ner. Hur många barn har du? frågar hon. Jaha. När hade du sex senast? Om vi inte får in den här nu, då är det bra att veta hur länge sedan det var. Hon upprepar mitt svar. Trycker och trugar. Min kropp vill inte mer. Hm, säger den rediga barnmorskan. Vi får prova med en riskudde och kopp choklad. Det blir bra det här! Jag får vänta några minuter medan den detaljerade barnmorskan förklarar lite om små muskler som drar ihop sig och inte låter spiralen komma in i livmodern och betraktar mig lite för länge för att det ska kännas bekvämt. Hon försöker ta reda på om jag gruvat mig, då kan man spänna sig lite extra, men hon verkar inte tycka jag ser så orolig ut. Det gör jag sällan. Jag får en riskudde på magen och en kopp med något syntetiskt chokladigt i händerna.

Vi väntar.

Djupa andetag, ber barnmorska ett som lärt av barnmorska två. Men nej. Min livmoder kniper igen. Ingen slipper här fram här fram.. Vi får ge oss för idag, säger barnmorskan, och jag får gå hem. Jag ska ringa igen då jag får min nästa menstruation. Då får vi göra ett nytt försök. Det här är vanligt, säger barnmorska ett. Det är min erfarenhet, säger barnmorska två, att det blir svårare för varje gång. Slemhinnan är torr, förklarar barnmorska ett, det är en del av den tänkta effekten, det ska inte finnas någon slemhinna för ägget att fästa i. Om du vill kan vi skriva ut minipiller så länge. Det vill jag inte. Det är inget problem, säger jag. Ok. Ring när du får mens, säger barnmorska ett. Ok.  

Jag går hem. Jag känner mig fri. Jag ser inte fram emot blödningen, smärtan, hormonobalansen; allt det jag sluppit i lite mer än fem år tack vare den lilla plastmanicken, men jag känner mig fri. Min kropp är tom. Och den är arg. Den har lagt armarna i kors som ett envist litet barn. Nej. Som att det inte var tillräckligt när läkaren kom med sin lilla hyvel och tog för sig kött från en plats där kött inte ska tas ifrån. Cellprov efter cellprov som nypt loss små bitar från samma ställe, för att se att ingenting är kvar som inte hör dit. Låt bli mig, säger min kropp nu, som om den fått nog. Inget mer pillande!

Jag beundrar min livmoder. Detta lilla mirakel till organ som råder över liv och död, som kan nära ett litet barn och släppa det starkt och friskt ut i världen, eller som helt osentimentalt kan stöta bort samma lilla barn om allt inte är som det ska. Denna lilla ihåliga klump som styr över humör och hälsa, som sväller och krampar och blöder vid plikt, som krumbuktar och pulserar vid lust och som gör lite som den vill när någon försöker mixtra med den. Som uppenbarligen också kan säga nej. Detta underverk inuti varje kvinna. Så underskattat och så osynliggjort i en värld uppslukad av fallosdyrkan.

Kuvad och bedövad har den legat där inne i fem års tid, för ett ögonblick har den brutit sig fri. Jag är inte så säker på att jag vill söva den igen, men börjar den arbeta med samma ihärdighet som tidigare så blir jag så illa tvungen. Den växlade nämligen upp till tian i effektivitet då den fått smak på mödraskapet, byggde upp fantastiska slemhinnor och vräkte ut dem i våldsamt raseri en gång i månaden. Ett vilddjur i min buk. Ring, när det är dags igen. Naturligtvis ligger min längtan efter fler barn också på lur. Den försöker knacka mig på axeln och säga att det är meningen. Men jag har lärt mig min läxa och jag får finna mig i livets orättvisa. Framtiden är inte här än.

Snart ett år och det här ”tillfälliga” jobbet – interimjobbet – sätter sig i kroppen som i en välsutten fotölj. Jag är snabb igen. Jag rör mig snabbt, jag tänker snabbt, jag pratar snabbt. Det påklistrade leendet sitter där det ska. Såren på händerna är tillbaka. Brutna naglar som stött emot nån kant, skärsår från förpackningar som ska öppnas (snabbt), nagelband som fastnat i kartongkanter, torra händer som tvättas för ofta. Smärtan är också tillbaka. En våt trasa som vrids om bakom bröstbenet, då när allt inte riktigt flyter som det ska, då målen inte uppfylls. Irritationen är tillbaka, mot dem som inte gör arbetet lättare, mot dem som inte hjälper till, mot dem som lägger ansvar där ansvar inte ska vara eller duckar ansvar som att det tillhör någon annan, eller mot dem som tror de köpt sig rätten till ohyfs för strax under hundra kronor.

Men sen finns det alltid någon annan som springer fortare, har fler sår, torrare händer, mer ont på fler ställen, någon som är argare, någon som avskyr de betalande ännu mer. Och jag påminns om att det här inte är min värld längre, jag är bara på besök. Det finns sådant som jag längtar efter som är så mycket viktigare än det här.

Det tycks ta mig en evighet. Det är som den oändliga vandringen mot mount Doom med vetskapen om att ingenting finns att hämta där framme, jag ska enbart kasta min tid i en alltslukande vulkan. Det tog mig nästan ett år att läsa första delen. Den låg i månader orörd med ett bokmärke nedstoppat en tredjedel in i texten, ingenting som lockade att plocka upp den igen. Förutom att jag vill veta vad grejen är.

Jag har aldrig varit en storkonsument av litteratur. Jag läste ungdomsbibliotekets alla hästböcker som barn och alla tillgängliga publikationer av Stephen King som ungdom och sedan blev det ganska trögt med läsandet efter det. Ibland hör jag dock talas om någon bok som väckt diskussion eller kontrovers och då vill jag ta reda på vad snacket handlar om. Så gick det till när jag beställde tre volymer av Karl Ove Knausgårds Min kamp.

Jag fascinerades av de första sidornas svindlande filosofiska djup.. tills jag insåg att det aldrig tar slut. Han bara fortsätter och fortsätter och fortsätter och tycks aldrig få nog av sina egna reflektioner. Det är som att sitta fast i någons timlånga grubblerier och inte komma ut.

Jag fascinerades i början av sättet att berätta. Hur han vältrar sig i fria associationer som en annan analysand på divanen.. tills jag insåg att det kanske finns en anledning till att psykoanalys är tidbegränsad med mycket rigida ramar. Detta hysteriska hoppande i tid och rum och ner genom lager efter lager efter lager av minnen i minnen i minnen gör mig vansinnig. Det går inte att följa med i historien. Den leder ingenstans förutom vilse i Karl Ove Knausgård.

Och jag hatar honom. Jag bokstavligen kröker på munnen i avsky när han beskriver kvinnor som inget annat än föremål för sina köttliga begär eller sin intellektuella självbeskådningsmani, när han bedömer dem och betygsätter dem och förkastar dem, när han beskriver sin förlorade mandom i faderskapet och kastrerade nedlåtenhet till det kvinnliga. Jag biter ihop käkarna av irritation när han tar på sig rollen som den udda och missförstådda trots att det han beskriver är vardagsmat som uppenbarligen de flesta av hans läsare känner igen sig i, när han tycker synd om sig själv som den lidande konstnären vars arbete måste gå före allt, när han slösar bort min tid och tröttar ut min uppmärksamhet med hundratals sidor av meningslösa detaljer och en dialog som inte har något att göra med någonting. Jag vänder bort tjok av sidor med dravel som inte lämnar mig utan någon som helst väsentlig information. Som att missa 50 avsnitt av Glamour. Det är bara att plocka upp tråden igen, den har inte förändrats nämnvärt.

Ändå fortsätter jag läsa. Hela den första bokens opersonliga distans till karaktärerna blir förlåten då de sista scenerna hemma hos farmodern griper tag i mig och äntligen tycks visa en människa. En och annan anekdot stör berättandet men de går att vifta bort som sommartrötta flugor. Den andra bokens tradiga överintellektualiseringar och ändlösa transkriberingar av måltidsumgängen känns överlevnadsbara tack vare glimtar av passionerad lycka, smärta och ett underbart sanningsenligt barnafödande. Ur en utomståendes perspektiv. För så känns hela Karl Ove Knausgårds berättande för mig. Som en utomståendes perspektiv. Trots att det är en självbiografi. Trots att den är ”på riktigt”. Trots allt det så känns den aldrig nära. Aldrig varm. Den känns aldrig som ett jag som upplever, utan som ett jag som betraktar. 

Åtminstone hittills. Kanske är det vad jag väntar på, att han ska rämna till slut, att han ska tvingas integreras med sig själv och bli hel så att också dem han betraktar ska bli hela inför mig i stället för hårda, endimensionella karikatyrer av människor jag aldrig får lära känna, aldrig får förstå. Jag har alltid haft lätt att förstå mig på människor, det är min styrka, skriver Knausgård om sig själv och jag häpnar. Likaså häpnar jag över hyllningarna han får och det är om möjligt det andra jag väntar på, att förstå var storslagenheten handlar om, vad det är som är som makalöst med det han gör i de här böckerna. Om det inte bara är att provocera. För då har han fått mig.

Svaret på olika vardagliga mysterier har gäckat mig de senaste åren utan att ens det stora mäktiga Internet kunnat erbjuda svar. Någonstans i cyberrymden har dock frågorna så småningom nått fram till rätt mottagare så varför inte dokumentera svaren för den som eventuellt också undrar. Eller för att jag inte har något bättre att göra när jag VAB-ar.

Mysteriet med purjolöken:

Sedan jag började abonnera på färdigplockade matkassar följer det då och då med purjolök. Receptet meddelar snällt en eller ibland en halv purjolök som ska hackas, oftast fint. Där står jag med purjolöken i handen och har ingen aning om vilken del av löken som är lök och vilken del som är rot alternativt blast. Och hur får man bort jorden?

Jo, så här:

”Skär av roten, den vita delen med rötterna, och snitta löken i mitten. Skölj noga för det kan vara jord mellan bladen. Sedan kan du använda hela purjon ända ut till det gröna”

Tack för det, en vanlig hederlig bloggare.

Mysteriet med sötningsmedlet:

Vi vet alla att många är det som vill byta bort socker för att gå ner i vikt. Det bryr jag mig inte om. Däremot har jag problem med dåliga tänder med många hål och har därför alltid undrat huruvida alternativa sötningsmedel är lika dåligt för tänderna som socker. Inte ens min tandläkare har kunnat svara på den frågan utan börjat prata om hur light-produkter får oss att äta mer generellt, eftersom vi lurar oss själva att light-produkten ska ge samma mättnadskänsla som sockerprodukten. Vilket den inte gör. Suck, jag brydde mig alltså inte om mängden ätande utan huruvida produkten i sig fräter på tänderna.

Och nu:

”De mest använda sötningsmedlen är sackarin, aspartam, acesulfamkalium, cyklamat, sorbitol, xylitol och mannitol. Gemensamt för sackarin, aspartam, acesulfamkalium och cyklamat är att de är framställda på konstgjord väg. De liknar inte vanligt socker kemiskt. Det är inte bara de drycker som sötats med vanligt socker som skadar emaljen. Även de sockerfria dryckerna, lightläsk som sötats med aspartam, ger frätskador. Risken bedöms som lika stora vare sig man dricker läsk som sötats med socker eller andra sötningsmedel.

Sorbitol, xylitol och mannitol däremot, är kemiskt besläktade med socker. Dessa sötningsmedel används i sockerfritt tuggummi och skadar inte tänderna.”

Tack för det, en tandhälsovårdssajt.

Mysteriet med koffein i espresso:

Espresso borde rimligen vara mer uppiggande än kaffe eftersom det är starkare, tänker jag. Men en espresso är ju mindre än kaffe i volym, så det kanske jämnar ut sig? Nej, espresso innehåller inte koffein på samma sätt som kaffe eftersom det bryggs annorlunda, hävdar någon. En tabell jag läser menar att espresso, tillrett på korrekt vis, innehåller lika lite koffein som varm choklad. Nåja, espresso bryggs ju på mängder olika sätt så vadå? Att det skulle innehålla lika lite koffein som choklad, det tror jag helt enkelt inte på. Så det beror på hit och dit och inget svar.

Tills nu:

"Svaret beror förstås på hur mycket kaffekoppen rymmer och hur man doserar. Det beror också i viss mån på vilken kaffeböna (Arabica eller Robusta) kaffet innehåller. I exemplet nedan visar vi ett räkneexempel baserat på kaffe ur vårt sortiment som innehåller 100 % Arabica.

Vår espresso innehåller ca 3,5 mg/g koffein medan bryggkaffet innehåller ca 0,9 mg/g.

Till en vanlig kopp kaffe doserar man normalt 7-8 g kaffe och 1,5 dl vatten. Eftersom sumpen absorberar ca 2 cl vatten per gram kommer den färdiga koppen att ge ca 1,35 dl.
Om man räknar på 0,90 mg/g x 135 g ger detta 121,5 mg koffein per kopp.

En espresso är ca 3,5 cl vilket ger ca 122,5 mg koffein per kopp espresso.

En enkel espresso ger alltså ungefär lika mycket koffein som en kopp kaffe i exemplet ovan: I båda fallen doserar du 7-8 g kaffe per kopp och koffein är mycket lättlösligt .

(Ett kaffe med Robusta kan ge ett högre koffeininnehåll)."

Tack för det, ett kaffesäljande företag i Sverige.

Nu när jag för tillfället inte jobbar som psykolog är det inte heller så många som känner till att jag är just psykolog. Många psykologer föredrar att diskret dölja sin profession privat för att slippa konfronteras med reaktionen då den blir känd. Nyligen satt jag på lunchrast tillsammans med en medarbetare som i förbifarten, mest för att vara artig, frågade mig vad jag sysslar med annars och överraskat höjde på ögonbrynen vid svaret. Åååh, sa han, psykolooog! Så vad tänker du egentligen om mig? Han skrockade med en slags skräckblandad förtjusning och förhoppning om en väntande analys. Nja, svarade jag, jag har väl inte tänkt på mycket på det. Sedan bjöd han mig på en halvtimmes presentation av sina personliga neuroser blandat med spännande berättelser om sitt liv i en annan kultur som jag inte alls är bekant med och jag lyssnade uppmärksamt. Han avslutade med ett hjärtligt och möjligen en gnutta oroligt haha, du måste tycka jag är knäpp! Nej, sa jag men det är kul att du berättar. Jag skrattar för att jag känner igen mig ibland, jag kan vara likadan. Men jag tycker det är spännande att höra dig berätta också. Jag kan lära mig av det du har att berätta när jag ska träffa andra som vill ha min hjälp.

Nja, inte riktigt det han hade tänkt sig.

Det är väl det att psykologer väcker en fascination i sin egenskap av eventuella speglar. Och en rädsla i egenskap av eventuella detektiver. Men den tråkiga och kanske trygga sanningen är att människor sällan är så intressanta för andra som de är för sig själva. Psykologer skulle kanske kunna gå runt och se på alla människor som studieobjekt, men varför skulle de göra det? De har fullt upp med sina egna liv och sina egna relationer och sina egna knepigheter. Sorry.

Ännu ett besked att vänta på. Ännu ett telefonsamtal som dröjer.

I stället ringer någon annan. Någon försöker dra i några trådar. Någon försöker vända på några stenar. Någon ska kolla upp och höra av sig. Det är Tåg A som plötsligt ruckar lite på sig. Det var bara det att jag sneglat på allvar åt Tåg B rätt länge nu och Tåg A känns inte längre så attraktivt.

Snälla snälla snälla, ring nu då! Ring nu så att jag inte behöver göra det här valet. Jag försöker tänka det så hårt jag kan, men det hjälper inte den här gången heller. Telekinesi kan jag lista bland mina svagheter.

I stället blir jag sjuk. Hasar runt eländig här hemma med virus i magen och illamående som håller i sig så länge att jag börjar sympatisera med de gravida som får stå ut med detta i månader. Men fick jag byta mitt virus mot en bebis skulle jag inte tveka. Apropå det..

Det finns mycket att förlora, oavsett hur det går. Det här är ett sådant vägskäl. En rejäl påse med Skam finns också att hämta där det efterlängtade tåget stannar. Vill man ta de stora läskiga stegen i livet så får man räkna med att stoltheten går lite upp och ned, sa ex-grannen. (Hon längtar efter mig, säger hon. Men nej, riktigt så långt kan jag inte åka. Inte nu.)

Visst.

Det är ingen ursäkt.

Men ändå.

Vänta inte, stod det i tidningen. Vänta inte.  (Gud, var det Du?)

Snälla snälla snälla, ring nu.