Han såg på mig länge, utan att säga något. Diskreta blickar landade då och då på hans axlar utan att han visste något.  Tre unga kvinnor ur serveringspersonalen som visste vad som pågick och nyfiket väntade på upplösningen.

Du håller min hand så hårt, sa jag.

Jag vet, sa han.

Vi lämnade restaurangen och jag tackade servitriserna för det fina utförandet av deras hemliga uppdrag.

De där tre små orden, jag har så himla svårt att säga dem, sa han, men det är så jag känner för dig.

Och så kramade han mig lika hårt som han hållt min hand och han skakade, av köld, av adrenalin, av koffein och alkohol. En cocktail av känslor, kärlek och droger.

Jag älskar dig, sa jag.

Och jag fick även de andra tre små orden.

Jag står mitt framför en dörr. Det är den finaste av dörrar. Det är den plats jag längtat till och den plats jag sökt.

Jag står tyst och stilla inför den med handen mot den svala ytan.

Bakom mig blåser alla vindar. Bakom mig faller allt regn. Min rygg blir våt.

Mitt lilla jag står med en blomma i sin hand, förväntansfull och redo att ge den. Hennes blick ser stadigt framåt.

Mina fötter fryser.

Här ute finns det som varit. Här ute finns det skrämmande. Här ute finns det vackra. Det som är försvunnet.

Ärret i mitt hjärta bränner. Med lyckan ett steg bort är smärtan plötsligt så stark att den tar andan ur mig. Jag ser att detta är ett nytt farväl.

Jag torkar den förflutna tidens tårar från min kind och lägger mina fingrar lätt på dörrhandtaget. Det finns inget mer att vänta på. Det är nu.

Bilder av lyckliga ögonblick i mina före detta kursares liv dyker upp allt oftare på facebook. Bilder av rosiga kinder på nyfödda bebisar, bilder av vita klänningar och mörka kostymer i kyrkor och vackra sommarlandskap.

Någonstans mellan den första förvåningen och det följande lyckönskande leendet lurar avundsjukan. Ett litet styng av missunnsamhet som snabbt tystas av skammens höttande pekfinger.

Det ser så enkelt ut. Livets redigerade framsida.

Så ringer min 11-årige son.

-Pappa vill veta vem jag vill bo hos hela tiden.

-Jag sa att jag vill bo hos dig.

-Han undrade varför.

-Sen pratade vi länge.

-Han sa att han ska ringa dig.

Rädslan slingrar sig förbi mitt hjärta som en orm på väg mot okänt mål. Jag rör mig inte.

Den slingrar iväg i vegetationen.

Jag tittar på de skrynkliga små ansiktena, de ömma kyssarna, gratulationerna.

Det ser så enkelt ut. Så självklart.