Jag står mitt framför en dörr. Det är den finaste av dörrar. Det är den plats jag längtat till och den plats jag sökt.

Jag står tyst och stilla inför den med handen mot den svala ytan.

Bakom mig blåser alla vindar. Bakom mig faller allt regn. Min rygg blir våt.

Mitt lilla jag står med en blomma i sin hand, förväntansfull och redo att ge den. Hennes blick ser stadigt framåt.

Mina fötter fryser.

Här ute finns det som varit. Här ute finns det skrämmande. Här ute finns det vackra. Det som är försvunnet.

Ärret i mitt hjärta bränner. Med lyckan ett steg bort är smärtan plötsligt så stark att den tar andan ur mig. Jag ser att detta är ett nytt farväl.

Jag torkar den förflutna tidens tårar från min kind och lägger mina fingrar lätt på dörrhandtaget. Det finns inget mer att vänta på. Det är nu.