Likt damm från vägbanan som virvlar upp runt fötterna när jag går på grus, så virvlar också känslorna nu upp i drömmarna. Bara det att vidröra ett minne räcker. Ord lossnar och lägger sig i tunna lager på mina bara fötter. Jag borde tvätta dem rena men jag vill inte. Jag saknar doften av sandsmutsig hud, jag saknar den dallrande hettan. I tre nätter har mitt sinne sökt, klätt begäret i ovidkommande gestalter. Det finns så mycket längtan nu och kroppen minns vad längtan har varit. Saknaden plågar mig med fantasier om återträffar. Korta samtal av uppdatering, att bara få berätta hur det är nu. Att få lägga nyheterna i händer som tar emot och ger tillbaka, vant och varsamt. Att få möta ögon som förstår. Som vet. Och som lika väl som jag minns det som hände. Jag önskar att jag fick möta dig  där på vägen, en liten stund.

Härom natten drömde jag att jag bedrog honom två gånger. Först med mitt ex och sedan med en man jag en gång bara suktat efter. Hela tiden skämdes jag jättemycket men jag gjorde det ändå.

Kanske tyder det på ett skifte, tänkte jag när jag vaknat. Kanske har han nu bytt plats med De Andra, han har flyttat upp i den känslomässiga rangordningen och till slut intagit den plats som helt rimligen bör vara hans. Det är han som är med mig nu. Inte bara i praktiken, inte bara på facebook (fast där har jag visserligen inte fått lägga honom ens nu), utan innerst inne. Nu, när mina ögon, mitt hjärta, eller mina fantasier vandrar, så finns det någon där inne som vickar på pekfingret i ansiktet på mig. Aja baja. Inte så.

Det är fint, tänker jag. Jag tar ansvar för oss, jag har ett litet bo inuti mig där jag skyddar honom. En plats där han ska vara trygg.

Min bästa vän sa något härom veckan som dundrade ner i mig som ett jordskred. Något Nytt. De man har närmast, sa hon, dem måste man kunna ta för givet. Hur skulle det vara om man inte kunde det?! Hur skulle det vara om man inte kunde vänta sig att de som betyder mest finns kvar, oavsett?

Det skulle vara fruktansvärt!

Förstås. Det borde jag väl veta som sett mina nära falla undan, en efter en, och lämna mig ensam i en liten hög på mattan. Det borde jag väl veta som håller människor undan för att de inte ska kunna göra så igen. Och igen. Och igen. Ändå är jag precis en sån person som envist framhärdar min Integritet före allt. Du ska inte ta mig för givet, din jävel, säger mitt Lilla Jag när hon färgat håret svart och knyter sina nävar mot dem som kliver över gränsen till hennes luggslitna revir. Du ska inte tro att du kan förvänta dig min kärlek, min sårbarhet, mina råd, min oråd. Du ska inte tro att du kan krama mig bara för att vara snäll, du ska fråga om lov först! 

Kanske blir det så när människor hållit för hårt och sedan släppt för snabbt. Kanske blir den misstron, den misstänksamheten, den enda vallgrav som finns kvar att skydda mot Fienden. Den som utnyttjar och bedrar och överger. Den nonchalanta prinsen som äger sitt kungarike. Du äger inte mig (för då kan du inte heller kasta bort mig)! Bevisa att du förtjänar mig!

Nej, i en familj äger vi ju inte varandra. Vi tar hand om varandra för att vi älskar varandra. När vi älskar varandra tar vi varandra för givna för att vi har gett oss till varandra, med full förtröstan om den andres omtanke. För att det är det enda sättet. Det är ett ansvar att älska någon. Det är att göra ett litet bo inuti för den personen, där den ska vara trygg. Det är en plats där någon står bredvid ingången och vickar på fingret i ansiktet på oss då vi gör något som kan göra den personen illa. Aja baja. Inte så.

Kan det vara så (himla svårt) enkelt, att jag börjat älska honom nu?

Ibland blir det inget. Det spelar ingen roll hur bra man gjort ifrån sig eller hur mycket man hoppats. Ibland blir det inget ändå.

Jag visste det den här gången också. När det har gått lite mer än en vecka och ingen hör av sig, då är det troligen kört. Det var tredje gången gillt. Jag försökte låtsas som ingenting och tänka ut skäl till att det tog tid. Men på natten drömde jag min gamla blödningsdröm och vaknade upp förbryllad eftersom jag inte förlorat någon något. En halvtimme efter beskedet kom blödningen på riktigt, som ett otäckt kvitto på vad som gått fel. Framtiden glider ifrån mig lite till.

Jag drömde att jag satt uppkrupen i en rik kvinnas soffa och bläddrade i en bok med konstnärliga fotografier hon publicerat. Där fanns bilder av landskap tagna på natten. Fält och träd i blåst, i gråskala av bristen på solljus. Där fanns ett barn på fältet, felplacerat i tiden, med det gråblonda håret smekt runt nacken av vinden där hon blickade ut i mörkret. Jag förundrades av skönheten i bilderna, som visade sådant som inte borde gå att se. Det var ett landskap fråntaget sin identitet, utan årstid, utan namn. Något likt en snöflinga hängde i luften vid flickans kind och det böljande gräset var samma nyans som hennes hår. Det var bekant för mig, trots att jag inget borde veta. Det var ett landskap ur min fantasi, fångat i verkligheten.

Inatt drömde jag att världen gick under. Jag drömde att vår stad sköljdes över av vatten och att jag samlade på mig värdesaker i mitt hus. Jag drömde att vattnet steg och jag förstod att jag skulle drunkna för att jag valt fel. Jag kommer inte ut nu, tänkte jag, jag har väntat för länge och det är mitt eget fel. Jag drog efter andan, vatten och sand steg över dörrkarmen, och drömmen slocknade.

I nästa dröm var jag någon annanstans med vetskap om vad som skulle ske. Vi ger oss av nu, sa jag till min bästa vän, och vi vill att du kommer med oss. Hon sa nej och jag förstod att det var slutet.

Jag drömde att vi satt i parken, min lilla flicka och jag, och jag höll henne nära. Det började regna, inte mycket, men hon blev blöt och hon frös. Hon darrade lite. Jag höll henne närmare ändå men jag lyckades inte värma henne ordentligt. Hon fortsatte darra och det oroade mig. Inte mycket, men jag ville inte att hon skulle frysa eftersom jag tyckte om henne så. Hon var vacker, det tyckte jag, hon hade konturer. Hon hade markerade ögon, som om de var målade med ljusbrun kajal.. och med ens var hon tecknad, hela hon. En pappersdocka i mina händer och ändå ett barn. Det var konstigt, det tyckte jag. Inte mycket, men..

Mardrömmarna, säger handledaren, de berättar för dig att det finns något du behöver ta tag i. Mardrömmarna är en gåva på det sättet.

Jag inser att jag slutat drömma mördardrömmen.

Jag fortsätter att i stället drömma att jag tappar bort mitt barn. Att jag genom försumlighet och felaktiga beslut förlorar honom. Snart är han lika gammal som jag själv var när mina föräldrar genom försumlighet och felaktiga beslut tappade bort mig. En risk att upprepa eller en chans att gottgöra. De märkte ingenting men jag är inte lika blind som dem.

Jag drömde att jag var nåt litet och runt (en boll, ett frö, en körsbärstomat?) och jag föll ner genom ett blad som var runt, som två pilblad som sitter ihop längst ut så det blir som en cirkel, och jag tänkte, eller någon sa, att vi har hittat vår naturgivna relation.

Vad?!

Troligen den konstigaste dröm jag kan minnas att jag haft.

En körsbärstomat? Seriöst?!

I fortsättningen av drömmen rullade jag runt på golvet i ett tåg som krängde och for och hade nån slags galen förare.

Men hallå. En körsbärstomat?