Vienna Teng

Gravity

(Jag är INTE något fan av dessa animerade videor men ibland kommer man inte undan. Don't look, just listen.)

these are the scars that words have carved on me

these are the scars that silence carved on me

this is the fate you've carved on me

your law of gravity

Oavsett om makt är något som finns hos människor eller något som utövas dem emellan tycks det mig slående hur stor rädslan för makten är. Den visar sig överallt. Hur man förhåller sig till att bli hänvisad till en grupp som uttalat besitter makt då man själv känner sig maktlös, som i fallet med patriarkatet eller frågan om det klasslösa samhället. Hur man ställer sig till definitionen om att ”ta plats” och hur farligt det tydligen är att ”kliva tillbaka”. Ingen vill att någon ska kliva tillbaka. Varför?

Som chef har jag alltid upplevt att mitt jobb gått ut på, dvs målet har alltid varit, just att kliva tillbaka och lyfta fram andra. Det ser jag som något positivt, viktigt och nödvändigt för att en grupp ska bil levande och individer ska utvecklas. Kan det vara så att genom att hävda att någon ska kliva tillbaka så erkänner man att de har makt över dem som inte kliver fram?

Det verkar vara otroligt känsligt och jobbigt att erkänna både att man har makt över andra och att andra har makt över en själv. Men varför är vi så rädda för detta? Är det en föreställning om att makten bara finns då den erkänns? Men den föreställningen håller jag inte med om i så fall. Snarare verkar det som att makten måste erkännas för att kunna bearbetas och utmanas. Så varför hjälps alla åt så in i friden för att dölja den och i stället aktivt bekämpar den som försöker påtala den?

Jaja, jag glömde. Torsdagar. Inte för att någon får magsår över det hela. Jag skippar Family Circus-bilden idag.

Undeserved praise causes more pangs of

 conscience later than undeserved blame, but

 probably only for this reason, that our power

 of judgment is more completely exposed by

 being over praised than by being unjustly

 underestimated.

Två utmattande långa dagar av gruppövningar och reflektionsrundor är härmed över. Jag har under dessa två dagar bl a gjort följande som jag aldrig gjort förut:

• avslöjat i detalj för "främmande" människor hur jag beter mig när jag är osäker och rädd (vilket betyder att jag i fortsättningen inte kan gömma det)

• låtit fem andra personer berätta för mig hur reserverad de uppfattar att jag är och på vilket sätt det ger sig uttryck (vilket var intressant och spännande och mycket jobbigt)

• gråtit inför helklass, dvs 45 studenter och två handledare (och jag var den enda som gjorde det)(och jag överlevde)(med äran i behåll)(jodå)(jo)(...)(gah!)(JO)

Jag känner att jag också bildat mig en tydligare uppfattning om vad jag nu definierar som den patrialkala skammen, dvs mäns tendens att introjicera konsekvenserna av ett värdesystem de egentligen varken stöder eller vill befatta sig med och därmed inte klarar av att ta avstånd ifrån det utan istället försöker bekämpa det genom att förneka det. Något som enbart gör att de fäller krokben för sig själva.

Detta är en fenomen som också skulle kunna översättas till mödraskap-skammen, dvs mödrars (läs primär vårdnadshavare om könsreferensen stör dig) tendens att introjicera konsekvenserna av ett "misslyckat" föräldraskap och därmed inte kunna ta avstånd ifrån en metod som de egentligen inte vill befatta sig med utan istället förnekar att just det uppfostringsparadigmet existerar (eller att de begagnat sig av det).

Ich würde durch die Zeit wandern

wenn es bedeuten würde,

das ich die wäre die Heute bei dir ist.

Det känns som att jag har tappat kontrollen och det här har fått ett eget liv, sa jag till honom. Det betyder att det är för sent att sätta stopp. Det är för sent att sluta. Det är för sent att bestämma sig för hur det ligger till utifrån hur det bör vara. Jag kan döda det, han kan döda det, eller vi kan döda det tillsammans men det betyder inte att det kommer att försvinna. Det kommer att bli till ett spöke som förföljer oss för alltid till dess att vi bemöter det och därmed låter det få ro. Om jag har lärt mig något om kärleken så här långt, så är det att dess spöken aldrig dör, de bara blir till något annat.

Knäpp.

Schluhuffs.

Det där var ljudet av mig som just trillade ur en centrifug. Den otroligt obehagliga känslan av hur kroppen går upp i varv och tankarna snurrar som trumman i tvättmaskinen, först långsamt och sedan fortare och fortare tills alla känslor verkar tryckas ut genom sidorna och sipprar iväg till något okänt avloppsrör som ingen kan se utan bara hör slurpande bakom det vinande whe-whe-whe-whe-whe-et. Efter ett tag övergår vibrerandet till ett surrande där man tror att maskinen ska sprängas eller lyfta från marken och flyga iväg som ett rymdskepp. Precis då varvar den ner igen och stannar slutligen i ett lättat gungande tills dess dörren låses upp.

Knäpp.

Schluhuffs.

Där trillade jag ut. Fjuh. Vilken åktur. Är det ok om jag bara lufttorkar ett tag på ett streck..? Jag känner mig lite skrynklig just nu.

Vaknade klockan sju av en tystnad jag fruktar. Somnade om. Vaknade strax före åtta av att alarmet inte ringt än. Tänkte att jag inte ville kliva upp och ställde om tiden till tio för att ge mig själv sovmorgon. Det är en ynnest att få kunna göra det. Ett studietidens privilegium. Vaknade halv tio av att klockan inte var tio med en välbekant känsla av panik för att jag inte klev upp då jag bestämt mig för det första gången, för att jag inte gjort det jag kunnat göra de där första timmarna och för att det inte finns något att hålla fast i i den där tystnaden.

Det är som jag skrev till honom; att den där tystnaden är det jag räds mest i livet. Sluta inte, jag behöver dina ord, sa han och uttryckte därmed samma känsla på ett annat sätt, så som han så ofta gör. Jag skulle heller aldrig lämna honom där men jag är rädd för att jag ska vända mig om en dag och stå ensam kvar.

I den där tystnaden går världen vidare utan mig. I den tystnaden händer fruktansvärda saker. I den tystnaden går människor vilse och tappar bort varandra. Den tystnaden är den ensammaste platsen som finns.

Jag behöver också dina ord, i tystnaden, i väntan.