Oavsett om makt är något som finns hos människor eller något som utövas dem emellan tycks det mig slående hur stor rädslan för makten är. Den visar sig överallt. Hur man förhåller sig till att bli hänvisad till en grupp som uttalat besitter makt då man själv känner sig maktlös, som i fallet med patriarkatet eller frågan om det klasslösa samhället. Hur man ställer sig till definitionen om att ”ta plats” och hur farligt det tydligen är att ”kliva tillbaka”. Ingen vill att någon ska kliva tillbaka. Varför?

Som chef har jag alltid upplevt att mitt jobb gått ut på, dvs målet har alltid varit, just att kliva tillbaka och lyfta fram andra. Det ser jag som något positivt, viktigt och nödvändigt för att en grupp ska bil levande och individer ska utvecklas. Kan det vara så att genom att hävda att någon ska kliva tillbaka så erkänner man att de har makt över dem som inte kliver fram?

Det verkar vara otroligt känsligt och jobbigt att erkänna både att man har makt över andra och att andra har makt över en själv. Men varför är vi så rädda för detta? Är det en föreställning om att makten bara finns då den erkänns? Men den föreställningen håller jag inte med om i så fall. Snarare verkar det som att makten måste erkännas för att kunna bearbetas och utmanas. Så varför hjälps alla åt så in i friden för att dölja den och i stället aktivt bekämpar den som försöker påtala den?

 

Ariel

31 januari 2009 15:40

Jag undrar om en orsak till varför makt inte diskuteras öppet kan vara omedvetenhet, att människor inte reflekterar och tänker på makt som en ständigt närvarande kraft. Istället fokuseras det på den egna känslan som framkallas i vissa situationer, och av vissa personer.

Jag tror på din tanke om att makten måste erkännas för att kunna balanseras. För jag tror inte att den kommer försvinna. Det kommer ständigt finns makt i alla situationer.

http://arielsblogg.wordpress.com

 

Psykologen

31 januari 2009 16:50

Ja det håller jag med om, att den alltid finns. Är man medveten om den kan man använda den på konstruktiva sätt.

Jag håller också med om att tendensen att individualisera är en bidragande orsak som dessutom är väldigt populär i vår samtid. Genom att placera ansvar på individen känner sig indviden paradoxalt nog friare. Man resonerar att det handlar om "mitt val alltså är jag fri att välja". Det är psyktiskt jobbigt att se sig som inramad av en struktur som tycks befinna sig utom kontroll.

Baksidan blir förstås att den som gör "fel val" också blir personligt ansvarig och känner sig som en dålig person. Konsekvensen av resonemanget blir t ex svarta får-fenomenet där den symtombärande individen får bära skammen för gruppen och gruppen tror att problemet försvinner om det svarta fåret stöts ut eller får behandling. I själva verket ersätts bara fåret av nya får då problemet ligger i gruppen eller så återuppstår beteendet hos individen då den återvänder från sin behandling.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...