Redan första dagen tog min fader konungen med mig till sin rosengård. Det var om aftonen, och vinden susade i träden. När vi vandrade mot rosengården hörde jag den där underliga musiken som lät som om tusen klockor av glas hade spelat på en gång. Det lät så svagt men ändå så starkt att hjärtat började darra, när man hörde den.

Hör du mina silverpopplar? sa min fader konungen.

Han höll mig i handen när vi gick. Tant Edla och farbror Sixten höll mig aldrig i handen förut och därför tyckte jag så mycket om att hålla in fader konungen i hand, fast jag egentligen var för stor för det.

Det var en hög mur omkring rosengården. Min fader konungen öppnade en liten port och vi gick in.

En gång för länge sedan fick jag följa med Benka till deras sommarställe ute vid Vaxholm och vi satt vid en bergshäll och metade just när solen skulle gå ner. Himlen var alldeles röd, och vattnet var så stilla. Det var den tiden när törnrosorna blommade och det växte så mycket törnrosor alldeles bakom berghällen. Och långt borta på andra sidan viken var det en gök som ropade så högt. Jag tänkte för mig själv, att det här är det vackraste som finns i världen. Inte göken naturligtvis, för den såg jag inte, men hans rop gjorde att allt det andra såg ännu vackrare ut än det annars skulle ha gjort. Jag var inte så dum, att jag sa någonting till Benka, men jag tänkte dela tiden tyst för mig själv: Det här är nog det vackraste som finns i världen.

Men då hade jag inte sett min fader konungens rosengård. Jag hade inte sett hans rosor, alla hans vackra, vackra rosor, som flöt fram som i strömmar, eller hans vit liljor, när de vaggade för vinden. Jag hade inte sett hans popplar, som hade blad av silver och växte så högt mot himlen att det brann stjärnor i deras toppar när kvällen kom. Jag hade inte sett hans vita fåglar, som flög genom rosengården, och jag hade aldrig hört något som liknade deras sång eller musiken från popplarnas blad. Ingen kan någonsin ha hört eller sett något så vackert som det jag hörde och såg i min fader konungens rosengård. jag stod stilla och höll min fader konungen i handen. Jag ville känna att han var där, för det var så vackert att man liksom inte stod ut med att se det ensam.

Ur Mio, min Mio av Astrid Lindgren