No man is an island men Sofia bor på en öde ö. Så är det. I arbetsgruppen där ingen känner mig speciellt väl vet jag inte hur mycket de andra ser av mitt försvarsbeteende. För mig blir det helt absurt övertydligt. Inte heller kan jag stoppa det. En del av mig vill göra de andra uppmärksamma på vad jag sysslar med så att de hindrar mig, en annan vill förstås att det ska gå obemärkt förbi. Under tiden fortsätter jag att fly.

Min öde ö är så väl besökt av mig att den är inredd med en liten TV och en blomkruka i hyddfönstret. Jag har med andra ord lyckats dra såväl el som antenn dit ut och betalar bekvämt nog ingen TV-avgift. Ön är dold även för radiotjänst och ingen ringer dit. Eller rättare sagt, om det ringer så går jag därifrån för att svara. De gånger jag inte svarar, då är det där jag är.

Jag har alltid haft mycket svårt för musik som är äldre än mitt minne. Under åren har jag utvecklat vad som närmast verkar vara en allergisk reaktion mot "gamla godingar" och det krävs minst ett coverband eller ett nytt sammanhang för att tonerna ska ta sig förbi mina uppretade auditiva antikroppar. Alkohol kan som bekant också fungera som antihistamin. Nå.. tjat tjat brasklapp. Joy Division har nyligen gestaltats i en film som du borde se om du missat den och det här låten tycks mig utanför sitt sammanhang obegriplig, i sitt sammanhang oundviklig.

When the routine bites hard
And ambitions are low
And the resentment rides high
But emotions wont grow
And were changing our ways,
Taking different roads
Then love, love will tear us apart again

Why is the bedroom so cold
Turned away on your side?
Is my timing that flawed,
Our respect run so dry?
Yet theres still this appeal
That weve kept through our lives
Love, love will tear us apart again

Do you cry out in your sleep
All my failings expose?
Get a taste in my mouth
As desperation takes hold
Is it something so good
Just cant function no more?
When love, love will tear us apart again

Jag har turen att bo på en plats i min stad där promenader är en fröjd såväl sommar som vinter. Min granne brukar släpa ut mig titt som tätt om jag inte själv tar initiativet. När vi går över slätten där bygget ännu bara börjat viner vinden hotfullt om öronen. Många gånger har jag gömt mig i kapuschongen där ute för målet på andra sidan är värt strapatsen över tundran. Parken vid sjön är numera upplyst med både lyktor och trädgårdsbelysning.

Förra helgen var jag ute i två timmar. Det var nästan snöstorm och hårda små flingor sved i ögonen men jag var varm inne i min jacka. När jag till slut kom hem kunde jag knappt röra mig och jag hade träningsvärk i tre dagar. Mm, det var underbart. Dessutom fick en helt sagolikt french hotdog på macken. Killen i kassan hade av misstag tagit fel senap och det blev en kulinarisk upplevelse för mig. Söt-stark. Tänk vad de små oväntade detaljerna kan göra.

En typisk kväll med P:

P bjuder på middag. Jag tar med alkoholen.

P lagar god mat. Jag är i vägen.

P talar om döden. Jag talar om livet.

P sminkar sig. Jag blinkar bort tårarna för att inte sabba mascaran.

P spelar smäktande musik. Jag tänker smäktande tankar.

P dricker äntligen upp sitt vin. Jag blandar ivrigt vodkadrinkar.

P drömmer om yttre resor. Jag drömmer om inre resor.

P byter tröja. Jag ringer taxi.

P frågar var vi ska. Jag väljer alltid samma ställe.

P köper blandat. Jag sveper red bull-drinkar.

P dansar. Jag raggar på 40-åringar i baren.

P hämtar mig. Jag vill dansa på ljus-pluppen/sjunga kakaoke/bryta mot normer.

P finner sällskap med multikulturella inslag. Jag får öva mig på minst ett främmande språk.

P socialiserar. Jag bjuder in till efter-fest-aktiviteter.

P socialiserar. Jag äter snabbmat.

P socialiserar. Jag ordnar skjuts.

P organiserar efterfest. Jag sätter punkt.

P försöker sova. Jag sover.

P städar. Jag drar.

P är glad. Jag är glad.

Jag har träffat män som slukar ömhet som svarta hål där alla försök till omtanke sugs in i dem och försvinner. Där kampen för frigörelse kräver varje uns av kraft. Jag har träffat män som skjuter undan ömhet med avsky för att de tar den för något annat. Där oändlig tid slösas på förklaringar och vädjan om förståelse.

Så plötsligt sker något förunderligt.

Det tycks mig som att han tar emot allt jag lägger i hans händer med oändlig omsorg, begrundar det, försiktigt plockar isär det, sätter ihop det på ett nytt sätt och mjukt ger det tillbaka till mig utan att någonsin glömma vad det var från början. Ingenting jag ger honom går förlorat. Ingenting försvinner. Ingenting förkastas.

I utbytet föds tillit och endast i tillit kan ömhet växa sig stark.

En film om globalisering, om kärlek och omsorg på världens marknad, om svidande ensamhet och ekande tomhet. Om livets orättvisa.

Fantastisk och hjärslitande.

T säger:

-Det låter som att han kan prata med dig med de där orden som du använder när du är sådär inne i någonting.

Visst har T rätt och i samma ögonblick har han berättat för mig att han känner mig nu. På riktigt. Den som inte hört mig prata när jag är sådär inne i någonting, har egentligen aldrig träffat mig. Inte MIG.

Det påminner mig om natten när jag satt och pratade med någon annan. En fellow psykologstudent som jag nyss träffat. Det var mest han som pratade och jag som lyssnade, men så ställde han en fråga och jag trampade ner mig i svaret. Det var då han stannade upp och sa: Jag ser dig nu. Jag rös när jag tänkte på det efteråt. Och jag tänkte att han valt rätt jobb.

Idag hade vi bildterapi i gruppen. Vi fick välja våra två favoritfärger och måla vår favoritform och namnge den. Sedan fick vi måla våra förhoppningar och våra farhågor inför grupp-processen. Mina val var oväntade för mig och ändå helt självklara, det var otroligt enkelt och det gjorde mig lycklig.

Där höll jag allt på att glömma bort veckans Nietzsche mitt i alltihopa. Illa. (Visste du förresten att Rainer Maria Rilke hade ett förhållande med Lou Andreas-Salomé, den kvinna som Friedrich Nietzsche friade till men fick avslag från? Nej men det visste jag, för jag bryr mig om att lägga de riktigt viktiga detaljerna på minnet.)

It is my ambition to say in ten sentences

what others say in a whole book.