Ge mig ett D..

Ge mig ett O..

Ge mig ett N..

Vad får vi?

Allmost DONE. Allt går med lite vilja och marginaljusteringar, som jag brukar säga. Och inget politiskt debattinlägg.

Kroppen har ännu inte bestämt sig för om den ska jubla, somna eller kräkas.

Eventuellt nöjer den sig med att fantisera om komsopolitiska bravader och män med tysk brytning som lyssnar på norsk Singer/Songwriter-musik medan de designar kraftstationer.

Ja vadå? Vad brukar du fantisera om då?

Så jag sitter och filar på slutklämmen i min intervjurapport (som inte alls är klar bara för det men ibland hoppar man lite) medan hungern river min buk och inser plötsligt att det jag skriver låter misstänkt lik ett politiskt debattinlägg. Mina rapporter tenderar att glida iväg åt det hållet, ju hungrigare jag blir.

"Skulle det betyda att en trygg individ är mindre benägen att handla än en otrygg individ? Detta påstående vill jag i så fall ifrågasätta. Snarare skulle jag vilja hävda att denna studie stöder Berglinds tanke om att individen är mer benägen att handla ju säkrare hon känner sig. En tanke som rimmar illa med en nedrustning av välfärdsstaten."

Hoppsan hejsan.. har Berglind verkligen uttryck sig så? Är detta jag som gladeligen övergeneraliserar mina resultat i enlighet med mina politiska preferenser? En tanke som rimmar illa med en ”vetenskaplig” rapport. Nåja, det var ju det där.

Kanske fackpampen skulle bli glad i alla fall, även om inte min handledare blir det.

Apropå könsroller och det:

I en annorlunda värld.

Från ebeth. Tack!

-Inte trodde jag att vi skulle sitta här med er idag och föra en djup diskussion om livet. Ni plockade upp oss - väggblommorna.  

Väggblommorna, sa han. Ja han pratade inte svenska; the wallflowers, sa han. Och ja, de är väl de bästa, sa jag. Varför, undrade han. Jag kunde inte svara. Det är bara en känsla jag har, sa jag.

Väggblommorna, de där som växer i värmen där det är tryggt och inte vågar sig ut på stora ytor där det blåser och trampas och allt. De där som inte gör något väsen av sig. De där som inte får höra hur vackra de är eftersom de inte riktigt syns.

Jag fick den mysigaste sista dansen jag kan komma ihåg. Ibland när man får en kram så är det som att den bara passar. Det är rätt storlek, rätt form och man vill inte släppa taget. Men man måste..

..och väggblommorna, de växer inte bara vid den väggen.

A girl whom I've not spoken to
or shared coffee with for several years
writes of an old scar.
On her wrist it sleeps, smooth and white,
the size of a leech.
I gave it to her
brandishing a new Italian penknife.
Look, I said turning,
and blood spat onto her shirt.

My wife has scars like spread raindrops
on knees and ankles,
she talks of broken greenhouse panes
and yet, apart from imagining red feet,
(a nymph out of Chagall)
I bring little to that scene.
We remember the time around scars,
they freeze irrelevant emotions
and divide us from present friends.
I remember this girl's face,
the widening rise of surprise.

And would she
moving with lover or husband
conceal or flaunt it,
or keep it at her wrist
a mysterious watch.
And this scar I then remember
is a medallion of no emotion.

I would meet you now
and I would wish this scar
to have been given with
all the love
that never occurred between us.

- Michael Ondaatje, The Time Around Scars

Tänk ändå så väl man minns varje rum och varje vrå i de hem där man har bott. Hur man skulle kunna rita upp en planlösning över varje lägenhet, varje hus. Hur minnen sitter i i varje rum som spöken och väntar på besök. Hur man kan vandra tillbaka in genom gamla dörrar.

Framför radhuset på Mariehem möter jag mig själv på gräsmattan framför huset. Den är bara två kvadratmeter och den lilla flickan försöker tappert klippa den med köksaxen. Jag kliver upp på stentrappan och ringer på klockan. 6 F. Mamman öppnar, visar mig artigt in i hallen. Telefonen på hallbordet ringer, mamman gråter och låser in sig själv på toaletten till höger om tamburen. Besökarna kliver förvirrat tillbaka, de får komma på visning en annan dag. Jag vänder mig till vänster, går in i köket. Familjen äter middag på bruna glastallrikar. Flickan sitter tyst med händerna i knät. Plötsligt reser sig pappan i vredesmod, tar sin tallrik i handen och kastar den över bordet. Den krossas mot väggen och glaset regnar över barnen.

Jag går vidare genom köket. Storebror gör en charad, håller sig om foten som att det gör ont. Han försöker lära flickan vad ”jag” heter på engelska. Mamman gör efterrätt i ugnen. Rostade havreflingor med lingonsylt och grädde. Jag passerar ut genom gången till vardagsrummet. Flickan springer skrikande förbi mig och pojken jagar henne med en stekpanna.

Den är het! väser han, fast den inte är det och flickan flyr.

Pappan spelar piano, mamman sjunger. I rummet står en grön tresittssoffa som vetter mot panoramafönstret. En liten råtta springer i soffan, flickan försöker fånga den, håller den i svansen och svansen lossnar. Förskräckt står hon med den blodiga svansen i handen.

Vad har jag gjort? De gör så, säger pojken.

Bredvid soffan står en fåtölj i rotting. Flickan sitter hopkrupen där, med stora röda hörlurar på sig. Hon sjunger Carolas julvisor och ser ut över ängarna och berget bakom radhuset. Plötsligt är det tidigt på morgonen. Hon ser solen gå upp.

Ssssch! säger mamman. Vi får inte väcka pappa, vi måste gå innan han vaknar. Varför? Hon frågar inte.

Jag vänder mig om, går ut ur vardagsrummet igen, passerar sovrummet flickan delat med sin mamma sedan hon föddes. Där inne finns inga leksaker. Dörren är stängd. Så hörs ett tjut och dörren slits upp. Mamman skriker, gråter, pekar på sitt ben. Benet blöder.

Se vad han gjorde, se vad din pappa gjorde! Flickan stirrar, vill inte stirra, tittar bort.

Jag går försiktigt nedför trappan till undervåningen. Flickan smyger förbi mig på trappstegen. Vassa ord studsar mellan väggarna. Mamman och pappan tycker inte om varandra. Flickan tassar snabbt genom allrummet. På bordet ligger ett stort pussel. 1000 bitar, 5000 bitar? Det har tagit lång tid att lägga. Mamman är arg, river tag i pusslet och kastar det på golvet. Bitar flyger. Jag ser mot storasysterns rum. Där finns ingen storasyster men rummet doftar av parfym. Under täcket gömmer sig flickan från de hårda orden som mullrande rinner nedför trappan. Hon gråter efter syster på kudden som blir blöt.

Till höger ser jag in storebrors rum. Han vinkar in mig, stänger dörren. Väggarna är täckta av små teckningar av bär och träd och blommor. På varje teckning stå ett ord på ett främmande språk. Jag känner igen bilden på rönnbär. Sorbus aucuparia. Ett koger med bilar, en stjärnkarta. Pojken visar flickan hemliga saker. Flickan skrattar. Jag går ut, de märker ingenting.

I rummet bredvid pojken sover pappan. Rummet är litet, det doftar av mocka och otvättade lakan. Pappan sitter vid sitt skrivbord, mycket papper, mycket böcker. Han vill vara ensam där. Flickan kliver blygt in, gömmer något bakom ryggen. Pappan frågar vad det är. Han får en tomte, gjord av en träbit, bomull och rött tomtetyg.

Tack, säger pappan, du har gett mig en förut.

Flickan tittar förvånat på hyllan där en likadan tomte står.. ja. Han har fått en förut. Pappan tar fram två på julen, varje år, resten av alla år, då flickan bara hälsar på ibland.

Jag backar ut, går upp för trappan igen. Huset töms på möbler. Pappan tar pojken med sig för att han vill ha en. Systern har redan flyttat. Flickan gav henne en rosa hushållspappersrulle och en diskbortse i flyttpresent. Vi går ut och låser dörren för sista gången. Flickan håller mamman i handen, lämnar huset där skriken och familjen bor.

Från den 5 augusti 2006 - En hemlighet i vinden

Jag känner en smygande vind som smeker mig i nacken med en hemlighet. Jag anar den men vågar inte se mig om. Den skrämmer mig och hemligheten vågar jag inte tro på. Jag är rädd eftersom jag känner igen den, den är inte ny för mig. Den kysser mitt hår och viskar åt mig ”– Vänd dig om, se på mig.. Låt mig berätta något för dig som jag vet att du vill höra..”. Jag tvekar. Kanske bedrar den mig. Kanske vänder jag mig om och den skrattar åt mig, sveper bort igen och lämnar mig ensam och kall. Jag blundar och ber till en okänd gud om en spegel, men det är meningslöst. En spegel kan inte visa mig vinden. En spegel kan inte visa mig sanningen. En spegel kan bara visa mig mig. Samma gamla vanliga jag. Samma drömmande, längtande jag som hoppas på samma osannolika verklighet som förut. Samma jag som vill skydda mitt hjärta från besvikelsen men samtidigt vill lägga det på bordet som insats i ett spel om möjligheten. Jag öppnar ögonen och fäster blicken stadigt framåt igen. Jag beslutar att vänta. Vinden flyr undan. Det är tyst och stilla. Nästa gång den rör mig ska jag le och blunda igen. Kanske vågar jag möta den då.

 älskar inte.. inte den här gången

You have your way. I have my way. As for

the right way, the correct way, and the only

way, it does not exist.