psykologen

Direktlänk till inlägg 30 januari 2009

Katharsis

Av Psykologen - 30 januari 2009 20:36


Två utmattande långa dagar av gruppövningar och reflektionsrundor är härmed över. Jag har under dessa två dagar bl a gjort följande som jag aldrig gjort förut:


  • avslöjat i detalj för "främmande" människor hur jag beter mig när jag är osäker och rädd (vilket betyder att jag i fortsättningen inte kan gömma det)

  • låtit fem andra personer berätta för mig hur reserverad de uppfattar att jag är och på vilket sätt det ger sig uttryck (vilket var intressant och spännande och mycket jobbigt)

  • gråtit inför helklass, dvs 45 studenter och två handledare (och jag var den enda som gjorde det)(och jag överlevde)(med äran i behåll)(jodå)(jo)(...)(gah!)(JO)

Jag känner att jag också bildat mig en tydligare uppfattning om vad jag nu definierar som den patrialkala skammen, dvs mäns tendens att introjicera konsekvenserna av ett värdesystem de egentligen varken stöder eller vill befatta sig med och därmed inte klarar av att ta avstånd ifrån det utan istället försöker bekämpa det genom att förneka det. Något som enbart gör att de fäller krokben för sig själva.


Detta är en fenomen som också skulle kunna översättas till mödraskap-skammen, dvs mödrars (läs primär vårdnadshavare om könsreferensen stör dig) tendens att introjicera konsekvenserna av ett "misslyckat" föräldraskap och därmed inte kunna ta avstånd ifrån en metod som de egentligen inte vill befatta sig med utan istället förnekar att just det uppfostringsparadigmet existerar (eller att de begagnat sig av det).



 
 
Ingen bild

Grannen

31 januari 2009 03:05

:o *nyfiken nyfiken!! När får jag komma över på te?

 
Ingen bild

Ralf

31 januari 2009 10:04

bra gjort=), jag var på en veckas ledarskapskurs o fick då göra nått liknade, där började 3 av 18 att gråta. den veckan lärde jag mig oerhört mycket om mig själv samt hur andra uppfattade mig, mycket jobbigt men nyttigt. hur känner du nu inför att komma tillbaka till klassen på måndag? känns det befriande eller kvävande(du förstår säkert hur jag menar)?

 
Ingen bild

Psykologen

31 januari 2009 10:59

Jag fick återkoppling på det som hände så därför känns det ok. Just nu i alla fall. Det är en viktig lärdom att veta att det kan ske och att det gick bra, eftersom jag nromalt brukar välja att fly undan just för att slippa den situationen.

Jag tror att det möjligtvis kan bli jobbigt för dem som känner att de blottade sig och sedan blev osynliggjorda. Det är ju den största rädslan inför de här typerna av övningar. I efterhand är det svårt att veta om gruppen lyckades möta alla som valde att göra sig hörda, eller om någon blev glömd.

Jag har lärt mig (inte bara de här dagarna) hur svårt det är för många att hantera gråt och hur det ibland leder till stor frustration för att den som inte gråter upplever att de måste stanna upp i sin egen känsla för att ta hänsyn till den som gråter. Dvs den som visar ilska genom aggression blir lika hämmad och rädd för gråt som den gråtande blir av aggressivitet.

Kanske blir det lättare att ta sig igenom en konflikt om båda parter förstår att tårar kan betyda ilska och diskussionen kan fortsätta trots tårarna och att den som är aggressiv kan vara ledsen och behöva stöd. Jag vet inte.. men ett problem är den egna rädslan inför en annans känsla och hur man ska hantera den.

 
Ingen bild

Psykologen

31 januari 2009 11:03

Och tack för att du frågade, Ralf.

 
Ingen bild

Psykologen

31 januari 2009 11:07

Sen måste jag bara säga att det är intressant att efteråt få frågan: "Jag förstår inte din känsloreaktion, kan du förklara den för mig." Det är nog en viktig fråga att våga ställa, t ex i relationskonflikter.

 
Ingen bild

Bek

31 januari 2009 12:31

Jag är inte rädd för gråt - brukar tänka på det som "känslor och saltvatten" - men det var intressant det där om uppfattningen att man måste stanna upp i sin egen känsla när någon gråter; det känner jag igen. Kanske för att det är så vuxna ofta reagerar inför barns gråt: signalerar att gråt är något riiiiktigt tragiskt otrevligt som måste hanteras som brännskador, och att den som gråter är ett hjälplöst litet skrutt som måste tas om hand eftersom han/hon antydningsvis saknar egen kraft och håller på att "bryta ihop" (tidningarnas favorituttryck när någon gråtit offentligt).

 
Ingen bild

Psykologen

31 januari 2009 12:55

Ibland har jag hört uppfattningen formuleras att gråt skulle användas som ett maktmedel, ett sätt att manipulera den andra. Det har provocerat mig eftersom jag åtminstone själv upplever att gråt inte är något man kan styra över och ofta är något som sker mot ens egen vilja. Jag vill få gråta när jag är ledsen, det är min rättighet, men jag vill inte gråta när jag är arg, men så blir det ändå och då känner jag mig förnedrad precis just för att jag då blir pålagd den där hjälplösheten och avsaknaden av kraft. Då hamnar man i ett läge där man inte kan lita på varandras kommunikation längre.

Konkret exempel: "Nej jag kan inte prata med dig för du börjar bara gråta". Jo, du kan faktiskt prata med mig ändå, vill jag säga. Om det är så att jag inte orkar kan jag säga det.

Om det är så att man uppfattar gråten som manipulation då vill jag kalla det för för rädsla för gråt eftersom den personen då kommer att försvara sig mot den som att den utgjorde ett hot.

Det blir klurigt eftersom man måste bemöta de olika känslorna (sorg/rädlsa/ilska) på olika sätt och därför är det kanske viktigt att man försöker identifiera känslan innan man går vidare. Kanske är det just det man lär sig då man så att säga "lär känna" någon.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Psykologen - Tisdag 2 jan 21:38


Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Av Psykologen - 19 december 2023 20:27

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Av Psykologen - 18 juni 2016 21:43

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Av Psykologen - 20 januari 2016 22:20

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...

Av Psykologen - 12 juli 2015 11:06

Vi pratade här om dagen om förlossningsdepression. Det bara kom upp sådär naturligt som liknande ämnen gör bland psykologer. Skämt åsido, det var nog mer för att vi sett ett avsnitt av Barnmorskorna i East End och en kvinna drabbats av amningspsykos ...

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20
21
22 23 24 25
26 27 28
29
30 31
<<< Januari 2009 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Google Analytics

Gästbok


Skapa flashcards