Du visade mig det jag inte trodde fanns,

du viskade mina hemligheter i mitt öra.

Det ingen ville tro gav du en chans,

du sa allt det jag väntat på att höra.

Du vågade en väg andra försakat,

du väckte mina slumrande begär.

Det andra förnekat har du bejakat,

det ögonblick av evigheten du var här.

Du; min dröm som varit på besök.

Om jag var tyst nog, skulle jag kunna smyga till dig då? Skulle jag kunna sitta vid din säng och smeka din sovande kind utan att du vaknade? Om jag lade mina läppar mot din panna en kort sekund och du varseblev beröringen i dina drömmar, skulle du veta att det var jag som kysste dig? Skulle du höra mitt hjärta slå i mörkret och inte vända dig från mig mot ett annat hjärtas slag? Skulle du känna skillnaden, skulle du veta vem som var jag?

Hush

If I was quiet enough, could I sneak up on you then? Could I sit at your bedside and touch your sleeping cheek without waking you up? If I put my lips against your forehead only for a few seconds and you perceived the touch within your dreams, would you know that it was I who kissed you? Would you hear my heart beating in the dark and not turn from me towards another heartbeat? Would you know the difference, would you know which one was mine?

I wish I had pens in ten thousand shades

to colour your heart,

maybe then I could draw you

enough reasons to stay.

I wish I had the voice of a choir soprano

to sing you the songs of your soul,

maybe then you would hear

enough reasons to speak.

I wish I had musical skill and an orchestra instrument

to play the notes of your mind,

maybe then you would recognise

enough reasons to try.

I wish I had magic and a crystal ball

to show you the dreams of your future,

maybe then I could convince you

our fate is enough reason to wait.

Jag hoppas du står stadigt i marken.

Jag hoppas du vet var du står.

För han är en flodvåg som sköljer över dig med hela havets kraft och står du inte väl förankrad svepts du obönhörligt med ut i djupet.

Jag hoppas du vet var du kom ifrån så att du kan hitta hem om det sker.

Jag hoppas du har styrkan att resa dig ensam.

För när månen drar havet tillbaka igen så lämnas du kvar där du ligger strandad och ingen förklarar för dig vad som hänt.

Jag hoppas du står stadigt i marken så att du kan möta honom där du är.

Jag hoppar du inte vacklar för hans tyngd och hans kraft och hans förtvivlan.

För jag vågar fortfarande tro att han är värd det.

Jag vill skicka dig en vind, en liten stilla bris som smyger runt dig där du står som mina armar då vi möttes första gången. En smygande vind som smeker dig i nacken och föder en rysning på din hud. En blygsam vind som viskar i ditt öra hur jag längtar efter dig. En vind så försiktig att den inte syns, så mjuk att bara du kan känna den. En vind som bär den hemlighet som är vår, som sluter dina ögon och påminner dig om det som bara vi kan veta. En vind som kysser dina händer så som bara jag har hållt dem och som får ditt hjärta att smärta på en plats där bara jag har rört det. En vind som kryper in under dina kläder så nära din kropp så som bara jag begärt den och som lämnar dig berusad av bara våra känslor. Jag vill skicka dig en vind som visar dig min vilja.

Som jag, tänker jag, och inte alls som jag.

Jag minns den dagen då jag dog, min sista dag i livet. Jag minns var jag satt och hur jag sträckte ut min hand mot det jag kände, ett blygt men modigt leende som sökte svar och inte kände rädsla. Jag minns ett undrande, ett sista fönster ut mot världen innan alla luckor slogs igen och mörkret kastade mig i min grav. Levande begravd.

Jag minns den jag var då, mitt ansikte som ser på mig tillbaka från andra sidan. Jag ser mig vinka med min barnahand för evigt ung och oförstörd, för evigt liten, mjuk och skör. Fruktansvärda misstag som jag inte kunde undvika, ödesdigra val som aldrig jag fick välja. Har jag förlåtit mig för att jag lät det hända, det jag inte kunde hindra?

Som jag, tänker jag, precis som jag om jag hade fått växa upp.

Kanske väntar jag bara på att bli uppgrävd avslöjad. Kanske har jag hittat var jag ligger gömmer mig. Kanske kan jag återuppstå hitta ut igen.

Vi möttes i mörker, bakom slutna ögon där känslan sjunker in i kroppens allra djupaste rum. Vi möttes i natten där gränser suddas ut och hemligheter inte syns, där vad som uttrycks inte kräver skärpa. Vi möttes i ett ögonblick av makalös slump, utan förväntan, överraskade av att den andre plötsligt fanns där det borde varit tomt.

Jag återfinner mig undrande i ljuset, där inga minnen finns, och vill skjuta det ifrån mig i förnekande. Vad händer när kontrasterna får skuggor och det mjuka får kanter och form? Vad blir vi när dagen lämnar oss avklädda och inga drömska slöjor längre smeker våra drag? Tänk om vi inte känner igen varandra.

Tidigare har jag ängslats inför mörkret.

Nu är det ljuset som jag räds.

Jag vill ta solen i min hand och gömma den tills Du håller mig stadigt i den andra så att jag vet att du inte försvinner när jag låter den gå upp.

Ich verstehe dass deine Wurzeln sich länger strecken als ich reichen kann und ich würde sie niemals aus dem Boden reißen. Jedoch hat mich dein Duft schon verzaubert und ich hoffe dass du in meiner Vase stehen willst, wenn auch nur für eine kurze Weile. Wenn es dich nach Hause zieht, verspreche ich dich sofort wieder frei zu geben und zurück zu setzen.