Inom mig ett hav

utom mig en himmel

Ovanför mig du

en kontur mot det oändliga

Bred ut dig över mig

vingpenna ovan ytan

Bröst mot bröst

att bära i det förgängliga

Inside of me an ocean
outside of me sky
Above me you
a contour against infinity

Spread out over me
wingpen above the surface
Chest to chest
to carry in transiency

Ett hungrigt hjärta trevar där dörrar stängs,

ett vilset sinne söker ljus.

Den minsta spricka där muren sprängs,

där barriärer kan bli till grus.

Ett hungrigt hjärta söker tröst efter besvikelsen,

ett ensamt sinne ber om nåd.

Bakom den allra blekaste förnimmelsen,

spinner hoppets norna en ny tråd.

Ett hungrigt hjärta letar efter ovänd jord,

där ingen främmande satt fot.

En plats där längtan ännu saknar ord,

där nya drömmar kan slå rot.

Heart seaking solace

A hungry heart gropes where doors are closed,
a mind lost searches every bounder.
Looking for a crack in the wall exposed,
where barriers can founder.

A hungry heart seeks solace after temptation,
mercy for a lonely mind.
Behind the very faintest of sensation,
new threads of hope are intertwined.
 
A hungry heart seeks land for unturned earth;
where no stranger has set foot.
A place where words for longing are yet to birth,
where new dreams can root.

En sådan där dag när himlarna möts. En sådan där dag då minnen spricker i sömmen så att drömmarna rasar ut i blixtrande kaskader. Det är ett gudarnas kuddkrig som pågår bakom molnen och änglarna skrattar lyckligt när de ruskar sina vingar. Jag fångar en droppe i min hand och ser den försvinna. Mitt hjärta gör ont och himlarna tar farväl. Vi ses igen.

Kan du berätta hur längtan ser ut?

Kände du – ögonblicket när du rörde henne? Djupt sövd av omöjliga drömmar låg hon gömd under resterna av det som varit, förlorad i dvala låg hon när du kom förbi. Kunde du ana hennes andetag när du stod bredvid henne? Nära, så nära, utan att veta att hon fanns. Lade du märke till henne när hon vaknade och förundrat betraktade dig alldeles intill? Kunde du höra hennes röst när hon för första gången sa ditt namn? Känd men okänd. Bekant men ny.

Hon provar dig nu. Hon skapar dig. Hon vrider dina former mellan sina händer. Hon letar efter dig. Hör du henne fråga? Hon fångar ord som virvlar undan och hon skrattar när de kittlar henne. Hon ser dem fly och hon väntar lyckligt där du stod.

Rör henne igen.

Can you say what longing looks like?

Did you feel it - the moment when you touched her? Deeply sedated by impossible dreams she lay hidden under the remains of the past, lost in slumber she rested when you came by. Could you sense her breath when you stood beside her? Close, so close, without knowing she existed. Did you notice her when she woke up and looked upon you in wonder? Could you hear her voice when she said your name for the first time? Known, but unknown. Familiar, but new.

She is trying you out. She is creating you. She is turning the shape of you in her hands. She is searching for you. Do you hear her asking? She catches words that whirl away and she laughs when they tickle her. She sees them escape and she waits happily where you stood.

Touch her again.

Jag står strax bakom början, rör hennes nacke med darrande fingrar och ser henne rysa. Snart, viskar jag, strax bakom början, och hör henne sucka djupt. Vad skulle jag säga henne om hon kunde höra mig där hon väntar, strax framför början? Jag skulle be henne att våga tro. Jag skulle uppmana henne att kämpa för det hon önskar. Jag skulle säga: När du blir rädd, stanna! Spring inte. Stanna.

I stand just behind the beginning, touch her neck with trembling fingers and see her shiver. Soon, I whisper, just behind the beginning, and hear her sigh deeply. What would I tell her if she could hear me where she is waiting, just before the beginning? I would ask her to dare to believe. I would urge her to fight for her desires. I would say: When fear comes, stay! Do not run. Stay.

Den här dikten skrev jag för ca ett år sedan. Av någon anledning känner jag för att publicera den nu. Idag kan jag förstå den annorlunda men det spelar egentligen ingen roll. Smärtan hos pojken som för evigt söker kärlek utan att kunna ta emot den förändras inte för att jag förstår den annorlunda.

Se mig dansa, hör mig sjunga, låt mig visa dig min värld! ropar pojken bakom glaset. Huvud vrids, ansikten lyser upp. Jag har sagor, jag har sånger, jag är klok och jag är lärd! Folket ler och applåderar, några nickar och passerar, tänker pojken, varför.. Stanna upp ett tag, fundera, ge mig en chans att imponera!

..vem är du?

Flickan står på sidan av, hon söker undrande med blicken. Denna föreställning som han ställer upp, alla konster, alla spel? Jag har sett dig här idag, säger hon till pojken bakom glaset. Jag har hört allt som du berättat. Jag kan se din smärta, jag kan se din sorg, men vad jag inte kan förstå är varför går du inte ut? Här finns ju allt det du vill ha och mer, varför stannar du där inne?

Pojken sätter sig i hörnet och lägger huvudet på sned. Han ser flickan kliva fram, ser hennes läppar röra sig och hennes fingrar snudda glaset mellan honom och de andra. Hon är vacker, hon är mjuk hon ser sällsamt stilla ut. Han vill röra henne, hålla henne, han vill bjuda henne in. Kom in!

Flickan ryggar bakåt, förundrad och förskräckt. Så underligt han beter sig! Varför svarar han inte på hennes frågor, varför sitter han bara där? Hur kan han tro att någon endaste människa skulle vilja leva med honom där han är? Vill du vara med mig, följ mig då! Flickan skrattar, sträcker ut sin hand mot pojken bakom glaset. Bjuder honom till sig.

Varför skrattar hon åt mig och pekar? Elaka flicka, ber och nekar! Pojken flyger upp i vrede, slår sin näve mot den stumma rutan. Han ser flickans ögon smalna, ser henne vända om och fly. Spring du, du som kan! skriker han, spring du som de andra! Ni som kommer och står, ni som tittar och går, ni som alltid stannar hos varandra! Förbittrad vänder han sig bort från glaset, plockar i ordning sina saker, förbereder nästa nummer.

Se mig dansa, hör mig sjunga, låt mig visa dig min värld! ropar pojken bakom glaset. I sitt rum av tystnad är hans tankar allt han hör. Han ska sjunga sina sånger ensam, han ska dansa tills han dör. Jag har sagor, jag har sånger, jag kan ge dig allt som du begär! Men mellan pojken och hans längtan står en evig barriär.

Han ser människor passera framför fönstret varje dag. Ser dem på väg någonstans, ser dem skynda, ser dem hälsa på varandra. Han ser dem kramas, ser dem kyssas ser dem vandra hand i hand. Bakom glaset är han ensam, instängd i sin värld.

Det var Du

som kammande kardborrarna ur mitt hår

Det var Du

som smekte min kind och undrade

varför jag var ensam

Det var Du

som log utan att förstå

vem du såg

på andra sidan rutan av rädsla

så lik din att du inte förstod att den var min

att jag inte var din spegel

bara Jag

Det var för att du var den första

som kunde se

Mig

på tjugo år

som jag inte vågade se tillbaka

Du var så Nära

att jag måste vända mig bort

för att inte försvinna

då jag förlorade Dig

It was You
who combed the burdocks from my hair

It was You
who caressed my cheek and wondered
why I was alone

It was You
who smiled without understanding
who you saw

on the other side of glazed fear
so much like yours that you did not see that it was mine
I was not your mirror
just Me

It was because you were the first
who could see
Me
in twenty years
that I did not dare look back

You were so Close

I had to turn away
in order not to disappear

when I lost You

Every morning sits the widow by her kitchen windowsill,

praying to her God to hear her final will.

The soothing rest of night for her has long been gone,

she takes her seat awaiting, before for the break of dawn.

From underneath her veil of grief she watches time take flight,

gazing relentlessly into the depths of night.

Afraid to miss as much as a single quiet breath,

she is waiting for her lover to summon her from death.

One night a crow comes flying across the outside sky,  

it crashes into the window and gives an awful cry.

Black wing pens paint blood across the broken glass,

where the cold of ruthless winter turns it into frost of brass.

The bird’s empty eyes stare into the widow’s soul,

piercing through the shadows of what passing seasons stole.

They look into the pain of never healing loss,

they see a sea of longing not possible to cross.

Outside the damaged window the crow falls into the snow,

on the widow's tired face comes a peaceful, golden glow

The day is here, she says, when God has heeded to my prayers,

death has finally returned to release me from my tears.

She lays her head down onto her neatly folded hands

unfettered from the worries of life’s beckoning demands.

Patiently she stays awaiting morning sun to rise,

today to send a bird to heaven with the news of her demise.