psykologen

Alla inlägg under juni 2008

Av Psykologen - 24 juni 2008 23:05

Det här är ett sådant där långt inlägg.. så jaa.. så är det bara! Lev med det!


Aliide, Aliide är härmed genomliden, vilket var ungefär lika angenämt som att gissla sig. Sida upp och sida ner av självförakt och världsförakt. Jag kan bara föreställa mig vilken plåga det måste ha varit att skriva boken. Här är det som jag antar att min klasskamrat valde ut i sin genusanalys:


Denna övertygelse tröstade henne och hon slöt nu ögonen och repeterade inom sig att hädanefter skulle hon –

Inte springa, inte prata eller skratta för högt, inte utmärka sig på något annat sätt än genom sin exceptionella blidhet, mildhet, sin lydnad, noggrannhet och söthet, inte rita så ohämmat, så rått, och bara rita sådant som solar och blommor och leende barn utanför prydliga små hus med vinrankor krälande över väggarna.

Vidare skulle hon, precis som Suna, med Suna som förebild, alltid hålla ordning på böckerna i bänken och hantera sina tillhörigheter med samma oerhörda varsamhet.

Och hon skulle gå ordentligt, sätta ena foten framför den andra, och ingenting mer, vara rak i ryggen och hålla huvudet högt!

Hon skulle i alla lägen, hur hon är egentligen kände sig inombords, uppföra sig så oklanderligt, rent och behärskat som det bara var möjligt. Hon skulle le behagligt gåtfullt ur djupet av sin stora förtvivlan och på så vis med detta leende, betvinga sin förtvivlan.

Ty detta, framför allt, var ens plikt, vad man hade att rätta sig efter, i egenskap av Riktig Flicka.

Renhet, sötma, oklanderlighet, undergivenhet; om och om igen.”


Så lär vi våra flickor att vara flickor och viftar urskuldrande undan pojkarnas rackartyg och smutsiga knän med en suck. Boys will be boys.

Och så några personliga urval, stycken som liksom står ut ur texten för mig, som om de var skrivna i 3D-text:


"Finns det då verkligen inget slut på alla dessa ständiga förvandlingar? Kan världen och verkligheten förändra sig i alla oändlighet men ändå alltid i någon form finna kvar? Sliter inte de oändliga förändringarna ut världen helt?"


"Hur kunde pappan älska denna obotligt smutsiga flicka som ju aldrig någonsin, hur hon än blev, skulle kunna återgälda hans kärlek? All kärlek, hur stark den än var och vem den än kom ifrån, var bortkastad på henne, hade inte någon verkan på henne alls, kunde inte förvandla eller förändra hennes sanna natur, det faktum att hon var fördärvad. Såg de inte det, märkte de inte det, såg han verkligen inte hurdan hon egentligen var, ett äckel, förstörd, och varför envisades de, föräldrarna, med att ändå älska henne?"


"Hon ville helt enkelt i grund och botten inte finnas till. För fanns man till, om bara för en tusendels sekund och i ett barns, en liten flickas, skepnad, och hur försiktig man än var i sin existens, hur man än hukade sig, gjorde sig liten och spelade död, så var ju världen ändå, ofrånkomligen, en fruktansvärd plats där fruktansvärda ting hänt och hela tiden fortsatte hända!"


"Och det var alltid barn som var yngre än hon, och för det mesta flickor. Pojkar kunde hon till nöds stå ut med, men flickorna hade numera alltid något obeskrivligt unket över sig. Koketterande, lismande, veka små substanslösa kräk vars vita kött hade en underlig konsistens och luktade härsken gammal mjölk med svarta larver i.

När ett sådant barn, en sådan flicka, kom i hennes väg var det enda hon kunde tänka på att det TILL VARJE PRIS MÅSTE RÖJAS UR VÄGEN!"


"Och i kretsen av alla dessa hårt tillslutna människor stod farfadern, reslig, belevad, oåtkomlig för varje närmande, med en inåtvänd, metallisk blå blick vid vilken ingenting ville fästa. Och Aliide kunde plötsligt inte tänka sig något mer fasansfullt än en levande människa SOM INGENTING ALLS SPEGLADE AV DET HAN HADE RUNT OMKRING SIG." 


Den här flickan är åtta år gammal och min första tanke, då jag kommit kanske en tredjedel på vägen, var att det är med detta boken faller. Kanske om det varit en tolvåring, tänkte jag. En flicka som redan tidigt tagit sin plats i tonårsperiodens svarta puppa. Ingen åttaåring lever väl ändå i en liknande tankevärld och målar sina upplevelser med ett sådant språk. Framför allt inte om hon växt upp i den iskallt tysta familj som hon beskriver. Så tänker förstås jag i egenskap av psykologstudent och inte litteraturkritiker. ”Styrkan med romanen är just den konsekvens med vilken den gestaltar barnets för omvärlden dolda, mycket behärskade helvetestillstånd” står det på baksidan, citerat från någon som heter Gunder Andersson och jag är skeptisk. Visserligen arbetar denne Gunder på Aftonbladet, så det är kanske inte en recension att hänga upp sig på. Jag kan hålla med om ”konsekvens” och ”helvetestillstånd” men ställer mig tveksam till ”barnets”.


Som kulmen på eländet skulle jag ta mig för att läsa om Kandre själv och fick reda på att hon just dog, 42 år gammal. Mitt i en bok. Jaha.. Ett avbrott mitt i ett författande, som jag tidigare talat om. Typiskt döden.. kan aldrig lämna någon ifred. Det ska bli skönt att gå över till en romantisk poet nu i alla fall. Kanske väcker det något ljusare till liv i mig. Jag ska bara ta och släpa upp mig själv ur diket som jag halkade ner i.

Av Psykologen - 23 juni 2008 23:28

 

Jag mår illa. Som att jag ätit något skämt men inte kunnat kräkas upp det utan låtit det skämda lösas i min mage och rinna ut i varje del av min kropp, i varje ådra, i varje cell. Jag kan se det grumla mina ögon, jag kan dofta det på min hud, jag kan känna det i halsen när jag andas. Det skämda, det finns överallt, jag kan inte bli av med det. Skamsen drar jag mig undan så att ingen annan ska märka det. Ilsket slår jag ut mot det som förgiftat mig men det finns inte där. Det är borta. Det finns inget jag kan göra utom att känna det, leva det, vara det. Vänta ut det. Jag vill skrika åt det att lämna mig samtidigt som jag ser mig falla på knä för det och omfamna det, äcklad av mig själv.


Mest av allt vill jag kräva det på ansvar, jag vill beordra det att vara på riktigt och att stå för sitt påhitt. Men vem kan höra något sådant och ta emot det? Istället darrar jag av vämjelse och rädsla och gömmer min kalla, fuktiga, sjuka kropp. En kropp som vill kräkas men inte kan, för att det är för sent. En kropp på randen till medvetslöshetens avgrund som ursinnigt kämpar för att hålla sig vaken. Hur vågar du knuffa mig? Jag som bestämt mig för att inte mer kasta mig mot marken i hopp om att missa eftersom jag inte vet om jag klarar av att resa mig då jag slår i marken igen. Hur kan du ge dig på en som redan är klen?


(För att det enda botemedlet finns där nere. Våga kliva ut.)


(Och om ingen tar emot mig?)


Då blir det tyst igen. Antingen blir du frisk eller så dör du. Oavsett vilket, så blir det tyst. Det är bättre än det här.



Av Psykologen - 22 juni 2008 21:15

Och så plötsligt – släppt – flytande ensam i ett stort vakuum. Ett rum utan materia. En plats med oändliga val och ändlöst ansvar. Vad ska jag göra här? Hur ska jag leva här, utan något att gripa i? Jag kan inte bara sväva här, ingen människa kan uthärda en sådan tomhet.

 

För att alls nå en yta, en struktur att ta fasta på, måste jag andas in tomheten. Jag måste göra den till en del av mig och i gengäld fylla den med min luft. Därmed blir allt som finns omkring mig här omöjligt att förlita sig på eftersom allt är skapat av mig. Varje fråga jag ställer bevaras av mig, varje form jag ser är pressad samman av mina tankar. Det här är den mest förrädiska av platser, en plats där andra förut lurats in och fräts sönder av atmosfären, blivit till stoft inför mina ögon. De har förråtts av luft de inte kan andas, för den är inte världslig, den är min. Innesluten så länge att den muterat i sig själv och blivit giftig, obrukbar.

 

Vid ingången sitter Monstret, portvakten, vaken nu, på sin vakt och ser på mig, bistert.

Obeveklig.

 

Och jag andas.


Av Psykologen - 22 juni 2008 13:13


Vem älskar dig

när jag farit till landet långt bort

och ej längre finns kvar

Vem ger dig mod

när du tvivlar och ej längre känner

den kraft som du har


Vem tröstar dig

då ditt inre är fyllt av en sorg

som du inte rår på

Vem lyssnar till dig

när bruset från livet är högre

än du vill förstå


Ge din själ stilla ro

vandra vill om du tror

att du vet var din inre längtan bor

Ditt hjärta blommar

känn doften av liv

Du är större än du nånsin tror


Det är tråkigt att man inte kan lägga upp sånger. De finaste finns inte alltid på Youtube. I stället får budskapet stå för sig själv här. Den här sågen finns med på en samlingsskiva som jag plockade fram ut hyllan av en slump igår och låg och lyssande på (alldeles för) sent in på natten. De andra spåren som jag alltså velat dela med mig av är Susanne Alfvengren – Nära och  Elisabeth Andreassons version av Evert taubes Nocturne. Tips för dem som kan hitta bättre än jag på Internet.

Av Psykologen - 21 juni 2008 20:40

Det var en gång ett blogginlägg i en annan blogg om refererade till en hemsida där man gjorde en textanalys av bloggen för att hänvisa bloggaren till en viss personlighetstyp. Denna visar sig vara baserad på samma personlighetstest som används av Kersey Temperament Sorter, fast översatt det till svenska. Lurigt. I KTS som en gång hette Please Understand Me (eller Please Understand Me II då jag fyllde i den första gången) och numera heter KTS-II  svarar man på frågor och denna finns nu, som allt annat, på Facebook.


Det tog mig en hel del klickande och testande och sökande innan jag insåg att dessa var i det närmaste identiska. Lite flyktigt undrar jag hur det ligger till med upphovsrätt och varumärkesregistreringar osv här men till slut är det enda av intresse att KTS-II är både roligare och bättre så jag rekommenderar hellre den.


Naturligtvis har jag som vanligt suttit och lusläst resultaten för min erhållna bokstavskombination och vältrat mig i självgodhet som en katt på solvarm asfalt. Väl medveten om hur urbota tråkigt det är att läsa om någon annans testresultat så ska jag inte lägga ut något av det här. Men det var något utöver det vanliga som fångade min uppmärksamhet den här gången. I det som nu kallas den nya versionen (II) kan man få veta mer om vilket jobb man bör söka, hur man ska studera på bästa sätt och - förstås - vilken partner man söker sig till. Ja det var väl inget utöver det vanliga, det formligen kryllar väl av sådant på Internet? Jo jo men.. jag läser följande:


"You're apt to want the kind of partner who is willing to be, in Rilke's words, "a guardian of your solitude." Your own vision of life is clear and complex, and you assume that your mate is, or wants to be,similarly centered. That's not to suggest you're looking for a self-centered mate. Quite the opposite is true. "

App app app! Stopp där! Försök inte smita förbi mig med ett poetiskt citat utan vidare förklaring. Härmed står införskaffandet av Letters to a young poet av Rainer Maria Rilke på morgondagens To Do-lista. Här ska redas ut vad han menar med följande:


"A good marriage is that in which each appoints the other guardian of his solitude, and shows him this confidence, the greatest in his power to bestow."


..eller fritt översatt alltså..


"Ett bra äktenskap är det i vilket var och en utser den andre till väktare av sin ensamhet och ger honom detta förtroende, det största i hans makt att skänka."


Beskydda min ensamhet och låt mig beskydda din.. Ja jag vet inte. Den landar inte riktigt än. Jag måste bära den ett tag, hålla i den, vända och vrida på den. Så får vi se om den passar i mig.


Av Psykologen - 20 juni 2008 20:08

Här öppnar man min blogg i godan ro mitt på midsommaraftons dag och så möts man av ett inlägg om döden. Nej men skärpning. Jag har egentligen inte något att skriva om för tillfället så i stället bjuder jag på efterrätt.



Denna tillsynes två meter i diameter stora Pavlova är här på väg över till Grannarna för att inmundigas i sällskap av ett par hot shots tillredda av självaste (självutnämnde?) Galliano-mannen som till vardags lever sitt under täckmantel som IT-ingenjör på SLU.


Kvar i lägenheten pustar Kattungen ut  under några minuters semester från den annars allastädes närvarande Barnungen och hans exstatiskt klappande små händer.



Not to worry, hon är vid gott mod.



Glad midsommar!

Av Psykologen - 18 juni 2008 01:39

 

Tänk ändå hur olika de är till humöret, min mamma och min pappa, tänkte jag idag när jag stod vid diskbänken och bryggde espresso. Min mamma fyller ut varje känsla ut i hörnen. När hon är glad tjoar det och sjunger det om henne, när hon är arg skakar det i väggarna och när hon är irriterad sprakar hon som av elektricitet. Min pappas humör glider fram som på en å. Aldrig i stora vågor och aldrig helt stilla. Sedan kom jag ihåg att min pappa är död och jag stannade upp i tanken, liksom häpen. Ja just ja.. Det är inte så märkligt med tanke på att han inte var så mycket mer närvarande när han levde än han är nu. Men så tänkte jag på Döden och hur jag, i och med min pappas död, sett hur min relation till Döden på något sätt verkar skilja sig från mina vänners. Det är märkligt att berätta för någon om min nära anhörigas bortgång och se dem bli mer berörda än jag av det jag har att säga.


De som tror på Något verkar reagera starkast. Jag tror det var min pappas partner som skrev ett mail om hans sista stund och skickade ut det till familjen. I brevet beskrev hon hur det kändes som om min pappas mor och hans bror fanns i rummet då han dog. Att de stod där och väntade på honom för att ta honom med sig dit han skulle, där dit alla ska. Min pappa var aldrig troende, men djupt andlig på slutet. Vackert, tänkte jag, och fint av henne. När jag berättade om detta för min vän, hon som ser barn dö i sitt arbete, så såg jag tårar i hennes ögon och även då stannade jag upp i tanken, ett ögonblick förvånad. Ja, sa hon, på ett sätt som att det var sant för henne. Självklart, som om jag sagt att solen stod på himlen då han dog.


Min granne reagerar likadant. Samtal om Döden berör henne djupt och omedelbart, oavsett om den varit nära henne eller mig eller någon vi bara talar om. Båda är de troende, om inte praktiserande så ändå som en del av den de är. Båda verkar de därigenom känna en slags vördnad inför Döden som jag inte upplever på samma sätt. Jag kan få känslan att Döden för dem är något befriande eller något omvandlande. Det är bara min tolkning, ni får rätta mig om jag har fel om ni läser detta. För mig är Döden något annat. För mig är den.. berövande. Om den kommer tidigt. Den stänger av ljudet mitt i en mening när någon talar så att det tänkta aldrig får bli sagt. Den är ett strömavbrott mitt i ett författande så att det föreställda aldrig blir skrivet. Den är en remsa film som med en smäll går av så att en början aldrig får ett slut. I ett ögonblick är något, i nästa är det inte. Det spelar ingen roll för mig vad som händer sedan, vem som har rätt. Det förändrar ingenting. Det som fanns finns inte mer. Det bara slutade att vara. Om varje liv för mig bär en historia att berätta och om den avbryts innan den är klar, så är det något som försvunnit, som skulle skett, som vi aldrig får veta. Så har Döden tagit något och de som är kvar har berövats. På något sätt så är det det jag sörjer. Inte det som skett, utan det som inte skett. Kanske är det därför jag ännu inte sörjt en gammal människa. För att de fått leva sin historia och Döden därför inte berövat oss dem. Så konstaterar jag den bara då och den väcker ingen känsla i mig. Jag vet inte, kanske är det så det är för mig.

Av Psykologen - 16 juni 2008 13:55

Ibland, speciellt sådana där morgnar när man sover länge och stiger upp sent på förmiddagen, känner jag mig som att jag kliver upp till en overklighet. Som att jag kliver upp ur sömnen och in i en bubbla och gränsen mellan sömn och vakenhet är vagare än gränsen mellan inne och ute. Så inser jag att det på sätt och vis är precis så det är. Jag lever i en liten behållare, mellan väggar tak och golv som stänger verkligheten ute. De ljud jag hör när jag tassar ut i min lägenhet är artificiella ljud, skapade av människor. Klockan som tickar, ventilationens sus, vatten som rinner i ledningar, fraset av möbler, kylskåpsdörren som öppnas, t o m fotstegen mot trägolv och över IKEA-mattor.


Sådana gånger, då den här overklighetskänslan snuddar till obehag, då brukar jag åtgärda den genom att öppna altandörren och släppa in världens verkliga ljud. I bästa fall kan jag ta min smörgås och mitt glas med te eller vad det nu är just den dagen och äta min frukost där ute. Få saker är så underbara att lyssna till som naturens egna ljud. Vindens brus i träden är väl det som hörs mest här. På den tiden jag bodde vid älven var det ett under att varje morgon se på vattnet när det rörde sig förbi köksfönstret.


Idag var det lite för kallt men jag satt där ändå. Hämtade en filt och kurade ihop mig i solstolen, huttrade när vindarna blåste solens värme från kroppen och såg på molnen som tornade upp sig i norr. Tänk att kunna måla dem. Tänk att kunna se gränserna och färgerna och avbilda dem som de verkligen ser ut med oändliga nyanser av grått. Eller att kunna måla ett träd, med oändliga nyanser av grönt.


Sedan den lilla kattungen som snart ska flytta härifrån till sitt nya hem, somskuttade omkring i en för henne okänd miljö och snubblade på småsten, trillade nedför barkmullen och smakade på ett grässtrå. Sällsamma lycka.


Så läste jag klart min Mare Kandre-bok i solstolen under filten. Inte Aliide, Aliide som förstås var utlånad fram till augusti utan alternativet; Djävulen och Gud. En saga för vuxna, står det på baksidan. En alternativ skapelseberättelse, säger jag, inte om hur världen skapades för det har Gud glömt men om hur människan skapade ondskan och formade Djävulen genom rädsla och förtryck. Om hur gudomlighet är att förneka allt det som är mänskligt. Om hur världen går under, bokstavligt talat.


Låt mig bjuda på ett par smakbitar, min vana trogen:


"Ja sådana var på den tiden, i den forna världen, Guds möten med människan, som ju med tiden utvecklade en helt förståelig respekt inför honom och kom att ägna mycken tid åt böner och offrandet av sådant som skulle kunna tänkas stilla hans begär efter mänsklig underkastelse och beundran."


"Och Gud såg in i Djävulens lite snedställda, mycket vackra svarta ögon. Och Djävulen såg in i Guds ljusblå. Och i dessa såg han sig själv speglad, på samma sätt som Gud såg sig sin egen avbild i Djävulen. Och i Guds ömsom stadiga, ömsom flackande blick såg Djävulen spår av rädsla men även hårdhet som han nu försökte dölja rädslan med (för detta var för Gud en helt ny och okänd känsla)."


"Lilith strövade med sänkt huvud bort längs floden och Ini tänkte väl inte mer på detta förrän hon en tid senare faktiskt såg att Gud och Lilith satt tillsammans i Guds underbara trädgård, helt tysta, sida vid sida, på var sin liten pall. Inte ett ord yttrade de (för vad skulle de egentligen med ord till i ett sådant ögonblick?). Och det var ändå helt uppenbart att det var som gjorda för varann, trots att Gud bara räckte Lilith till axeln, och trots att Lilith med sin dödsträdgård aldrig ens skulle tillåtits komma i närheten av himmelriket, om allt detta utspelat sig i ovanvärlden."

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20 21 22
23 24 25 26
27
28
29
30
<<< Juni 2008 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Google Analytics

Gästbok


Skapa flashcards