Det finns återkommande teman i mina drömmar. Den ofullbordade resan är ett sådant. Igår drömde jag den med kraft. Jag hade betalat en biljett till ett vackert, tropiskt paradis. Dagen för avresan upptäcker jag att jag inte packat och springer runt i panik för att hinna - fast jag vet att det redan är för sent. Jag skulle ha varit på flygplatsen redan. Dessutom kommer jag på att jag inte har något pass, så onödigt att betala den där biljetten.

Efter några drömsamtal med min terapuet förstår jag mina drömmar bättre. Jag förstår den här också. Jag vet vad den exotiska platsen är. Jag vet vad det är jag inte har med mig. Jag vet att jag inte hinner och att det i själva verket inte spelar någon roll - om jag åker dit kommer jag att avvisas vid gränsen.

Ett medvetande som vet och som vet vad det vet.

C  (8 år) och M (6 år) diskuterar rättvisa:

M: Vad häftigt det skulle vara om allt var gratis!

S: Ja det skulle vara häftigt, men risken om allt är gratis är om det inte finns så det räcker till alla. Då kommer kanske folk att börja slåss och så är det bara de som är starka som får nåt. T ex om det finns 5 leksaker och 10 barn vill ha dem.

M: Det är inte bra om de som slåss får leksaker.  Det vore bättre om de andra får dem.

C: Nä det är inte alls bättre om de som inte slåss får dem.

M: Men de som slåss är dumma, de ska inte få.

C: Men det är inte rätt om bara de som inte slåss får. Alla borde få.

S: Om det bara finns fem kan inte alla få. Hur gör man då?

M: Jag vet hur man kan göra. Alla får en.

S: Men det finns bara fem. Vad gör man då?

M: Då får man dela med sig!

S: Låna av varandra?

M: Ja.

Såklart. De som har lånar till dem som inte har. Det är mer rättvist än att de starka får och de svaga blir utan och det är också mer rättvist än om de snälla får och de dumma blir utan.  Det är också mer rättvist än om alla blir utan.  Ingen ställs utanför. Barn fattar det här. Vuxna gör det tyvärr inte.