Hur går det egentligen med den planerade boklistan den här sommaren? Ja sisådär skulle jag väl säga då det som brukligt hamnar i skymundan för diverse plikter, distraktioner och sömnighetsanfall.

Jag fick i alla fall låna en pocket av P, tryckt 1984. En sagoroman av Michael Ende (han med den oändliga historien) som handlar om hur människan får allt mindre tid över ju mer hon försöker spara på den. Tänka sig hur väl den passade in i temat och livet och alltihopa och konstigt nog även mitt i nutid trots att den först kom ut 1973 då människor ännu inte upplevt IT-revolutionen, nedskärningarna och utmattningsvågen. Kanske var Michael något av en siare (utöver motståndare till den offentliga barnomsorgen som han bl a demoniserar i denna bok). Liksom i Den Oändliga Historien tycker jag att berättelsen tappar greppet mot slutet och överkomplicerar ett i övrigt vackert och storslaget koncept men den innehåller definitivt en del gyllene sidor, såsom dessa:

Vad lilla Momo kunde bättre än någon annan, det var att lyssna, Men det är väl ingenting särskilt, säger kanske många läsare nu, lyssna kan väl varenda människa?

Men där tar ni fel! Att lyssna på är en riktigt stor konst, som mycket få människor behärskar. Och Momo var en rent enastående lyssnare.

Hon kunde lyssna så bra att också de dummaste människor plötsligt fick de mest intelligenta tankar i skallen. Inte så att hon sade något eller frågade något, som lotsade in den andre på just de där tankarna, nej hon satt bara och hörde helt henkelt på, uppmärksamt och intresserat. Samtidigt såg hon på den som talade med sina stora, mörka ögon, och då kände han eller hon hur det plötsligt dök upp en massa tankar som han eller hon aldrig anat att de hade i skallen.

Hon lyssnade så bra att obeslutsamma människor eller folk som inte visste sig någon levande råd plötsligt visste precis va de ville och hur de skulle göra. Eller så att en blyg och försagd människa plötsligt kände sig djärv och fri. Eller så att olyckliga och betryckta blev trygga och glada. Och om någon tyckte att hans liv var alldeles förfelat och meningslöst och att han själv bara var en nolla bland miljoner, en som inte spelade den ringaste roll och kunder ersättas lika kvickt som och enkelt som en sönderslagen kruka – och gick och berättade allt detta för lilla Momo, så blev han redan medan han sade det på något hemlighetsfullt sätt klar över att han hade grundligen fel på den punkten, att han, precis sådan han var, var något unikt so bara existerat en enda gång i människosläktets historia och att han alltså tvärtom var mycket viktig för hela världen på sitt alldeles särskilda vis.

Så duktig var Momo på att lyssna!

Ur Momo eller kampen om tiden - av Michael Ende

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...