Min bror var vid sjön som ligger nära området där jag bor och kom tillbaka exalterad. Han upprepade gång på gång att där var oerhört varmt i vattnet och att jag måste fara dit. När jag inte verkade övertygad begav han sig till affären, köpte en termometer och mätte sedan vattentemperaturen för att överbevisa min skepticism.

Idag fick jag sluta tidigare och han var borta när jag kom hem så jag bestämde mig för att undersöka saken. Jag cyklade i väg till en plats som kallas Kärleksviken (det kanske finns en sådan i varje sjö?). De flesta som var där var redan på väg hem när jag kom. Jag låg en stund på stranden, stilla för att hålla värmen kvar på kroppen och iakttog människorna som var kvar. Jag såg dem bada, jaga sina barn, gräla om vattenmadrasser, klä av sig, klä på sig, packa ihop sina saker och ge sig av. Plötsligt var jag ensam kvar. Varför gick de hem så tidigt när det ännu är så skönt här, tänkte jag för mig själv.

När jag gick ut för att ta reda på hur det var med den beryktade badupplevelsen följde jag vattenbrynet mot solen, bort mot en brygga via en klippa och förundrades över hur varmt vattnet var runt mina ben. Min bror hade rätt. På andra sidan klippan såg jag ner mot mina fötter och upptäckte hur vattnet rörde sig över bottnen. Det var så vackert att jag blev alldeles matt. Bottnen var täckt av flytande guld och sanden var mjuk som bomull.

Jag hade nästan glömt hur fantastiskt det kan vara att simma i en sjö eller så har jag aldrig vetat det. Det var som att flyta i sammet. Som att bli smekt på hela kroppen samtidigt.

På min väg tillbaka till den plats där mina saker låg fick jag syn på något under vattnet som fick mig att stanna upp och rysa. Ett litet barns fotavtryck bevarat i sanden under vattenytan, på något vis skonat från vågornas rörelse. Makalöst. Det nådde någonting i mig som inte går att beskriva. En bit bort låg ett stim med fiskar, små som akvariefiskar, var och en vilande ovanför sin egen skugga. En livets målning av sig självt.

Jag gick upp och stod på stranden en stund medan vinden blåste runt mig, stundtals så friskt att bruset överröstade alla andra ljud omkring mig. Jag darrade av kylan men frös inte. Två nya människor kom till stranden, lade sig i sanden, höll om varandra. Jag skrev det här där eftersom jag var rädd att tappa bort det innan jag kom hem. Jag hade inga papper med mig men en blyertspenna och min bok och skrev på de tomma bladen i slutet på boken. Jag får hoppas författaren förlåter mig, men jag har en känsla av att han inte har något att invända. När jag var klar packade jag ihop mina saker och cyklade hem igen, lämnade Kärleksviken åt de älskande. Jag var inte avundsjuk. Det var så mycket ett kärleksmöte för mig som det kunde bli.

Och nu har jag bränt vid min korv i stekpannan. Osis.

Min vän frågar mig:

Känner du att du är mätt på att vara ensam?

Jag svarar:

Det beror på vad du menar med mätt. Jag är inte mätt så att jag känner att jag inte kan få i mig en enda tugga till. På så sätt är jag inte mätt. Men jag är mätt på det sättet att jag är nöjd. Jag behöver inte mer, jag vill inte ha mer, men jag skulle inte må dåligt av att äta mer heller.

Det är så jag vill känna, säger hon då, allvarlig och sorgsen.

Och jag har aldrig tänkt på det på det sättet men jag känner att det hon säger är viktigt och sant för hur kan man någonsin verkligen möta någon annan om den man längtar efter att få se är sig själv?

Följetongen fortsätter. Det är några fler saker jag behöver plocka ned från vinden och ställa fram att begrunda. På tal om vänskap och omtanke. Tre dagar före psykologprogrammet. Det är bara delar av inlägget. Det jag tagit bort är det som jag anför som konkreta skäl till att det blivit som det blivit. Sådana saker som är anledningen till att jag kallar den eländes-bloggen och inte vill upprepa eftersom jag inte tror på att älta det i det oändliga. Eller så ligger det bara för nära mig för världen.

Från den 28 augusti 2007: "Ensamvarg" eller "S reflekterar över sina neuroser, del 2"

En ensamvarg är någon som själv väljer att vara ensam för att slippa uppleva förnedringen då någon annan väljer det åt en. Ensamvargen är en livs levande försvarsmekanism. Det finns ett tillfälle i varje ensamvargs liv då hon eller han fattat beslutet att sluta tro på andra människors goda vilja och klamra sig fast vid förväntningen att varje möte är ett misstag och kommer att sluta illa.

(...)

Det är en förbannelse jag lagt på mig själv. Om och om igen formulerar jag bevis för andra människors svek. Jag låter dem lova, jag hittar alternativa lösningar eftersom jag inte tror dem och sedan ser jag på medan de bryter sina löften och nickar bittert i takt för att understryka deras misslyckande. Jag visste väl det.. ingen går att lita på. Ingen vill mig väl. Ensamvargens mantra.

I oberoendets lya trampas golvet hårt av beslutsamhet och ingen kommer innanför dörren.

Men så finns det de som inte låter sig stängas ute. Det finns de som ignorerar den ogästvänliga miljön och doften av misstänksamhet i luften. Det finns de som fortsätter att försöka eller som väljer att agera istället för att reagera. De är de som knackar på och knackar på tills dörren öppnas och sedan knackar på igen då ensamvargen tog för givet att det var ett engångsbesök; för varför skulle någon vilja komma tillbaka då de själva aldrig får besök? De är de som får även mig att förstå att jag valt även detta själv och att jag kan välja att ändra på det och våga be om hjälp igen.

Det här har jag lärt mig ett och annat om i år.. som den trägne läsaren vet lite om. Rent praktiskt har året varit något av ett ett-steg-framåt-två-steg-tillbaka-scenario. Dock är året inte slut än..

Jag mår illa. Som att jag ätit något skämt men inte kunnat kräkas upp det utan låtit det skämda lösas i min mage och rinna ut i varje del av min kropp, i varje ådra, i varje cell. Jag kan se det grumla mina ögon, jag kan dofta det på min hud, jag kan känna det i halsen när jag andas. Det skämda, det finns överallt, jag kan inte bli av med det. Skamsen drar jag mig undan så att ingen annan ska märka det. Ilsket slår jag ut mot det som förgiftat mig men det finns inte där. Det är borta. Det finns inget jag kan göra utom att känna det, leva det, vara det. Vänta ut det. Jag vill skrika åt det att lämna mig samtidigt som jag ser mig falla på knä för det och omfamna det, äcklad av mig själv.

Mest av allt vill jag kräva det på ansvar, jag vill beordra det att vara på riktigt och att stå för sitt påhitt. Men vem kan höra något sådant och ta emot det? Istället darrar jag av vämjelse och rädsla och gömmer min kalla, fuktiga, sjuka kropp. En kropp som vill kräkas men inte kan, för att det är för sent. En kropp på randen till medvetslöshetens avgrund som ursinnigt kämpar för att hålla sig vaken. Hur vågar du knuffa mig? Jag som bestämt mig för att inte mer kasta mig mot marken i hopp om att missa eftersom jag inte vet om jag klarar av att resa mig då jag slår i marken igen. Hur kan du ge dig på en som redan är klen?

(För att det enda botemedlet finns där nere. Våga kliva ut.)

(Och om ingen tar emot mig?)

Då blir det tyst igen. Antingen blir du frisk eller så dör du. Oavsett vilket, så blir det tyst. Det är bättre än det här.

Och så plötsligt – släppt – flytande ensam i ett stort vakuum. Ett rum utan materia. En plats med oändliga val och ändlöst ansvar. Vad ska jag göra här? Hur ska jag leva här, utan något att gripa i? Jag kan inte bara sväva här, ingen människa kan uthärda en sådan tomhet.

För att alls nå en yta, en struktur att ta fasta på, måste jag andas in tomheten. Jag måste göra den till en del av mig och i gengäld fylla den med min luft. Därmed blir allt som finns omkring mig här omöjligt att förlita sig på eftersom allt är skapat av mig. Varje fråga jag ställer bevaras av mig, varje form jag ser är pressad samman av mina tankar. Det här är den mest förrädiska av platser, en plats där andra förut lurats in och fräts sönder av atmosfären, blivit till stoft inför mina ögon. De har förråtts av luft de inte kan andas, för den är inte världslig, den är min. Innesluten så länge att den muterat i sig själv och blivit giftig, obrukbar.

Vid ingången sitter Monstret, portvakten, vaken nu, på sin vakt och ser på mig, bistert.

Obeveklig.

Och jag andas.

Tänk ändå hur olika de är till humöret, min mamma och min pappa, tänkte jag idag när jag stod vid diskbänken och bryggde espresso. Min mamma fyller ut varje känsla ut i hörnen. När hon är glad tjoar det och sjunger det om henne, när hon är arg skakar det i väggarna och när hon är irriterad sprakar hon som av elektricitet. Min pappas humör glider fram som på en å. Aldrig i stora vågor och aldrig helt stilla. Sedan kom jag ihåg att min pappa är död och jag stannade upp i tanken, liksom häpen. Ja just ja.. Det är inte så märkligt med tanke på att han inte var så mycket mer närvarande när han levde än han är nu. Men så tänkte jag på Döden och hur jag, i och med min pappas död, sett hur min relation till Döden på något sätt verkar skilja sig från mina vänners. Det är märkligt att berätta för någon om min nära anhörigas bortgång och se dem bli mer berörda än jag av det jag har att säga.

De som tror på Något verkar reagera starkast. Jag tror det var min pappas partner som skrev ett mail om hans sista stund och skickade ut det till familjen. I brevet beskrev hon hur det kändes som om min pappas mor och hans bror fanns i rummet då han dog. Att de stod där och väntade på honom för att ta honom med sig dit han skulle, där dit alla ska. Min pappa var aldrig troende, men djupt andlig på slutet. Vackert, tänkte jag, och fint av henne. När jag berättade om detta för min vän, hon som ser barn dö i sitt arbete, så såg jag tårar i hennes ögon och även då stannade jag upp i tanken, ett ögonblick förvånad. Ja, sa hon, på ett sätt som att det var sant för henne. Självklart, som om jag sagt att solen stod på himlen då han dog.

Min granne reagerar likadant. Samtal om Döden berör henne djupt och omedelbart, oavsett om den varit nära henne eller mig eller någon vi bara talar om. Båda är de troende, om inte praktiserande så ändå som en del av den de är. Båda verkar de därigenom känna en slags vördnad inför Döden som jag inte upplever på samma sätt. Jag kan få känslan att Döden för dem är något befriande eller något omvandlande. Det är bara min tolkning, ni får rätta mig om jag har fel om ni läser detta. För mig är Döden något annat. För mig är den.. berövande. Om den kommer tidigt. Den stänger av ljudet mitt i en mening när någon talar så att det tänkta aldrig får bli sagt. Den är ett strömavbrott mitt i ett författande så att det föreställda aldrig blir skrivet. Den är en remsa film som med en smäll går av så att en början aldrig får ett slut. I ett ögonblick är något, i nästa är det inte. Det spelar ingen roll för mig vad som händer sedan, vem som har rätt. Det förändrar ingenting. Det som fanns finns inte mer. Det bara slutade att vara. Om varje liv för mig bär en historia att berätta och om den avbryts innan den är klar, så är det något som försvunnit, som skulle skett, som vi aldrig får veta. Så har Döden tagit något och de som är kvar har berövats. På något sätt så är det det jag sörjer. Inte det som skett, utan det som inte skett. Kanske är det därför jag ännu inte sörjt en gammal människa. För att de fått leva sin historia och Döden därför inte berövat oss dem. Så konstaterar jag den bara då och den väcker ingen känsla i mig. Jag vet inte, kanske är det så det är för mig.