psykologen

Inlägg publicerade under kategorin Prosaiskt

Av Psykologen - 25 augusti 2009 14:11

Så läser jag min egen berättelse igen och undrar över slutet som jag skrev ihop veckor innan det skett. Jag undrar om jag ännu befinner mig på havet, på drift någonstans mellan hans land och mitt, vilse någonstans i dimman. Jag undrar hur länge jag ska vara här och vilken strand jag slutligen landar mot. Jag undrar hur jag ska hitta hem igen då vägen jag sett ut gått förlorad och alla landmärken jag satt upp blåst bort i stormen som förde mig ur kurs. Jag undrar över ett avsked han aldrig tog och ett erkännande han slutligen försummade. Jag undrar över de frågor som lämnades hängande i luften och endast tystnaden som gavs som svar. Jag undrar över mitt löfte och vad som händer om jag vänder mig om. Hur jag är sann mot mig själv; genom att titta efter och till slut få veta eller att skona mig och låta bli.



I read my own story again and wonder about the end that I put together weeks before it happened. I wonder if I am still at sea, adrift somewhere between his country and mine, lost somewhere in the mist. I wonder how long I will be here and which beach I will finally land on. I wonder how I can find my way back home when the route I chose is lost and all the landmarks I put up was blown away by the storm that took me off course. I wonder about a farewell he never offered and a recognition he finally neglected. I wonder about the questions left hanging in the air and the mere silence given in reply. I wonder about my promise, and what will happen if I turn around. How I stay true to myself; by looking to finally find out or to refrain to spare myself the pain.

Av Psykologen - 20 augusti 2009 14:55

 

Jag tänker på hur jag hela tiden såg det komma den här gången; ovädret som tornade upp sig i fjärran. Mörka moln som samlade sig och mättades med fukt från vår levande, pulserande synd. Jag lyssnade på väderleksrapporten, jag visste när det skulle anlända, jag såg varifrån det kom. Det var aldrig någon överraskning. För att inte tala om hur jag förberedde mig. Spikade upp stormskydd och bunkrade upp med mat, varnade grannar och vänner, köpte regnställ och sydväst och stod t o m med paraplyet i handen den dagen det begav sig. Och ändå. Det slog mig hårdare än jag kunnat föreställa mig när det föll. Det tog andan ur mig på ett ögonblick. Det slet mitt löjliga paraply i trasor och tvingade bort tårarna från mitt chockade ansikte, en örfil som straff för mitt högmod och min svaghet. Det nötte sig igenom polyesterplasten jag klätt mig i tills jag var genomblöt och frös okontrollerat. Inte heller vill det sluta eller avta eller driva bort. Var jag än gömmer mig kommer det åt mig, sipprar in i minsta skrymsle, blottar varje otätad springa och nött gummilist. Det finns där varje kväll och väntar där varje morgon, utmanande min uthållighet, väntande på min totala kapitulation.


Skona mig. Jag ger mig.



I am thinking of how I always saw it coming this time; the rainstorm looming in the distance. The dark clouds gathering, saturated with the moisture of our living, vibrant sin. I listened to the weather report, I knew when it would arrive, I saw from which direction it was approaching. It was never a surprise. Not to talk about how I prepared myself; put up storm protection boards and stored foods, issued warnings to neighbors and friends, bought rain gear and clothing and was even standing with the umbrella in my hand the day it arrived. And yet, the rain hit me harder than I could imagine when it finally fell. It knocked the wind out of me in an instant. It tore my ridiculous umbrella into shreds and forced the tears off of my shocked face; a slap in the face as punishment for my arrogance and my weakness. It wore through the polyester plastic I covered myself in until I was soaked and shivered uncontrollably with cold. Nor does it want to stop or slow down or drift away. Wherever I hide, it finds me, seeping into the smallest recess, baring any leaky scissure and worn rubber seal. It is here every night and waiting every morning, challenging my perseverance, waiting on my total capitulation.

Spare me. I surrender.

Av Psykologen - 16 augusti 2009 20:32

 

Jag behöver luft, jag behöver andas, syret tar slut här inne där jag är och plötsligt går det snabbt. Det får räcka nu, tänker jag och ser mig om efter dörren, men det finns ingen. På något vis har jag fastnat mitt emellan. Något brinner här inne, det är den elden som slukar allt syre. Så går det då man leker med tändstickor, inte sant? Ibland fungerar de. Men så länge jag är isolerad kommer den inte åt mig, så är det väl? Elden kväver sig själv. Då jag hittar min öppning så exploderar platsen där jag är. Kanske. Det var väl vad jag ville, inte sant? Jag leker med elden för att jag vill brinna. Jag tänder den för att jag vill driva mig ut. Jag kväver mig för att inte tillåta mig vänta tills jag blir trygg här inne där jag är. Jag vill ut.



I need air, I need to breathe, the oxygen is running out in here where I am and suddenly it is quick. Enough, I think and look around for the door, but there is none. Somehow, I got stuck in between. Something is burning in here, it is the fire that devours all the oxygen. That is what happens when playing with matches, right? Sometimes they work. But as long as I am isolated, it will not reach me, is that not so? The fire suffocates itself. When I find my opening the place where I am will explode. Perhaps. It is what I wanted, right? I am playing with fire because I want to burn. I light it to force me out. I am making myself suffocate so that I will not allow myself to wait until I get comfortable in here where I am. I want out.

Av Psykologen - 31 juli 2009 22:24

I don’t know if he was aware of how much courage it took from me and how far I crossed my boundaries being able to meet him like I did. To step out on that limb always knowing it would break. And why? Because I will not be the one who turns down life’s invitation, staying on the ground looking up at others always wondering what it would be like to be sitting up there on the branches of that tree. It never got easier for us. No part of the climb any safer than the other, with nothing to hold on to but each other’s fear. It was terrifying and breathtakingly wonderful at every step. I don’t know if I will ever understand how we did it or how we could forget that we were headed for the fall.


 

Av Psykologen - 27 juli 2009 23:07

Sommaren tycks tonas ned och försvinna. Den kunde lika gärna passerat på radion, en kort berättelse om något som skulle vara vackert men inte blev så speciellt den här gången heller. Jag verkar ha missat den de senaste 10 åren eller så. Nej, det är inte vädret även om det lockar till att skylla på det, väderbesatta som vi är, vi lyckliga årstidsrika och variationsbortskämda folk. Nej, sommaren saknar klang i den inre resonanslådan. Så är det. Sommaren sker gång på gång i väntan på något annat. Sommaren väntar på att mitt liv ska börja, såsom den gjorde det år jag föddes. Jag är inget sommarbarn och än så länge har ingen presenterat mig för den heller. Jag känner den inte.


 


Summer seems to be fading out. It could just as easily have passed by on the radio, a short story about something that would be beautiful but was not so special this time either. I seem to have missed it in the last 10 years or so. No, it is not the weather, even if it is tempting to blame it, weather-obsessed as we are, us happily season-rich and variation-spoiled people. No, summer has no sound in the internal resonance box. That is how it is. Summer happens time and time again in anticipation of something else. The summer of waiting for my life to start, as it did the year I was born. I am no summer child and so far no one has introduced me to it either. I do not know it.

Av Psykologen - 4 juli 2009 17:19

Nä, nu får det faktiskt vara nog. Så här kan jag inte hålla på i all evighet. Livet går vidare vare sig jag vill det eller ej. Lika bra att försöka åka med.


Jag rensade en hög med gamla papper och hittade lite café-anteckningar längst bak i ett kollegieblock. Bl a följande text. Jag känner inte riktigt igen mig i denna mörka människosyn längre. Där ser man vad några månader och lite externaliseringsmetodik kan göra med perceptionen. Nåväl, ut ska den, så varsågoda:


Sagoväsen


Han är melodin i en trasig magisk speldosa. Han sjunger underbara sånger som förtrollar men toner saknas som förvandlar sången till det ondas lockrop. En visa som vaggar till glömska om tillförsikt, som drar dig dit han önskar dig, som får dig att kliva ned i vattnet utan eftertanke. Han är skogsrået som som ropar, han är näcken som dränker dig. Han är mörkrets sagoväsen som tar din hand i lönndom och leder dig i döden.



He is the melody of a broken magic music box. He will enchant you with songs of utmost beauty, but notes are missing in this tune. Silent keys that will turn the music into chimes of horror, the mantra of his broken soul.


He is a spell that swirls around the weaker heart, a voice that lingers with empty promises of light. He will sing until you fall asleep and blindly follow him onto the roads of night where he has been condemned to walk for eternity.


He is the banshee who calls you to him into the deepest of the woods. He is the the evil water sprite who will drown you in the river. He is the storybook creature of darkness who will take your hand with an objective of deceit and lead you into the halls of death.


Take his hand and you are lost forever in the mazes of his madness.



Av Psykologen - 20 juni 2009 13:14

 

Tomheten är öronbedövande. Inuti den kastar sig tankarna mellan väggarna. Instängda vilsna fåglar, fångade mellan obevekliga väggar av glas, som störtar sig mot rutorna och faller förtvivlat till marken medan livet spelar upp hjärtslitande dramer av sanning utanför. Inuti tomheten sitter jag darrande kvar med ett gapande hål i min kropp där han slet sig lös. Ett hål som sakta fylls av Hennes tårar och min egen obestridbara skuld.


Plötsligt står Hon där bredvid mig i ett annat rum av tomheten och det är hennes smärta jag möter med enbart glaset mellan våra ansikten. Förvillande lik, en skiftning av en spegelbild, en sviken syster skakande av förödmjukelse och sorg. Så nära mig att synden bränner mina ögon men min blick viker inte undan. Hon ber mig om svar, söker hjälp att förstå men jag har inga svar att ge. Jag är själv alltför fattig och jag kan ingenting förklara.


Även över Honom flåsar ödets ironi. Till honom gavs en makt alltför stor att hantera och en styrka alltför svår att bära. I panik värjde han sig slutligen emot den och med rungande kraft slår den nu allt han älskar i spillror. Förlåt honom, ber jag henne. Avsky honom inte för det är det vackraste i honom som lett honom fel. Hon gråter tyst på andra sidan glaset. Älska honom för hans svaghet, ber jag henne. Hur ska jag orka bära den in i framtiden? Skulle du kunna göra det om du var jag? frågar hon mig uppgivet och jag förblir tyst.




The emptiness is deafening. Inside it thoughts throw themselves between the walls. Trapped lost birds, caught between relentless walls of glass, crashing against the window frames and falling desperately to the ground while life stages heartbreaking dramas of truth outside. Inside the emptiness I sit trembling with a gaping hole in my body where he tore himself loose. A hole slowly filling up with Her tears and my own undeniable guilt.

Suddenly she is there next to me in another room inside the emptiness, and it is her pain I meet with only glass between our faces. Confusingly similar, a hint of a mirroring reflection, a sister betrayed, shaking with humiliation and grief. So close to me the sin burns my eyes but I do not look away. She begs me for answers, seeking help to understand but I have no answers to give. I am myself destitute and I own no explanations.

Also over Him life's irony breathes heavily. He was given a power too great to handle and a strength too difficult to bear. In panic he finally turned against it and with resounding force it now strikes down on all that he loves leaving him with shatters of the life he knew. Forgive him, I beg her. Do not recent him, for it is what is most beautiful in him that led him astray. She cries faintly on the other side of the glass. Love him for his weakness, I beg her. How can I find the strength to carry it into the future? Would you be able to do it if you were in my place? she asks me despondently, and I remain silent.

Av Psykologen - 10 juni 2009 22:29

 

Någonstans på vägen visste jag att vi redan valt olika stigar och att vi är på väg att tappa bort varandra. Din hand glider ur min, våt av oro, och jag kan se en kurva närma sig framför oss som för våra steg i olika riktningar. Jag kommer inte att följa dig på din väg eftersom den leder mig tillbaka till en plats där jag varit förut och inte vill återvända till. Jag vet att du inte kan följa mig på min. Så vad tar vi oss till då kurvan lägger sig vid våra fötter? Släpper vi varandra och går åter dit livet kallat oss att vandra innan vi möttes, var och en för sig, eller lämnar vi vår trygghet för att behålla det vi funnit då vi ett ögonblick klev snett? Är du beredd att vika undan från den kända stig där många redan vandrat? Vågar du trampa upp en helt ny på okända marker för att få gå där vid min sida? Jag kan lova dig, min hand är stark och mitt hjärta fyllt av mod. Gå med mig och jag ska tvinga våra tvivel undan med min tro.


Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2024
>>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Google Analytics

Gästbok


Skapa flashcards