Det surrar.. Var kommer det ifrån? Det är ljudet av elektricitet i gamla ledningar. Det är värmen i en glödtråd som för länge sedan kallnat, som nu vibrerar och kastar smutsiga skuggor mot väggarna i ett litet litet rum. Det är damm som släpper taget och svävar i en blek gloria av flämtande ljus. Det är en natt som värjer sig, som blinkar och plågad vänder sig bort. Det är ljudet av en gryning som ännu inte andas men ändå väckt någon som tänt lampan för att se.

A buzzing sound.. Where does it come from? It is the sound of electricity in old wires. It is the warmth of a filament since long gone cold, now vibrating, casting dirty shadows against the walls of a small small room. It is dust letting go, floating in a faint halo of flickering light. It is a night shunning, blinking, turning away in pain. It is the sound of a dawn still waiting for its first breath, yet waking someone who just lit the lamp to see.

***

Ett ögonblick av lycka känns precis som att börja gråta men det lyfter hjärtat uppåt medan sorgen drar det neråt. Eller blandar jag ihop det med hur ett leende fungerar?

Jag klev i ett hål av lycka idag och fastnade med foten.

-Hallå där, du är inte inbjuden! sa hålet och jag drog ut min fot igen.

Kladdig men varm.

Måhända en billig stöld men visst gör det ont då snön faller. Visst gör det ont då den isande kylans beröring får hjärtat han byggde åt min stad att hårdare pumpa sitt värmande blod in i mitt hem och alla andras. Så som det var tänkt att det skulle göra. Det var bara därför han var här. Han satt vakt dag och natt för att tvinga den trötta stadskroppen att ta emot sitt nya organ av stål. Han satt vakt för att tämja kraften i det nya han skapat för att det inte skulle spränga gamla kärl i sin iver att få leva.

"Jag älskar dig för att du påminner mig om att inte vi också är maskiner", sa han, fast i sin bunker av betong, gömd i stadens hävande rosslande bröstkorg han envist höll vid liv. "Jag glömde ett ögonblick hur livets andetag inte alltid går att förutse, hur alla svar inte går att räkna ut." "Men en sådan tanke är inte välkommen här", tillade han och begrundade sin skapelse. "Min uppgift är att veta, inte att förstå." Så lät han ske det som skedde och vara det som var och lämnade slutligen stadskroppen att vila. "Jag återvänder då snön faller igen", sa han, "för att försäkra mig om att hjärtat slår som det ska."

(Vilket hjärta?)

"Är du här då?" frågade han mig, ögonblicket innan han gick.

"Det kan jag inte svara på", sa jag. "Jag vet inte vad som kan hända innan dess."

Visst är jag här nu och snön faller över mig men jag vet ännu inte vad som hänt och han återvände aldrig för att berätta.

A change of hearts

Sure it hurts when the snow falls. Sure it hurts when the cold icy touch makes the heart he built for my city beat harder to pump its warm blood into my home and all the others. Like it is supposed to. He sat guard day and night to force the city’s weary body to accept its new steel organ. He sat guard in order to tame the power of the new he had created so that it would not blow the old vessels in its eagerness to live.

"I love you for reminding me that we are not machines too", he said trapped in his bunker of concrete, hidden in the city's heaving wheezing chest, which he stubbornly kept alive. "I forgot for a moment how the breath of life is not always possible to predict, how all the answers cannot be calculated." "But such a view is not welcome here", he added and pondered his creation. "My job is to know, not to comprehend." So he let happen what happened and be what was and eventually left the city’s body to rest. "I will return when the snow falls again", he said, "to make sure the heart beats as it should."

(Which heart?)

"Will you be here then?" he asked me, the moment before he walked out.

"I cannot say", I answered. "I do not know what can happen before then."

Sure I am here now and the snow is falling over me but I still do not know what happened and he never returned to tell.

En väntad labb i ansiktet blev en sorgsen nalle ensam i sin säng och en grizzly röt stor och stark på film så att jag darrade i stolen. Ett märkligt pussel lades samman i mina tankar och i ett fladdrande ögonblick frågade jag mig själv om jag fått för mig att jag lever i en hel värld av sovande björnar och det är därför jag tassar omkring på tå.

Min mamma och min pappa är båda adopterade. Den ena bortlämnad som familjens olycka den andra gömd och utvisad som familjens skam. De lämnade sina hem mörbultade med en väska i vardera handen. En väska tacksamhetsskuld och en väska trasiga verktyg att försöka bygga nya hem med. Inte helt överraskande gick det projektet i stöpet och varje barn fött i det vacklande huset lämnade även de sitt hem med varsin väska trasiga verktyg. Väskorna ärvs ned i generation efter generation utan att någon ifrågasätter vad de fått med sig. Barn efter barn slår sig på tummen och hugger sig i foten. En och annan bestämmer sig för att bli smed för att försäkra sig om att andra familjer får det bättre men i sann Marxistisk anda har de inte resurserna eller förmågan att nyttja sin skicklighet för egen hand.

Jag önskar mig en egen Sverker Olofsson i julklapp. Jag har något jag vill reklamera.

Ingenting rör sig här. Det var inte mer än fjärilens vingslag mot huden. En aning, så försvunnen.

På andra sidan månen fortsätter stormarna riva.

Ingenting rör sig här.

Skuggor tycks röra sig under ytan. Någonstans strax bakom täcket av brutna böljande färger glider de runt varandra, över varandra, in i varandra. De verkar fångade i tyst strid. Kolosser av kraft som aldrig talar slåss om utrymmet. Slåss om mig. Jag kan bara ana dem och ser ingen skillnad på dem. Ibland försvinner de under en blixt av ljus och jag rycker till av smärta. Jag vet inte vilken jag ska hoppas på, vilken som vill mig väl och vilken som vill mig illa. Jag ser bara att de rör sig, snurrar, hotar, utmanar, förändras. Skuggor av min verkliga vilja; det som finns kvar när allt jag trott på bleknat och brutits sönder, tagit flytande form och gungar mig illamående av sjösjuka. Skuggor med namn för svåra att förstå.

Kanske kan jag förstå en annan dag.

Shadows seem to be moving beneath the surface. Somewhere just behind the blanket of broken bellowing colour they bend around each other, slide over each other, into each other. They seem trapped in silent battle. Colossians of force, who never speak, fight for space. Fight for me. I can only just make them out and see no difference between them. Sometimes they disappear in a flash of light and the sudden pain startles me. I do not know which one to route for, which one wants the best for me and which one would hurt me. I only see them moving, spinning,  challenging, changing. Shadows of my true will, that which is left when everything I believed in has faded and broken into pieces, taken liquid form, rocking me nauseas from seasickness. Shadows with names too difficult to comprehend.

Perhaps I can understand some other day.

Något händer i mig när hon talar till mig. Något vrider sig trögt, ger vika under krafter som inte borde orka. Metall rör sig skrikande runt sig själv och det gör ondare än ont. Jag vet inte längre om den finns utanpå eller inuti. Kanske är hela jag gjuten i stål. Kanske finns bara små små rum där inne. Ett för hjärtat, ett för själen och ett för mitt Lilla Jag som är resten av mitt förflutna och mina drömmars väktarinna. Ett barn som håller en alldeles för stor verklighet i alldeles för små händer. Jag undrar om det är för sent, om skillnaden mellan det jag ser och det som syns är för stor. Om förändringen kommer att förgöra mig. Men jag vet – jag klarar inte av att vare sig stå eller sitta i den här formen som håller mig och om jag lägger mig ner så trycker den sönder mig. Jag måste lämna den. Världen är inte full av människor med superkrafter.

Eller är den det?