-Du verkar vara så här, säger den ena.

-Du ska inte ge mig epitet, säger den andra. Du vet inte vem jag är.

-Vem vet det? säger den första. Vet du vem du är? Hur ska du kunna veta det om du aldrig frågar någon annan?

-Det spelar ingen roll vem jag är, säger den andra. Inte i det stora hela.

-Nej, det kan jag inte förneka, säger den första, det kan väl ingen förneka. Men för vem spelar det inte roll? Det kanske spelar roll för mig. Om du inte är intresserad av att veta, hur kan vi då mötas?

-Man behöver inte alltid veta, svarar den andra.

-Nej, det behöver man kanske inte. Men jag behöver det. Jag är inte ”man”, jag är jag.

Då alla missförstår, ta makten över ditt eget uttryck.

En tanke som jag fött och kämpat för att införliva efter år av kamp med den som försökte tämja mig och göra mig till något annat. Något lugnare, något fogligt och förnöjt. Där har jag stått med mig själv likt ett djur som brutit sig ur fångenskap och med misstänksamma blickar följt människor på håll. Vänt mig undan då de närmat sig. Låtit dem klappa mig men aldrig lägga handen på mitt huvud. Alla kommer de med andra handen dold. Vad har de där?

Några sätter sig ibland på marken och ser vänliga ut, inte alltid lika andra. Den stora starka är lätt att se och värja sig emot, men den lilla lömska kan vara svår. De ser ut att bara vilja sitta där, inte vilja röra mig och jag är nöjd med det. Så en dag så kommer de med något, en blygsam gåva och jag tar den. Inte förrän jag är på väg därifrån märker jag remmarna som styr mig, som drar mitt huvud i en annan riktning och bettet som sitter i min mun och plötsligt hindrar mig att tala. Hur gick det till, så omärkligt? Vem är det som sitter på min rygg?

Hur tar jag tillbaka makten?

Vad är sant?