I båten på väg över havet mindes jag vårt samtal då vi lämnat landet mellan bergen och fått våra röster åter.

”Barnet, hur såg hon ut?” hade min prins frågat mig. Jag beskrev den lilla flickan och han lyssnade tankfullt till mina ord.

”Ja, jag har mött henne förut” sa han slutligen. ”Det var hon som lockade mig in på stigarna i landet mellan bergen då jag besökte det första gången. Det var hon som visade mig vägen som ledde mig till dig. Så lekfullt oskyldig i skogen..”

”Hon är oskyldig” avbröt jag. ”Hon må ha visat dig vägen men du valde själv att gå den.”

”Ja.. det gjorde jag. Men vem är hon?”

”Mitt livsödes barn,” sa jag. ”Mitt lilla jag. Hon som visar mig min önskan. Hon som visade den för dig och bad dig uppfylla den. Det var hon.”

”Och hur kunde jag se henne?”

”För att du har ett öppet hjärta” svarade jag och tänkte på den lila blomman oraklet givit mig i bergen. Den som föll i fruktans djup.

”Men varför jag?” envisades prinsen.

”För att jag behövde dig. För att du passade mig. För att jag var tvungen att söka i andra länder för att finna den som talade mitt språk. Nej, jag vet inte, min prins. Kanske får vi en dag veta. Kanske inte.”

Jag tänkte också tillbaka på den första natten då var saga börjat, den natten då vi första gången möttes. Hur jag virvlat runt, berusad och sorglös bland okända människor samlade för dans. Hur jag helt oförskämt sträckt mig efter närmaste främling för att göra mig sällskap på dansgolvet utan att så mycket som fråga om lov. Hur våra händer på detta sätt möttes före våra ögon fick en chans att betrakta den andre. Hur våra kroppar lärde känna varandra innan vi utbytt våra första ord, ord som den andre inte kunde förstå eftersom de härstammade från skilda språk. Hur våra hjärtan slagit intill varandras bröst långt innan våra läppar möttes i vår första kyss. Inte visste jag då vem han var och inte kände han heller mig. Jag försökte hålla honom kvar hos mig den natten, min främling i en älskares förklädnad, men han gick från mig då som så många gånger senare och återvände till sitt slott där jag ännu inte visste att han bodde.

Han lämnade mig med mjuka svåra ord om längtan vilande i min mun. Han lämnade mig med vägen till mitt hjärta synlig och det var längs den mitt ödes flicka sprang för att be honom vända åter. Det var längs den hon smög och vinkade till honom; ”Kom! Hämta henne, ta henne med dig till sitt slott. Visa henne skönheten i ditt land, låt henne se hur där ser ut för hon har aldrig varit där och hon betvivlar att det finns. Låt henne få veta hur vacker kärleken kan vara. Lär henne att hon är så värdefull att även prinsar kan älska henne, att hon platsar i din perfekta värld. Berätta hur du är beredd att sätta allt på spel för att hålla hennes hand. Lyft hennes trötta själ ur vinterns mörka land och hela den så att hon kan träda ut i ljuset ny och frisk och stark när sommaren kommer åter!” Allt detta tänkte jag då min båt landade mot mitt hemlands mark. Allt detta sade mig mitt ödes barn, mitt lilla jag då jag gick hemåt bland vårknoppande träd.

”Det var därför det måste vara han” sa hon. ”För att du skulle förstå att han inte hade något enda skäl att älska dig förutom för den du är.”