Täckt av lera fann jag dig. En mjuk form knappt skönjbar men gäckande bekant. En gömd kontur som väckte mina händer ur slumrande vila, som lockade mina fingrar till sig i lekfull nyfikenhet. Vem är du som skymtar där under? Varma fingertoppar smekte kall lera från din kind, blottade din hud och rörde din mun. Runda naglar sökte konturerna av ditt ögonbryn, öppnade din blick. Se på mig, du som skymtar där under! Mjuka handflator strök dina tinningar, lyfte ditt ansikte mot ljuset. Ömmande knogar frilade din hals, lät den möta luften, kände dig andas. Vad har du att säga mig, du som skymtar där under? Ivriga händer klädde av dig, hettande fingrar smälte lager efter lager, grävde, krävde, bad om mer. Vördnadsfulla armar omfamnade dig avtäckt, höll din pånyttfödda kropp. Längtande kyssar avslöjade dig, viskande läppar värmde dig med ord. Kom till mig, du som lever där under. Behåll mig, du som vänt åter från där under.

Uncovered

Covered in clay, I found you. A soft shape barely discernible but elusively familiar. A hidden contour that woke my hands from dormant rest, that attracted my fingers in playful curiosity. Who are you, you who are hiding underneath? Warm fingertips wiped cold mud from your cheek, bared your skin and touched your mouth. Round nails searched the outline of your eyebrow, opened your eye. Look at me, you who are hiding underneath! Soft palms brushed your temples, raised your face into the light. Sore knuckles exposed your neck, let it meet the air, felt your breathing. What do you have to tell me, you who are hiding underneath? Eager hands disrobed you, hot fingers melted layer after layer, digging, wanting, urging for more. Reverent arms embraced you uncovered, held your reborn body. Longing kisses revealed you, whispering lips warmed you with words. Come to me, you who live underneath. Keep me, you who have returned from underneath.

Om du skulle vandra in i ordet oberoende, vad skulle du se?

-Tom Andersen

De är onekligen lite flumilummiga de här familjeterapeuterna, men det gillar ju jag. Tom Anderssen pratar om vikten av att inte låta sig hämmas av det dualistiska tänkandet och ser kunskap som en cirkulär process mellan rationalitet, praktik, relationer och kropp. (Han tycker att samtal är kroppsligt, orden är en kroppslig produkt då de pressas fram ur kroppen med hjälp av andningen (flumilumilum).) Det mänskliga centrumet finns i samtalet, inte i människan, säger han. Vi blir vad vi är genom det sätt vi uttrycker oss och vi har olika själv beroende på vem vi relaterar till.

Han säger också något annat jag finner intressant: Den professionelle lyssnaren bör vara försiktig med att avbryta. Här syftar han på att avbryta tystnaden. Pauser är ofta en kreativ förelöpare till nästa formulering, en förutsättning för det inre samtalet som ger mig bättre möjligheter att bättre beskriva det jag vill förmedla. En person letar sig fram till de rätta orden om hon inte blir avbruten, menar han.

Förändring kan aldrig styras utifrån säger 2:a ordningens cybernetik, bara inifrån. Här undrar jag om Andersen ändå inte menar mellan, med tanke på sam-talet, men det få vi väl diskutera.

Det här fotot heter "för oberoende".