I båten på väg över havet mindes jag vårt samtal då vi lämnat landet mellan bergen och fått våra röster åter.

”Barnet, hur såg hon ut?” hade min prins frågat mig. Jag beskrev den lilla flickan och han lyssnade tankfullt till mina ord.

”Ja, jag har mött henne förut” sa han slutligen. ”Det var hon som lockade mig in på stigarna i landet mellan bergen då jag besökte det första gången. Det var hon som visade mig vägen som ledde mig till dig. Så lekfullt oskyldig i skogen..”

”Hon är oskyldig” avbröt jag. ”Hon må ha visat dig vägen men du valde själv att gå den.”

”Ja.. det gjorde jag. Men vem är hon?”

”Mitt livsödes barn,” sa jag. ”Mitt lilla jag. Hon som visar mig min önskan. Hon som visade den för dig och bad dig uppfylla den. Det var hon.”

”Och hur kunde jag se henne?”

”För att du har ett öppet hjärta” svarade jag och tänkte på den lila blomman oraklet givit mig i bergen. Den som föll i fruktans djup.

”Men varför jag?” envisades prinsen.

”För att jag behövde dig. För att du passade mig. För att jag var tvungen att söka i andra länder för att finna den som talade mitt språk. Nej, jag vet inte, min prins. Kanske får vi en dag veta. Kanske inte.”

Jag tänkte också tillbaka på den första natten då var saga börjat, den natten då vi första gången möttes. Hur jag virvlat runt, berusad och sorglös bland okända människor samlade för dans. Hur jag helt oförskämt sträckt mig efter närmaste främling för att göra mig sällskap på dansgolvet utan att så mycket som fråga om lov. Hur våra händer på detta sätt möttes före våra ögon fick en chans att betrakta den andre. Hur våra kroppar lärde känna varandra innan vi utbytt våra första ord, ord som den andre inte kunde förstå eftersom de härstammade från skilda språk. Hur våra hjärtan slagit intill varandras bröst långt innan våra läppar möttes i vår första kyss. Inte visste jag då vem han var och inte kände han heller mig. Jag försökte hålla honom kvar hos mig den natten, min främling i en älskares förklädnad, men han gick från mig då som så många gånger senare och återvände till sitt slott där jag ännu inte visste att han bodde.

Han lämnade mig med mjuka svåra ord om längtan vilande i min mun. Han lämnade mig med vägen till mitt hjärta synlig och det var längs den mitt ödes flicka sprang för att be honom vända åter. Det var längs den hon smög och vinkade till honom; ”Kom! Hämta henne, ta henne med dig till sitt slott. Visa henne skönheten i ditt land, låt henne se hur där ser ut för hon har aldrig varit där och hon betvivlar att det finns. Låt henne få veta hur vacker kärleken kan vara. Lär henne att hon är så värdefull att även prinsar kan älska henne, att hon platsar i din perfekta värld. Berätta hur du är beredd att sätta allt på spel för att hålla hennes hand. Lyft hennes trötta själ ur vinterns mörka land och hela den så att hon kan träda ut i ljuset ny och frisk och stark när sommaren kommer åter!” Allt detta tänkte jag då min båt landade mot mitt hemlands mark. Allt detta sade mig mitt ödes barn, mitt lilla jag då jag gick hemåt bland vårknoppande träd.

”Det var därför det måste vara han” sa hon. ”För att du skulle förstå att han inte hade något enda skäl att älska dig förutom för den du är.”

 

Psykologen

30 maj 2009 10:02

The voice of my heart's desire

In the boat on its way across the ocean, I remembered our conversation when we left the Land Between the Mountains and our voices had been returned to us.

"The child, what did she look like?" my prince had asked me.

I described the little girl and thoughtfully he listened to my words.

"Yes, I have met her before" he said finally. "It was she who attracted me to the trails in the Land Between the Mountains when I visited it the first time. It was she who showed me the way that led me to you. So playfully innocent in the woods.. "

"She is innocent," I cut him off. "She may have shown you the way but you chose yourself to walk it."

"Yes .. I did. But who is she? "

“The child of my life's destiny," I said. "My little me. She who shows me my wishes. She showed them to you and asked you to fulfil them. It was she. "

"And how could I see her?"

"Because you have an open heart," I replied thinking of the purple flower the Oracle had given me in the mountains. The one that fell into a depth of fear.

"But why me?" insisted the prince.

"Because I needed you. Because you fit me. Because I had to search in other countries to find the one who spoke my language. No, I do not know, my prince. Perhaps one day we will know. Perhaps not."

I also thought back on the night when our story had begun, the night when we first met. How I whirled around, drunk and carefree among unknown people brought together for festivities. How I, impertinent, had reached for the nearest stranger to join me on the dance floor without so much as asking for permission. How our hands met this way before our eyes had a chance to consider the other. How our bodies got to know each other before we exchanged our first words, which the other could not understand because they descended from different languages. How our hearts beat next to each other's chest long before our lips met in our first kiss. I did not know who he was then and he had not heard of me. I tried to keep him with me that night, my stranger in the shell of a lover, but he left me, as he would so many times later on, and returned to his castle, where I still did not know he lived.

He left me with soft arduous words of longing resting in my mouth. He left me with the way to my heart layed open and visible and it was along this road the girl of my fate ran to ask him to return. It was along this road she stalked him and waved to him; "Come! Get her, take her with you to your castle. Show her the beauty of your country, let her see how it looks for she has never been there and she doubts that it exists. Let her know how beautiful love can be. Teach her that she is precious enough for even princes to love her, that she fits into your perfect world. Tell her how you are willing to put everything at stake to hold her hand. Lift her weary soul out of winter's dark and heal it so that she can enter into light anew, healthy and strong, when summer comes again!" All this I thought of, when my boat landed on my country's soil. All this my fate's child told me, my little Me, when I walked home among trees with buds of spring.

"It was therefore it must be him", she said, "so that you would understand he did not have a single reason to love you except for being who you are."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Perhaps you will always be my parallell line  forever one step and an infinity away and perhaps no one will ever know me like you After all we are the same but sometimes two people can have an undeniable connection everything in common  a...

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Många gånger har jag tänkt att den relationen jag upplevde med mannen från andra sidan bergen var ett missbruk. Att den intensiva närheten blev en drog och att jag därför måste värja mig emot den för alltid. Därför att den annars sipprar upp i mellan...

The real cause of suffering is the reaction of the mind; the reaction is repeated moment after moment, intensifying with each repetition, and developing into craving or aversion. This is what in his first sermon the Buddha called tanha, literally "...