psykologen

Direktlänk till inlägg 17 maj 2009

8 - Barnet i trädgården

Av Psykologen - 17 maj 2009 23:04

 

I stugan stod en middag redan dukad och bägare med vin. Vi åt och drack tills glömskans dimma gömde våra bekymmer och lekte oskyldiga i vår lycka tills natten gled över i gryning. Här, på den enda plats där vi var tillåtna att se dagen och låta den se oss. Här, där inte ens solen kunde flytta tidens hand. Då morgonvinden hälsade de tunna gardinerna i fönstret vaknade jag av ett blygsamt pinglande utanför vårt rum. Jag klev upp och drog försiktigt gardinen åt sida. I trädgården framför stugan satt en liten flicka och lekte med pinglor av silver. Hon rullade dem mellan händerna på röda sidenband och skrattade tysta skratt när de föll ned i gräset mellan hennes korslagda ben. I den märkliga frånvaron av hennes röst tycktes som att de klingande pinglornas melodi var flickans skratt som studsade mot marken.


Jag gick barfota ut i trädgården, satte mig hos flickan och bjöd henne frukt från vårt dignande bord. Hon tog emot gåvan och åt hungrigt frukten medan hon betraktade mig med stora, blå ögon. En mjuk bris lekte med tunna hårslingor över hennes vita panna. ”Vems barn är du och hur hamnade du här?”, undrade jag för mig själv och mindes den väntande kvinnan i skogen. ”Växer barn upp här? Får de någonsin lära sig att tala?”.


När flickan ätit frukten torkade hon sig om munnen på barns vis med baksidan av handen och log blygt. Så lade hon två pinglor i min hand och trädde sidenbandet genom öglorna gjutna på dem. Hon lyfte bandet med båda händerna och skakade det så att pinglorna sjöng. Hon skrattade och jag skrattade tillbaka. Spöklika skratt utan ljud. Flickan knöt den ena änden av bandets runt mitt finger och den andra änden runt sitt eget. Hon reste sig och vände sig bort. I samma ögonblick var hon försvunnen och bandet mellan oss likaså. Häpet såg jag mig omkring men hon var ingenstans att finna. Så hörde jag ljudet av den klingande pinglan och när jag såg åt samma håll stod flickan där igen, skrattande som innan. Det röda bandet böljade mellan våra händer, inte sträckt men inte heller vilande på marken. Flickan såg förväntansfullt på mig, väntade att jag skulle delta i leken. Jag vände mig om, gick genom trädgården, runt hörnet på den lilla stugan. Sidenbandet på mitt finger syntes inte men när jag skakade på handen klingade min pingla. Flickan svarade med sin, kvar på samma ställe där hon stått sist. Jag lutade mig tillbaka för att se runt stugans hörn och mycket riktigt, där var hon. Bandet var längre nu och höll oss fortfarande samman. Märkliga, magiska band!


Flickan vinkade mig till sig och lossade bandet från våra fingrar. Hon gav mig båda ändarna och pekade mot stugands dörr. Hon lade sin handflata mot bröstet och såg teatraliskt lidelsefull ut, så pekade hon igen mot dörren. ”Det är kärlekens osynliga band”, tänkte jag. ”För att vi inte ska tappa bort varandra igen.” Flickans ögon lyste som om hon hört min tanke. Hon gav mig hastigt en slängkyss med den lilla handen, sprang ut ur trädgården och försvann in i skogen.


Jag gick tillbaka in i stugan och väckte min sovande prins. Jag berättade för honom vad som hänt och räckte honom det röda bandets ena fria ände. Han betraktade det länge och lät det glida över det hårda band av guld som redan prydde hans finger. Den tillåtna kärlekens synliga symbol. Jag tog änden ifrån honom och knöt bandet försiktigt runt pekfingret på hand högra hand. Utanför vårt fönster sjöng sommarens fåglar. Han tog den andra fria änden och fäste den runt det minsta fingret på min vänstra hand.


När vi fortsatte vår vandring hand i hand låg bandet blott ett par centimeter långt gömt mellan våra handflator. När han vände sig ifrån mig försvann det ur min syn som om det aldrig varit där men om jag skakade min hand spelade min silverpingla och någonstans i skogen spelade en annan till svar.


 
 
Ingen bild

Psykologen

17 maj 2009 23:08

In the cottage was a dinner set and cups of wine waiting on the table. We ate and drank until mound fog of oblivion covered our concerns and we played innocently in our happiness until night passed into dawn. Here, in the only place where we were allowed to meet the day and let it see us. Here, where even the sun could not move the hands of time. As morning breeze greeted the thin curtains of the window, I woke up by a modest sound of tinker bells outside our room. I got up and pulled the curtain cautiously aside. In the garden in front of the cottage was a little girl playing with bells of silver. She rolled them between her hands on red silk ribbons and laughed a quiet laughter when they fell down in the grass between her crossed legs. In the strange absence of her voice it seemed like the sound of the bells' melody was the girl's laughter bouncing on the ground.

I walked barefoot into the garden, sat beside the girl and offered her fruit from our sumptuous table. She accepted the gift and ate it hungry while watching me with her big, blue eyes. A soft breeze played with thin strains of hair on her white forehead. "Whose child are you and how did you end up here," I wondered to myself and remembered the woman waiting in the woods. "Do children grow up here? Do they ever learn to speak?"

When the girl had finished the fruit she dried her mouth in children's way with the back of the hand and gave a shy smile. She put two bells in my hand and threaded the silk ribbons through the loops welded onto them. She held the ribbon with both hands and shook it to make the bells start singing. She laughed and I laughed back. Eerie laughter without sound. The girl tied one end of the ribbon around my finger and the other end around her own, then stood up and turned away. In the next moment she was gone and the bond between us disappeared. Astonished, I looked around me but she was nowhere to be found. Then, I heard the sound of the tinker bells and I saw the girl was there again, laughing as before. The red ribbon was attached between our hands, not stretched, but not resting on the ground. The girl looked at me full of anticipation, expecting that I would participate in the game. I turned around, went through the garden, around the corner of the little cottage. The silk ribbon on my finger did not show but when I shook my hand there was the sounding tinkle. The girl responded with hers, remaining in the same place where she stood last. I leaned back to look around the cottage corner and quite rightly, there she was. The ribbon was longer now and we were still bound together. Wondrous, magical ribbon!

The girl waved at me to come and untied the ribbon from our fingers. She gave me both ends and pointed at the cottage door. She put her hand flat against her chest and gave a dramatic, impassioned look, then she pointed to the door again. "It is the invisible bond of love", I thought, "to ensure we do not lose each other again." The girl's eyes gleamed as if she heard my thoughts. She blew me a hastily kiss with her little hand, ran out of the garden and disappeared into the woods.

I went back into the cottage and woke my sleeping prince. I told him what happened and handed him one free end of the red ribbon. He looked at it for a long time and let it glide over the metal band of gold that already decorated his finger. The visible symbol of authorized love. I took the end from him and gently tied the strap around the forefinger of his right hand. Outside our window summer birds sang. He took the second free end and tied it around the smallest finger on my left hand.

As we continued our walk hand in hand the ribbon rested only a few centimeters long hidden between our palms. When he turned away from me it disappeared from my view as if it never been there but if I shook my hand my silver bell played and somewhere in the forest another gave an answer.

 
Ariel

Ariel

18 maj 2009 09:48

Vackert skrivet. Tack.

http://arielsblogg.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Psykologen - Tisdag 2 jan 21:38


Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Av Psykologen - 19 december 2023 20:27

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Av Psykologen - 18 juni 2016 21:43

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Av Psykologen - 20 januari 2016 22:20

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...

Av Psykologen - 12 juli 2015 11:06

Vi pratade här om dagen om förlossningsdepression. Det bara kom upp sådär naturligt som liknande ämnen gör bland psykologer. Skämt åsido, det var nog mer för att vi sett ett avsnitt av Barnmorskorna i East End och en kvinna drabbats av amningspsykos ...

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6 7 8 9 10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22 23 24
25
26
27
28
29 30 31
<<< Maj 2009 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Google Analytics

Gästbok


Skapa flashcards