Min prins följde mig som han lovat ner till havets strand. Att guida mig var dock inte hans enda uppgift. Han hade ett kungarike att försvara och det kallade på hans uppmärksamhet. Han gick delar av vägen med mödosamma steg och huvudet sänkt. Det var inte svårt för mig att se hur villrådighetens börda tärde på hans energi trots hans tappra försök att hålla sin smärta dold under den tunga brynjan.

”Du sover inte lugnt, älskade. Du ropar efter svar på natten. Jag är så oändligt glad att du valt att följa mig så långt men jag känner din oro och den gör mig ont. En tid kommer när du får vila”, försökte jag till tröst, men hans dystra ögon gav mig inget svar.

”Det som tynger mig kan inte botas med vila”, sa han. ”Här står jag inför konsekvenserna av mina val men hur kommer det sig att det inte känns som att jag fått välja? Om det alternativ jag önskar inte är möjligt, är det då fortfarande ett val? Säg mig, när livet betvingar det djupaste i vår varelse, har vi då någonsin en möjlighet att säga nej? Säg mig, varför innehåller den största lyckan och den mest gruvsamma smärta?”

Så många frågor hade återvänt till vårt sinne då vi lämnat landet mellan bergen och tiden åter flöt förbi.

”Kanske var det människans förbannelse då hon lärde sig tyda tiden”, funderade jag. ”En oundviklig följd av livets eviga cykler. Lyckan är fullkomlig för att den kommer till dig ny och smärtsam för att du vet att den ska lämna dig igen. Åtrån är stark för att du inte vet när du får uppleva den igen. Kärleken är hisnande för att den bär vittnesbörd om sin egen obeständighet. För alltid är inget annat än en dröm. Vi ska vara tacksamma för ögonblicket du och jag. Hade du stannat hos mig hade glansen i mina lockar bleknat och min röst hade inte längre förtrollat dig. Min beröring skulle inte längre få din hud att rysa och och det du uppskattar hos mig skulle blandas ut med det som retar dig. Sådan är passionen. Het och hastig, intensiv och flyktig.”

Han betraktade mig tyst när jag talade, hans blick färgad av tvivel. ”För vem talar du, kära vän? Vems sanning använder du som din? Är det verkligen det här du väljer att tro på?”

”Säg mig, prins, om den sanning jag önskar inte är möjlig, är det då fortfarande ett val? Det du gör måste du göra och det jag säger måste jag säga.”

”Så förstår vi varandra”.

”Ja. Så har livet lärt oss något mycket värdefullt och viktigt. Låt oss ta den insikten med oss i alla våra möten. Låt den hindra oss att döma dem som misstar sig, låt den hjälpa oss att förstå dem som kämpar utan att veta vad de kämpar mot”.

”Livet har inte varit rättvist mot oss.. men utan tvekan har vi lärt åtskilligt av varandra.”

”Du talar sanning. Jag är idag en annan än jag var igår och jag har ingen aning hur jag ska gå vidare härifrån. Hur gör vi nu? Hur kan jag någonsin släppa dig igen, nu när vi kommit varandra närmare än någonsin?”

Vi stod vid kanten av den båt prinsens anförvanter låtit förbereda. Den som skulle föra mig hem över havet till de mina. Mellan oss böljade det röda sidenbandet i havsbrisen. Prinsen fattade sina plikters svärd som hängde vid hans sida och blottade dess klinga.

”Ditt hjärtas frihet åter.. ” sa han med en röst så svag att den tycktes sköljas bort av bränningarna runt våra fötter och höjde armen för att skära vårt band itu. Jag skrek och vände mig bort i vånda. Bandet var ögonblickligen försvunnet för vår syn och prinsens svärd skar endast genom luften.

”Vänd dig om så jag kan se!” beordrade min prins och hans röst var vred men sprucken, hans befallning nära att ge vika.

”Nej, jag vägrar!”, trotsade jag förtvivlad. ”Om jag så aldrig mer kan vända mig att se dig igen så ska jag skydda det vi delar med mitt liv!”

Han släppte sitt svärd till marken och omfamnade min skälvande kropp. ”Ve mig för vad jag orsakat, för de plågor jag är för svag att befria dig ifrån och det band jag är alltför rädd att nämna vid dess rätta namn!” Han höll mig hårt medan tidvattnet steg och båten slet i sin förtöjning. Tills slut lyfte han mig över relingen, lossade repet från dess påle och stötte med krafttag ekan ut över vattnet där strömmarna tog emot den och styrde den mot norr.

”Farväl, min kära”, viskade jag med min vänstra hand hårt knuten vid mitt bröst. ”Du behöver inte namnge det. Bara du lovar mig att inte glömma vad det har betytt.” Min båt drev iväg och himlen öppnade sig för regn.

 

Psykologen

29 maj 2009 17:53

In english:

The Parting on the Beach

My prince accompanied me down to the sea shore as he promised. To guide me was not his only task, though. He had a kingdom to defend and it called for his attention. He walked parts of the road with a strenuous step and lowered head. It was not difficult for me to see how the burden of ambivalence drained his energy in spite of his brave attempts to hide his pain under his heavy harness.

“You do not sleep in peace, my love. You call for answers in the night. I am so infinitely happy that you chose to follow me so far but I can feel your anxiety and it hurts me to see you in pain. A time is coming when you can rest", I tried to say in comfort, but his sad eyes gave me no answer.
"What weighs on me cannot be cured by rest," he said. "Here I am, facing the consequences of my choices. How is it that I do not feel I had a choice? If the option I wanted was not possible to choose, was it still a choice? Tell me, when life compels the deepest of our being, do we ever have a possibility to decline? Tell me why the greatest happiness carries with it the most gruesome pain?"

So many questions had returned to our minds as we left the Land Between the Mountains and time again was passing.

"Perhaps it was man's curse when she learned to tell time", I pondered. "An unavoidable consequence of life's eternal cycles. Happiness is perfect because it will come to you new and it is painful because you know that it will leave you again. Desire is strong for that you do not know when you get to experience it again. Love is breathtaking in that it bears witness to its own evanescence. Forever is nothing but a dream. We should be grateful for the moment, you and I. If you stayed with me the gloss in my hair would fade and my voice would no longer enchant you. My touch would no longer make your skin shiver and what you appreciate about me would get mixed up with what annoys you. Such is passion; hot and rapid, intense and volatile."

He watched me in silence as I spoke, his gaze coloured by doubt. "For whom do you speak, dear friend? Whose truth do you use as your own? Is this really what you choose to believe in?"

"Tell me, prince, if the truth I want is an impossible truth, is it still a choice? You do what you must do and I say what I must say."

"So we understand each other."

"Yes. And so life has taught us something valuable and important. Let us take this insight with us in all our meetings. Let it prevent us to judge those who are mistaken, let it help us to understand those who fight without knowing what they are fighting against. "

"Life has not been fair to us .. but certainly we have learned plenty from each other."

"You speak the truth. I am different today than I was yesterday and I have no idea how to move on from here. What do we do now..? How do I let you go, now when I feel we are closer than ever?"

We stood beside the boat the prince's governances had prepared. The one that would bring me home over the sea to the land of my own. Between us the red ribbon billowed in the sea breeze. The prince took his duties' sword that was hanging at his side and bared its blade.

"Your heart's freedom back..", he said with a voice so weak that it seemed washed out of the surf around our feet and raised his arm to sever our bond. I screamed and turned away in anguish. The ribbon was instantly lost to our view and the prince sword cut only through the air.

"Turn around so I can see!", my prince demanded and his voice was angry, but broken, his command close to give away.

"No, I refuse!", I defied him in despair. "Even if it means I can never turn to look at you again I will protect what we share with my life!"

He dropped his sword to the ground and embraced my shivering body. "Woe to me for what I caused, for the pain I am too weak to free you from and for the bond I am too afraid to call by name!"

He kept me tight, while the tide rose and the boat tugged at its mooring. Finally he lifted me over the rail, untied the rope from its pole and push the boat out onto the water where the current received it and steered it to the north.

"Farewell, my love”, I whispered with my left hand clutched closely to my chest, “you do not have to name it, just promise me you will not forget what it has meant”.
My boat drifted off and the sky opened up to rain.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Perhaps you will always be my parallell line  forever one step and an infinity away and perhaps no one will ever know me like you After all we are the same but sometimes two people can have an undeniable connection everything in common  a...

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Många gånger har jag tänkt att den relationen jag upplevde med mannen från andra sidan bergen var ett missbruk. Att den intensiva närheten blev en drog och att jag därför måste värja mig emot den för alltid. Därför att den annars sipprar upp i mellan...

The real cause of suffering is the reaction of the mind; the reaction is repeated moment after moment, intensifying with each repetition, and developing into craving or aversion. This is what in his first sermon the Buddha called tanha, literally "...